Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
339
»Ohoj, bröder, vi hafva gjort en herrlig fångst!" skrek
Klopko, i det han slog ihop händerna, hoppade, dansade och
vred sig omkring, som en snurra.
Yid denna anblick förmådde den röde sångaren ej hålla
sig, utan grep sin balalajka och började, dansande, följa med sin
kamrat, hvarpå de än en och en, än tillsamman, svängde sig
omkring Maxim.
»Se bara, hvilka djeflar l» sade Persten till Nikita. "De
åtnöja sig ej med att helt enkelt slå ihjäl opritschniken -
nej, de komma att långsamt martera honom till döds! Jag
känner de der båda: när de lägga sig i en sak, så får den en
dålig utgång, och det kommer att gå den unge mannen illa.»
I sjelfva verket var gripandet af en opritschnik en verklig
fest för hela bandet, och stigmannen beslöto att hämnas på
Maxim för allt ondt, som dennes kamrater tillfogat dem. Några
röfvare med vilda anletsdrag vidtogo genast förberedelserna
för afrättningen. De nedslogo fyra pålar i jorden, fäste
tvärstänger vid dem och började glödga några järnnaglar. Maxim
åsåg lugnt deras förehafvande. Det förskräckte honom ej att
nödgas dö under grymma qval, men han fann det sorgligt att
dö värnlös, med bundna händer, och att i sina sista stunder
förnimma sina bödlars skri och råa skratt, i stället för tappra
mäns stridsrop och hästars gnäggande.
"Jag har misstagit mig - ett sådant slut hade jag ej
väntat», tänkte han. »Men ske Guds vilja!»
Då föll hans blick på Serebräny - han igenkände honom
och ville skynda fram till honom. Men den röde sångaren
grep honom i kragen och sade:
»Din bädd är redan färdig - drag af din kaftan och
lägg dig ned!»
»Lös mina händer - jag kan ej göra korstecknet »j sade
Maxim.
Klopko skar med sin dolkknif af repet, som fängslade
Maxims händer, och sade:
»Gör korstecknet, men håll inte på för länge!»
Så snart Maxim slutat sin bön, sleto Klopko och den
röde af honom kläderna och började binda hans händer och
fötter vid pålarna. Då trädde Serebräny fram och sade med
en röst, som var van att befalla:
»Hör på, kamrater!»
Dessa med klar stämma uttalade ord framträngde, i trots af
skriet och larmet, ända till de aflägsnaste röfvarena. Fursten fortfor:
»Hör på, kamrater! Önska ni alla, att jag skall vara
er anförare? Kanske det finns några ibland er, som ej vilja
ha’ mig dertill?»
»Vill du kanske anställa ett förhör med oss - ha?»
skrek en.
»Hör på, gör inte narr af oss! Vi ha lemnat öfverbefälet
åt dig, alltså öfverta’r du det.»
»Behåll denna ära, så länge du ännu är frisk och sund!»
»Så gifven mig då tschekanen, tecknet till min värdighet»,
sade Serebräny.
»Bravo, bravo», skreko röfvarena. »Saken blir uppgjord
i all vänskaplighet.»
Perstens tschekan bars fram till fursten, hvarpå denne gick
rakt fram till den röde sångaren och sade:
»Lös opritschniken!»
Den röde såg förvånad på honom.
»Lös honom ögonblickligen!» upprepade Serebräny med
thordönsstämma.
»Ah, lägger du dig ut för honom?» sade den röde. »Akta
dig bara - kanske du tycker, att ditt eget hufvud sitter för
säkert?»
»Fördömde - intet prat, när jag befaller dig något!» röt
fursten, svängde tschekanen och klöf den rödes hufvud, så att
han utan ett ljud störtade till marken.
Denna handling kom röfvarena att studsa, men Nikita gaf
dem ingen tid till öfverläggning, utan vände sig till Klopko, höjde
tschekanen öfver dennes hufvud och sade:
»Lös honom du!»
Klopko såg på fursten och skyndade att aftaga Maxim
bojorna.
