Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur portföljen. - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än ägaren. Men denna soliditet uteslöt ej elegansen, och det artistiska
sinne, som utmärkte alla det fjortonde århundradets skapelser,
återfinnes i det pressade och förgyllda läder, hvaraf skrinet på alla sidor
var omslutet.
Detta bruk af pressadt läder såsom ornament förskrifver sig
från en ganska aflägsen tidpunkt, det nionde seklet. I början utskar
man orneringen med knif, senare åstadkom man den medelst kalla
järn och slutligen genom stamp. Guld, silfver och färg fullständigade
ändtligen och förskönade arbetet. . Och icke endast lyxartiklar, utan
ock saker, som voro i dagligt bruk, öfverdrogos med pressadt läder.
Lämpligast till sådan beklädnad ansågs lejonhuden, ej blott för
dess ytterliga sällsynthets och ty åtföljande dyrbarhets skull, utan
ock emedan man ansåg densamma såsom ett kurmedel mot vissa
sjukdomar.
Notre-Dame-bron i Bar-le-Duc. Bar-le-Duc (Barum ducis
eller Barri-Dtix) är en vördnadsvärd stad af hög ålder. Enligt någras
mening, skall hertigen af Lothringen, Fredrik I, hafva grundlaggt
densamma i tionde seklet. Han skall der hafva låtit uppföra ett
fäste, som han kallat Barrum (bom), på grund af dess läge mellan
Frankrike och Lothringen. Enligt en nyare och antagligare mening,
skulle grundläggningen hafva skett vid tiden för de germaniska
infallen i Frankrike. Enligt ännu en annan mening skall staden
hafva fått sitt namn af en i floden Ornain ganska allmänt
förekommande fisk (barbeau), skäggfisk, och denna etymologi finner stöd
i stadens vapen.
I våra dagar är Bar en industriel och kommersiel stad med
ansenliga bomullsspinnerier och väfverier, garfverier och färgerier,
med mera. Dess vin har stort anseende. Staden innesluter flera
byggnader, som förtjena archeologers uppmärksamhet. Kyrkan S:t
Pierres stomme är af hvit marmor, utförd af den berömde
skulptören Ligier Richier, af hvilken man tyvärr har endast få verk.
Bron Notre-Dame, öfver hvilken tyske kejsaren, som den 23-25
Juli 1870 hade sitt högqvarter i Bar-le-Duc, med tredje arméen
uppbröt mot det för fransmännen så ödesdigra Sedan, och Ornains
gräshöljda strandsluttningar, garnerade med popplar och hus i
vexlande byggnadsstilar, bilda ett pittoreskt helt, hvarken stad eller
landsbygd, men litet af bägge och tillräckligt fängslande., för att
några ögonblick hejda artisten i letandet efter grönskande landskap
och en fridfull glädtighet. (Se bilden å sidan 312.)
Kapplöpning i Ungern. De ungerska hästskötarna, Csikos
(uttalas tschikosch), äro puzstans (steppens) äkta söner och några
af verldens oförvägnaste ryttare, hvarför de fruktade ungerska
husarerna också rekryteras ur deras leder. Med sin olasso träffar en
Csikos säkert halsen af den häst, han vill skilja från hjorden; ett
ryck blott och denne rullar på marken. Ioett ögonblick står vår
Csikos grensle öfver den fallne och sitter, då denne nu blixtsnabbt
reser sig, som fastvuxen o på hans ryogg. Efter en enda vild ridt
har han djuret helt och hållet i sitt våld.
DetQ är dessa Csikos, bilden å sidan 332 framställer för läsaren.
Hvarje år hålla Csikos sina kappränningar, hvilka bevistas af deras
herrar och äro folkfester i ordets egentliga mening. I hvarje löpning
deltaga tjugu till tretio Csikos, allt efter som deras herrar anmält
dem. Banan är vanligen en mil lång. Invånarna i trakten kring
banan uppsätta brokiga hästtäcken på långa stänger. Redan i
morgongryningen fyllas tillstötande vägar af alla slags vagnar; pä en
omkrets af tio till tjugu mil strömmar befolkningen, ridande, åkande
eller gående mot rännbanan och uppställer sig i täta led på båda
sidor om densamma.
