Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sjömanslifvet. Bilder, tecknade af Knut Winge. (Forts. från sidan 317.) - När sol går ned. Poem av Edv. Tengström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stå begäret att försöka min lycka i de kaliforniska minorna.
Med en hacka och en spade begaf jag mig åstad. Men jag
förbigår alla mödor under färden och de förgäfves gjorda
försöken. Det är sannt, att sanden der är full af guldstoft,
men vatten saknas, och hvad man således kan sammanskrapa,
är just icke mycket, Jag ödslade bort min tid, jag förstörde
allt, hvad jag förut genom träget arbete skrapat tillsamman;
jag tänkte på hemmet, på min mor, på alla krossade
förhoppningar, och jag förtviflade . . .»
»Du fann icke någonting-, allt guld var bortblåst, som
mull», sade fru Trapp med en förnäm likgiltighet, smuttande
på sitt punschglas.
»Jo, slutligen. Se, här har jag i fickan en liten klimp
för att visa, huru en sådan ser ut, samt till ett minne af
en rätt glad dag, en dagv då jag, full af förtviflan, högg min
hacka i jorden. Det var något hårdt, som tog emot, jag ref
upp sanden, den hvirflade omkring mig, jag skrek högt, jag
bar mig åt som en vansinnig . . . jag hade träffat på en
gedigen guldåder.»
»En guldåder!»
Det lilla sällskapet upprepade detta ord nästan som ett
skrik och stirrade på Janne, som satt der så obekymrad och
med en sådan sjelfständighet i sina låter, att man godt
förstod, att han kände både guldets och sitt eget värde. Han
lät en ironisk blick falla på den häpna fru Trapp och
fortfor:
»Här i bältet omkring lifvet bär jag väl aderton tusen
kronor: jag har knäppt det öfver västen under kavajen i
dag, för jag tänkte genast visa det för mor, men här kom
ett annat samtalsämne och sedan främmande. Jag tänker i
höst läsa på min examen. Och ännu en sak, kära faster!
Hvarför jag tog mig friheten att från förstugan åter hemta
hit in i kammaren min koffert, som faster kastat så
missnöjda blickar på, det var derför, att jag har i den några
små påsar guldstoft förvarade.»
Janne hade knäppt af bältet.
Madam Lamberg skrattade och grät. Lisbeth gjorde
henne sällskap, gubben Trapp dängde snuggan i golfvet och
krossade sitt toddyglas och fick opåtalt tillåta sig denna
opinionsyttring, ty hans hustru satt som förstenad i soffan,
sedan hon med egna, lekamliga ögon, öfvertygat sig om
innehållets utomordentliga beskaffenhet i bältet och de påsar,
madam Lamberg med skälfvande händer hemtade fram ur
Jannes koffert.
»Aj, hvad det rister i mina tänder!» skrek fru Trapp,
som ändtligen fick rörelseförmåga-, »det är af det välsignade
draget i trädgården. Snälle Frithiof, följ då inte Lisbeth
oupphörligen i hälarna! Den kära flickan är naturligtvis
glad, att Janne är kommen.» Och den lilla frun, som i denna
stund icke visade sig obenägen för tvära öfvergångar,
fortfor: »Rent uppriktigt sagdt, så har hon, alltsedan hon var
barn, haft ett litet tycke för honom, och jag vill inte dölja
det för dig, som sakerna nu stå. Nej, nej, uppriktighet varar
längst . . . och när nu Janne har anländt, så ... ja, kom
och omfamna mig, min käre gosse, jag har visst ingenting
emot dig, du har ju arbetat och sträfvat som en hel
karl ...»
Fru Trapp omfamnade nu Janne, båtsman Trapp
öppnade sin famn för gumman Lamberg, som grät och ropade,
att hon trodde sig få skrattsjukan, och Lisbeth slöt sig till
fröken Mogren, som sade, »att den upplefda händelsen just
passade som en effektscen i en följetong.»
Men unge Frithiof strök sig i sitt polkahår och hviskade
med Björn: »Mister du en, stå dig tusende åter», och kände
icke någon böjelse att gifva sig ut i villande verlden, som
en biltog.
»Du skall ha’ min flicka, Janne, du och ingen annan»,
ropade fru Trapp i ett slags vild yra. »Aj, hvad mina tänder
äro galna! Jag tror jag får låta plocka ut hvarendaste
rot, ja, hvarendaste en! Frithiof tröstar sig nog, och det
blir i alla fall vid hvad jag sagt; jag viker icke från detta
mitt ord.»
Och nu blef det en omfamning öfver lag, och Janne
lyckades fånga Lisbeth i sina armar, och han hviskade, att
denna eftermiddag var den gladaste, han uppleft i hela sitt
lif, och detta tyckte Lisbeth också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