»Kamrater», fortfor Nikita, »denne unge man hör ej till
dem, som tillfogat er så många oförrätter. Jag känner honörn:
han är lika stor fiende till opritschnikerna, som ni sjelfva. Må
ingen röra honom så mycket, som med ett finger! Men nu ha’
vi inte tid att hålla långa tal. Tag era vapen och ställ upp
er i trupper om hundra man - jag skall anföra er.»
Serebränys fasta stämma, hans befallande hållning och
oväntade beslutsamhet gjorde ett djupt intryck på röfvarena.
»Åh, den der låter inte leka med sig», sade några halfhögt.
»Det är en riktig ataman - han är inte rädd för någon»,
yttrade andra.
»Det är inte rådligt att prata länge med honom. Se
bara, hur han har spelat upp med sångaren.»
På detta vis gåfvo röfvarena uttryck åt sina åsigter, och
det föll ingen af dem mer in att klappa Mkita på axeln eller
föreslå honom ett utbyte af kyssar.
»Bravo, furste», hviskade Persten med en blick full af
respekt på Serebräny. »Så du har tillrättavisat dem! Gif
dem nu bara inte tid till eftertanke, utan för dem genast fram
på vägen åt slobodan, och der må Gud sörja för dem.»
Serebräny befann sig i ett kinkigt läge. Derigenom att
han ställt sig i spetsen för röfvarena, hade han räddat Maxim
och vunnit tid, men allt var på nytt förloradt, om han vägrade
att föra det förvägna bandet till det efterlängtade målet. Nikita
vände sig tyst till Gud och öfverlemnade sig åt hans vilja.
Röfvarena började redan göra sig marschfärdiga, och det var
blott en omständighet, som ännu höll dem qvar: en viss Fedka
hade på morgonen dragit ut med sin afdelning och ännu ej
återkommit,
»Ah, der är Fedka», utropade någon plötsligt, »och nu
fattas ingen enda af gossarna.»
Fedka var en lång, torr, enögd gynnare med ett ansigte,
som genomfårades af otaliga ärr. Hans rock var alldeles
sönder-rifven, han hade svårt att gå, och i hvarje ögonblick svigtade
hans knän, såsom fallet brukar vara med en alldeles uttröttad
menniska.
»Nå?» sporde en af röfvarena.
»Det har alltså vankats hugg?» forskade en annan.
»Visserligen, men inte på vår rygg», svarade Fedka och
satte sig vid elden. »Ja, gossar, jag har haft många synder
på mitt samvete, men nu förefaller det mig, som om jag vore
befriad från hälften af dem.»
»Hur så?»
Fedka vände sig till sitt folk och sade:
»För hit fången.»
En bunden man i brokig kaftan fördes fram till elden.
På det ofantliga hufvudet bar han en hög, spetsig mössa med
uppvikta kanter. Den trubbiga, platta näsan, de framstående
kindknotorna och de smala grisögonen förrådde genast hans
främmande härkomst. En af Fedkas kamrater bar fångens
lans, koger och båge.
»Nå, men det der är ju en tatar!» utbrusto alla med
en mun.
»Ja, visst är det en tatar», bekräftade Fedka. »Och
hvilken tatar sedan! Vi förmådde knappt få bugt på honom,
så stark är han. Hade vi inte haft Mitka med oss, så hade
han åter slingrat sig från oss.»
»Berätta, berätta!» utbrusto röfvarena.
»Hör på, bröder! I dag på morgonen begåfvo vi oss af
på vägen åt Rasan. Vi anhöllo en köpman och stodo just i
begrepp att känna honom på pulsen, då han sade till oss:
Det lönar inte mödan att göra sig besvär med mig. Jag kommer
ifrån Rasan; der hvimlar det öfverallt af tatarer, och de ha’
utplundrat mig så fullständigt, att jag inte ens vet, hur jag
skall kunna taga mig fram till Moskva.»
»Hör bara, hvilket röfvarpack!» utbrast en.
»Nå, hvad gjorde ni med köpmannen?» frågade en annan.
»Vi gåfvo honom litet lösslantar med på vägen och läto
honom gå», svarade Fedka. »Derpå föll en bonde i våra
händer, och han berättade oss, att tatarerna i går
utplundrat och uppbränt en by. Kort derpå fingo vi äfven sigte
på en af deras hästhjordar - åtminstone tusen stycken. Och
43*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
