Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänka på ett nattläger, hvarför han pådref sin häst till större
skyndsamhet, Snart fick han syn på en gammal hydda, som
lutade starkt öfver åt ena sidan. Någon skorsten var ej till
finnandes, utan röken qvällde omedelbart fram ur taket och
genom ett lågt och smalt fenster strålade den klara elden på
härden ut i natten. I stugans inre förnams en entonig sång.
Maxim närmade sig fenstret och öfverskådade med en enda
blick hela det eländiga bohaget. Stugan upplystes af en
hartsfackla; der inne var allt gammalt och smutsigt. Vid taket var
fäst en böjlig stång, vid hvars ända en vagga hängde. En
qvinna af omkring tretio års ålder, blek och sjuklig, satte
vaggan i rörelse och sjöng dervid med sakta stämma. Jämnte
henne satt en bonde med glest skägg nedlutad och flätade
bastskor. Yid deras fötter tumlade två barn.
Det föreföll Maxim, som om han hörde sin faders namn
nämnas i visan, som qvinnan sjöng. I början trodde han, att
han ej hört rätt, men snart förnam han tydligt namnet Maljuta.
Full af förvåning började han lyssna. Qvinnan sjöng:
Sof, du lilla, sof sött,
medan stormarna hvina;
snart skall solen väl skina.
Lari, lära,
du lilla, sof sött.
Det ljusnar väl äter,
och tsaren nog låter
en bödelsdräng taga
Maljuta af daga.
Lari, lära,
du lilla, sof sött.
Blodet steg häftigt upp i Maxims ansigte. Han steg af
hästen och band honom vid staketet. Stämman fortfor:
Sof, du lilla, sof sött,
din fruktan glöm bort,
ty han dör innan kort,
Maljuta den grymme.
Lari, lära,
du lilla, sof sött.
Maxim förmådde ej längre hejda sig, utan sparkade upp
dörren. Yid åsynen af den unge opritschnikens dyrbara kläder
och förgyllda svärd sprungo man och hustru förskräckta upp.
»Hvilka äro ni?" frågade Maxim.
"Far lille^, svarade bonden, bugande sig och stammande
af ångest, "jag . . . förlåt mig . . . jag heter Fedot och min
hustru . . . förlåt mig, far lille . . . min hustru heter Maria."
"Hvaraf lefver ni, godt folk?"
"Yi taga bast från träden, nådig herre, och fläta deraf
bastskor och mattor. Köpmännen draga här förbi och köpa
dem."
"Men många draga väl ej förbi här?"
"Nej, blott få, nådig herre, högst få. Ofta fogar det sig
så, att vi alls ingenting hafva att äta, och ofta sväfva vi i
fara att dö af hunger och elände. Och någon häst, hvarmed
vi kunde föra varorna till staden, hafva vi ej, ty för två
år sedan refvo vargarna ihjäl och uppåto hästen för oss."
Maxim såg med deltagande blickar på bonden och hans
hustru och kastade sina guldmynt på bordet.
"Gud beskydde er, arma menniskor", sade han och tog
efter dörren, för att aflägsna sig.
Det fattiga paret kastade sig till hans fötter och utbrast:
"Far lille, nådig herre, hvem är du? Säg oss ditt namn,
så att vi veta, för hvem vi skola bedja Gud!"
"Bed icke för mig, utan för Maljuta Skuratoff, och säg
mig, om det är långt till vägen, som leder till Rasan."
"Här är den ju - detta är just vägen till Rasan. Yi
bo vid en korsväg; den väg, som går rätt fram, är vägen till
Murom, den till venster leder till Yladimir och denna högra
till Rasan. Men våga dig icke nu ut på den, nådig herre,
ty nu är ej rätta tiden. Ute på färdvägar begås så många
våldshandlingar: ej längre sedan än i går blef en hel fraktvagn
bortröfvad. Dessutom skola tatarerna redan hafva visat sig.
