Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
341
55Det är omöjligt, det är nu för mörkt, men i morgon är
det möjligt,"
Fedka förde en brinnande fackla intill tatarens bundna
händer och sade:
»Tror du nu, att du hittar vägen?"
»Jag hittar, jag hittar."
"Godt", sade Serebräny. "Och nu, bröder, ät och drick
och gif äfven tataren litet att äta, och sedan bryta vi genast
upp. Vi skola visa fienden, hvad rysk kraft förmår."
XXVI.
FörlberecLelseriia, till striden.
Bland truppen uppstod nu sådan rörelse, sådant spring
hit och dit, sådant rop och skrik, att Maxim ej fick tillfälle
att tacka Nikita. Men när röfvarena ändtligt ordnat sig till
en bataljon och marscherat ut ur skogen, red den unge
opritseh-niken, som återfått häst och vapen, fram till fursten och sade:
"Nikita Romanovitscb, i dag har du återgäldat mig din
skuld i fråga om björnen.»
»Nå ja, Maxim Gregorovitsch, vi lefva ju också här i
verlden för att bistå hvarandra.»
»Furste», sade Persten, som likaledes red vid Serebränys
sida, »jag har gifvit akt på dig och jag tänkte för mig sjelf:
Ack, hvilken skada, att den vän, som jag har lemnat qvar vid
Volga, inte är här! Låt vara, att han är en dålig menniska
och min like - du skulle dock blifvit hans vän och han
likaledes din. Tag ej illa upp, att jag säger det, men ni båda
äro gjorda af samma virke. Då du talade om det heliga Ryssland
och dina ögon blixtrade så lifligt, då tänkte jag på Jermak.
Han älskar sitt fosterland, älskar det innerligen, om han också
är en röfvare. Eri gång sade han mig, att det smärtade honom
djupt i själen, att han för ett onyttigt lif, och att han gerna
skulle helga sina krafter åt fosterlandets tjenst. Ha, om han
bara nu droge med oss mot tatarerna! Han ensam uppväger
hundra man. När han skriker: ’Följ med, gossar!’ så tycker
man sig bli’ större och starkare - man tycker, att ingenting
förmår hejda en, utan att allt måste rulla i stoftet.* I sanning,
du liknar honom, Nikita Romanovitsch - det säger jag ej för
att förolämpa dig.»
Persten försjönk i grubbel; Serebräny red framåt med
spänd uppmärksamhet och höll städse sina blickar riktade mot
det dunkla fjärran; Maxim iakttog tystnad. Doft förnams på
vägen ljudet af röfvarenas steg; den stjernklara natten omslöt
tyst den slumrande jorden. Länge tågade skaran fram i den
riktning, som angifvits af tataren, hvilken följde med, bevakad
af Klopko och Fedka med dragna svärd. Plötsligt förnummos
sällsamma, men regelbundna, toner. Det var hvarken
mennisko-röster, ett horn eller en gusla, utan något, som liknade vindens
hvisslande, när han susar igenom vassen - så framt
nämn-ligen vassrör kunde klinga som glas eller som en harpas strängar.
»Hvad är det?» frågade Nikita och höll in sin häst.
Persten tog af sig mössan, böjde, lyssnande, ned sitt hufvud
ända till sadelknappen och sade:
»Stanna, furste, låt mig lyssna.»
Tonerna, som kommo i regelbundna, melankoliska
dallringar, erinrade än om silfversträngar, än om bladens susande
i en af vinden upprörd skog. Plötsligt upphörde de, liksom
om steppvinden fört dem åt ett annat håll.
»Nu är det slut», sade Persten skrattande. »Hvilka
lungor! Jag tror, att det varade längre, än en halftimme.»
»Men hvad är det?» frågade fursten.
»Det är tschebusgan», svarade Persten. »Det är hos
dem detsamma, som hornet hos oss. De måste vara baschkirer,
ty khanen har ju allehanda folk hos sig, från Kasan, Åstrachan
och andra hedniska trakter. Hör - nu börja de igen!»
Verkligen hörde man också på afstånd något, som liknade
en häftig vindstöt, men snart förvandlades till långt utdragna,
på en gång svårmodiga och angenäma toner och efter en stunds
förlopp plötsligt slutade, som en hästs gnäggande.
* Ett ryskt ordspråk.
"Ah, detta var bara en kort vers", sade Persten.
"Förmodligen hafva de hundarna redan blifvit andfådda."