Ortens flesta adelsmän infinna sig i vagn med fruar och barn
att åse skådespelet. Under tiden spela zigenarkapell å banans båda
hufvudstationer ungerska nationaldanser (Csardas). Nu ordna sig
de täflande Csikos med sina bandprydda och på annat sätt rikt
utsmyckade, osadlade hästar. Det är ett brokigt skådespel. Yida,
befransade linnebyxor falla ned öfver ridstöflarna, hvilkas skaft
tjena på en gång till penningpung och pipfodral; dertill komma
en hvit skjorta med nedtill öppna ärmar, en mörkblå klädesväst
med blanka metallknappar, oen lädergördel med den befransade,
nedhängande tobakspungen, en lågkullig hatt med breda, uppvikta brätten,
en liten dolma med silfverknappar, hängande öfver axlarna. Musiken
uppstämmer Rakoczymarschen och ett tusenstämmigt "Eljen!"
genom-brusar luften, fortplantande sig från mun till mun efter hela banans
längd. Hästarna gnägga oroligt och skrapa marken. Då ljuder ett
kanonskott. Csikos svänga klatschandeo sina långa piskor öfver
hufvudet och jaga med ett "Hussa!" långs banan, med en till
vanvett gränsande oförvägenhet sittande öfver hvarje hinder. Vid
slutet af banan, der en läng påle är nedslagen, befinna sig
pris-domarena, till största delen magnater, hvilka åt segervinnarna
utdela priserna, bestående af blanka dukater och tyger med mera.
Som man finner, skilja sig dessa kapplöpningar i Ungern föga
från dem, man sökt inplantera på svensk mark, fastän de här ej
velat slå rot.
Fru Hulda. (Teckningen sidan 336.) Fru Hölle, såsom hon
heter bland folket, är en af den tyska mythologiens gudomligheter,
hvars välde, liksom alla andra gudomligheters, blifvit störtadt af "den
hvite Christ."
Ursprungligen var hon för norra och mellersta Tysklands
germaner, hvad Ceres var för grekerna, en vänlig, huld gudinna, som
vid fullmånens sken drog fram öfver fälten, välsignande dess frukter,
de betande boskapshjordarna, fåglarna i deras nästen, flodernas
invånare, skogarnas vildbråd och de tysta lundarnas älskande par.
Hon steg nedQ i bergens klyftor, för att från jden ^fuktiga mossan
hemta de små barnen och föra dem i skötet på en jordisk moder.
Hon var, med ett ord, moder till sommarens fullhet och höstens
rikedom.
Till särskild uppgift hade hon derjämte att vaka öfver de unga
flickornas flit vid sländan. I denna egenskap finna vi henne införd
på den tyska scenen i ett vackert feeriskådespel, som bär hennes
namn ("Frau Hölle") och" somo vid sitt uppförande dag efter dag lockar
nya skaror af beundrande små till Thalias tempel. Hon hjälper här
den flitiga flickan att spinna den stora mängd lin, en elak styfmoder
ålaggt henne på viss tid, medan hon grundligt bestraffar dennas
egna, bortklemade,o lata och elaka dotter. Vår teckning framställer
också fru Hulda, sådan folkfantasien sett henne, som en god fe.
Med christendomens ankomst blef fru Hulda, som sagdt, beröfvad
det hufvudsakliga af sitt anseende. Den nya tron omstörtade eller
omskapade i grund allt det ljusa och upphöjda, som fanns i de
gamles gudalära. Liksom Thor degraderades till "djeflarnas öfverste",
så sattes fru Hulda i samband med Hel, dödsgudinnan, fick sin
bostad i brunnar och sjöar, omgafs med hexor och gjordes till en
vidrig, långnäst, gammal qvinna, som uppfångade alla odöpta barns
själar och rasade i de vilda slagtningarnas tummel. Som ett minne
af denna barbariska uppfattning qvarstår ännu i dag gammaltyska
ordet Holder osåsom Betecknande, hvad vårt folkspråk kallar ra
(skogsrå, hafsrå och så vidare), alltså något dämoniskt.
Senare i tiden har dock den ljusare uppfattningen af fru Hulda
åter kommit till heder, och efter Mariakultens införande hafva
många af de goda egenskaper, de gamle tillaggt fru Hulda, blifvit
i de katkolska länderna tillräknade den "heliga modern" sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