Stanna hos oss öfver natten, far lille, ty en olycka kan så
lätt ske.»
Men det föreföll Maxim motbjudande att stanna under
ett tak, der få ögonblick förut förbannelsens ord uttalats öfver
hans far. Han beslöt att söka sig ett annat nattqvarter.
Emellertid ropade man och hustru efter honom:
»Far lille, vänd om; hör på, hvad vi säga, nådigaste
herre! Yåga dig ej nattetid ut på denna väg!"
Maxim aktade emellertid ej på deras rop, utan red vidare.
Men knappt hade han tillryggalaggt några verst, förr än Bujan
plötsligt störtade fram mot ett tätt busknår och började skälla
så ursinnigt och häftigt, som om han vädrat en gömd fiende.
Förgäfves lockade Maxim på honom. Bujan kastade sig in i
snåret, kom tillbaka med håret på ända och störtade på nytt
till samma ställe. När Maxim tröttnat på att locka hunden,
drog han svärdet och sprängde rakt på snåret. Då sprungo
flera män emot honom med höjda påkar, och en grof stämma
ropade:
"Ner ifrån hästen!"
"Se der - håll till godo!" svarade Maxim och högg till
den närmaste.
Röfvaren vacklade.
"Det der var bara ett litet förskott", fortfor Maxim och
ville ge honom ett nytt hugg, men hans svärd träffade en
annan röfvares knölpåk och sprang i stycken.
»Nej, men se, hvilken rustning han har på sig! Det är
en opritschnik - vi måste laga, att vi få honom lefvande i
vårt våld», ropade den grofva stämman.
"Ja, det är verkligen en opritschnik", brummade en annan.
"Med honom skola vi roa oss en stund tillsamman med våra
kamrater."
"Ja, Klopko, han tänker alltid på att roa oss."
I samma ögonblick kastade sig alla öfver Maxim och drogo
honom ned af hästen.
XXY.
Ungefär en half verst från det ställe, der Maxim blef
öfverfallen, sutto ett antal beväpnade män kring uppslagna fat.
Glas och träbägare gingo ur hand och i hand. Yäldiga
flammande brasor kastade sitt sken öfver trotsiga ansigten,
yfviga skägg och brokiga drägter. Några af sällskapet äro
oss redan bekanta, såsom Andruschka och Yaska samt den
röde marknadssångaren, men den gamle Korschun saknas.
Röfvarena nämnde ofta hans namn, under det de tömde sina
glas och bägare.
"Nå, hvad gör man nu med vår gamle farbror, månntro?"
frågade en.
"Hvad man gör med honom?" gentog en annan. "Det
är ju lätt att gissa: man kommer att ge honom ett halsband
och förmodligen äfven en upphöjdare ställning.»
»Men den gamle saten måtte väl ej förråda oss? Jag är
öfvertygad om, att de ej få ett enda ord ur honom.»
»Inte ett enda ord! Han är, minsann, ingen örontasslare,
och om man än sliter honom i stycken, så förråder han
ingenting.»
»Det gör mig ondt om gråskägget. Men atamanen är
också en bra karl, och han befinner sig ju i säkerhet, men
gubben har han lemnat i sticket.»
»Ja, hvad är det för en ataman! Brukar en verklig
ataman så der uppoffra sitt folk för ingenting - eller för en
sådan der furstes skull?»
»Med fursten står han ju på vänskaplig fot. Se bara,
hur de samspråka nu igen! Tala du bara inte illa om fursten,
ty Gud nåde dig, om atamanen finge höra det!»
»Om atamanen finge höra det! Jag skall säga honom
midt i synen, att han inte är någon ataman. Nej, tacka vet
jag Korschun - det var något till ataman, det! Han var
Persten en nagel i ögat, och derför har han med flit lemnat
honom i sticket.»
»Hvad säger du, kamrat, - han skulle med flit ha’ fört
honom i förderfvet?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