Men på en gång förnummos nya och mycket starkare
toner. Det tycktes, som om en mängd klockor oupphörligt
sattes i rörelse.
"Ah, nu spela de med strupen", sade Persten. "På
afstånd kan man ej höra det, men allt detta buller göra de
endast med strupen, utan något slags instrument."
De vemodiga, melankoliska tonerna utbyttes mot gladare,
men det var hvarken ryskt vemod eller rysk glädtighet. Sången
försinnligade en rofgirig nomadhords vilda storhet, de otämda
hästarnas otyglade lopp, en hel folkstams eviga vandringar från
land till land och hemlängtan till en obekant fädernejord.
"Furste", sade Persten, "deras läger måste vara alldeles
i närheten, och jag tror, att man kan se deras eldar bakom
den der höjden. Om du tillåter, skall jag företa’ en liten
rekognoscering, ty det är jag van vid af gammalt och jag har
ofta nog råkat detta slags folk i trakten af Volga. Låt folket
hvila ut så länge, medan jag undersöker trakten."
"Gå i Guds namn!" sade fursten.
Då hoppade Persten ned af sin häst och försvann i
mörkret. Röfvarena gjorde halt, undersökte sina vapen och slogo
sig ned på marken, utan att rubba slagordningen. Djup
tystnad herrskade bland dem, ty alla fattade företagets allvar och
nödvändigheten af blind lydnad. Emellanåt förnummos åter
tschebusgans toner, månen och stjernorna upplyste trakten, en
högtidlig tystnad rådde öfverallt, och blott då och då satte en
svag vindflägt gräset i rörelse, så att det tog sig ut, som en
mängd silfverränder. Så förgick nära en timme, utan att
Persten hördes af. Redan började Serebräny förlora tålamodet,
då plötsligt en man reste sig upp ur gräset på tre stegs
afstånd från honom. Nikita grep efter sitt svärd, men Persten
sade, skrattande:
"Stilla, furste, det är jag! Just så här har jag smugit
mig fram till tatarerna; jag har undersökt allting och känner
deras läger så väl, som min egen hand. Om du tillåter, så tar
jag tio pojkar med mig, löser deras hästar och skrämmer dem,
medan du, om det synes dig lämpligt, faller öfver dem på två
håll och hvarken låter högljudt skri eller skarpa hugg fattas.
Jag vill sjelf vara en tatar, om vi ej hugga ned hälften af
dem! Detta är emellertid bara början: ett dylikt nattligt arbete,
det passar just för oss, men så snart solen gått upp, eger
du, furste, att befalla, och vi blott att lyda."
Serebräny kände "Perstens djerfhet och förslagenhet och
lät honom handla, som han fann för godt. Persten vände sig
då till röfvarena och sade:
"Barn, vi ha’ grälat en smula, men den, som erinrar om
det förflutna, skall mista ett öga.* Finns det tio man ibland
er, som vilja gå med mig till lägret?"
"Välj bland oss - vi äro alla färdiga", svarade
röfvarena.
"Jag tackar er barn, och då ni visa mig ett sådant
förtroende, så ta’r jag följande med mig: Fedka, Klopko,
Hackspett, Jägaren, Såll, Stepka, Mischka, Stöfvaren, Städ och
Gräshoppa. Men hvad vill du, Mitka? Dig har jag inte ropat -
stanna du hos fursten, ty du passar inte för vårt företag. Lägg
af era svärd, gossar, ty de hindra oss bara vid krypandet;
vi ha’ nog af våra dolkar. Men ge noga akt på hvart ord,
som jag säger. Utan min uttryckliga befallning får ingen taga
ett enda steg. Ni gå frivilligt med och derför måste ni också
göra, hvad jag befaller. Om någon af er bara muckar, så gör
jag af med honom på fläcken.»»
"Godt, godt", svarade de utvalda, "vi skola göra allt, hvad
du befaller. Då vi nu en gång åtagit oss ett heligt värf, så
kan du vara lugn: vi skola ej motsäga dig."
"Ser du denna höjd, furste?" fortfor atamanen. "När vi
hunnit upp på den, få vi deras vakteldar i sigte. Mitt råd
är nu, att ni vänta på höjden, till dess ni får höra min
hviss-ling. När jag har bragt tabunen (hästhjorden) i oordning och
du får höra skriket, så störta dig på hedningarna, ty när de
ej mer ha’ några hästar, äro de rådlösa. På ena sidan hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
