Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
343
Djupt rörd svarade Serebräny:
»Maxim, Gud ser, att jag af hela min själ blifvit din
vapenbroder. Till min sista stund skall jag aldrig skiljas
från dig.»
»Tack, tack, Nildta! Nej, vi få ej mer skiljas. Om vi
med Guds hjälp blifva vid lif, så skola vi tillsamman
öfver-lägga och öfverväga, hvad vi kunna göra för vårt fädernesland.
Det är omöjligt, att hela Kyssland är vigdt åt undergång, att man ej
kan tjena tsaren på annat sätt, än bland opritschnikerna ...»
Maxim talade med utomordentlig värme; men plötsligt
hejdade han sig och fattade Serebränys hand. Ett
genomträngande skri ljöd i fjärran. Det var, som om både luft
och jord bäfvade dervid-, ett doft tjut och ett obestämdt larm
trängde öfver från tatarernas läger, och en häst jagade med
rest man förbi Serebräny och Maxim. Fursten kastade sig
upp i sadeln, drog sitt svärd och sade:
»Det är tid. Gif akt, gossar, träng er ej för tätt ihop
och skringra er ej häller allt för mycket; hvar och en skall
behålla sin plats. Och nu framåt i Guds namn!»
Röfvarena sprungo upp, och från alla sidor skållade ropet:
»Det är tid, det är tid, låt oss följa fursten!»
Och nu satte sig hela skaran i rörelse uppför den höjd,
som hittills dolt de fiendtliga vakteldarna. Då bländades
allas ögon af ett nytt, oväntadt skådespel. Till höger om
tatarernas läger drog sig, liksom en lång orm, genom steppen
en eld, hvilken allt mer närmade sig lägret. Detta framkallade
bland röfvarena utropet:
»Bravo, Persten, lefve våra vänner! De ha’ antändt det
torra steppgräset åt vindsidan, så att elden går de otrogna
rakt på lifvet.»
Elden tilltog med utomordentlig hastighet, och hela steppen
till höger om lägret förvandlades till ett eldhaf, hvars vågor
innan kort klart belyste kibitkorna och lägret, hvilket liknade
en myrstack i fullt uppror. För att rädda sig undan elden
störtade tatarerna i stor förvirring mot röfvarena. Men
Serebräny kommenderade:
»Framåt, gossar, jaga dem i vattnet, drif dem i elden!»
Ett enda genomträngande skri var svaret. Röfvarena
störtade sig på tatarerna, och slagtningen började.–––-
Då solen uppgick, var kampen ännu ej slut, men marken
var öfverallt betäckt med slagna tatarer. Ansatta på den
ena sidan af elden, på den andra af Serebränys män, tappade
tatarerna hufvudet och störtade till flodens sumpiga stränder,
der många drunknade. Andra funno sin död i lågorna eller
qväfdes af röken. De förskräckta hästarna hade genast i början
af kampen störtat på lägret, slagit vagnarna i stycken och
förorsakat en sådan förskräckelse, att tatarerna började slå
ihjäl hvarandra i tanke, att de hade med fienden att göra.
Ett antal baschkirer lyckades rädda sig tvärt igenom lågorna,
hvarefter de skingrade sig i alla riktningar på steppen. En
annan afdelning, hvilken tatarhöfdingen Schirinski-Schichmat
under stora ansträngningar hopsamlat, passerade öfver floden
och lägrade sig på motsatta stranden. Derifrån skickade de
tusentals pilar öfyer till de segrande ryssarna, och då dessa
endast hade vapen för en kamp på nära håll, nödgades de
draga sig tillbaka. Förgäfves bad och hotade Serebräny för
att hejda dem. Redan började några afdelningar tatarer
under skydd af pilarna åter sätta öfver floden, för att angripa
Serebräny i flanken, då plötsligt Persten dykte upp bredvid
fursten. Hans bruna ansigte glödde, hans skjorta var
sönder-rifven, hans dolk dröp af blod.
»Håll stånd, bröder, håll stånd!» skrek han till röfvarena.
»Ha’ ni blifvit blinda? Se ni inte, att vi få hjälp?»
I sjelfva verket ilade på andra stranden en afdelning
krigare i full slagordning fram, och deras lansar och hillebarder
glimmade i den uppgående solens strålar.
»De äro också tatarer», invände en.
»Du är sjelf en tatar», brummade Persten förargad.
»Liksom om en hord tatarer marscherade på det viset! Har
du nån’sin i hela ditt lif sett en afdelning tatarer till fots?
Och känner du inte igen den, som rider framför dem på en
grå skymmel? Bär han kanske tatar dr ägt?»
»De äro rättrogna christna - håll stånd, bröder, vi
fä hjälp!»
»Ser du, furste», sade Persten, »dessa afgrundsfoster
skjuta inte mer så tätt; de märka således, att bladet åter
har vändt sig. Så snart den der truppen kommer i
handgemäng med tatarerna, skall jag visa dig ett ställe, der vi
kunna sätta Öfver floden och falla dem i flanken.»
Den nya skaran kom allt närmare; redan kunde man
urskilja hennes vapen och utrustning, hvilka voro af nästan lika
brokig beskaffenhet, som röfvarenas. Många voro beväpnade
med liar och högafflar; några hade till och med tröskslagor*
på axeln. De tycktes vara i en hast uppbådade bönder; blott .
de första lederna hade ett mera soldatmessigt utseende, då de
icke blott buro likformiga kaftaner, utan äfven voro beväpnade
med lansar och hillebarder. Ryttarnas antal besteg sig till
omkring hundra. Anföraren för dennjf afdelning var en smärt,
ung man, under hvars hjelm långa, blonda lockar böljade fram.
Med stor skicklighet styrde han sin häst, som vid åsynen af
fienden stegrade sig, vände sig hit och dit och gnäggade. Anföraren
mottogs med en skur af pilar. Emellertid hade Nikita med
de sina satt öfver floden och fallit tatarerna i flanken, under
det att de nyankomna angrepo dem från andra sidan...
Kampen hade redan rasat en timme. Serebräny red för
ett ögonblick afsides, för att vattna sin häst i floden och för
att spänna till sadelremmarna fastare. Maxim märkte honom,
red efter honom och utbrast glädtigt:
»Nikita, det tyckes, som om Gud hölle sin beskyddande
hand öfver Ryssland. Du skall få se, att vi gå med seger ur
kampen.»
»Ja», svarade Serebräny, »tack vare den der bojaren,
som kom oss till hjälp. Se, hur han hugger omkring sig till
höger och venster! Hvem kan det vara? Jag tycker, att jag
redan har sett honom någon gång.»
»Huru, Nikita, känner du ej igen honom?»
»Du känner honom således?»
»Skulle inte jag känna honom! Gud vare med honom!
Många synder skola blifva honom förlåtna för hvad han gör i dag.
Men äfven du känner honom, ty det är Fedor Bassmanoff»
»Bassmanoff? Det är ej möjligt!»
»Jo, det är just han, men han är som förvandlad. Jag
har en gång sett honom dansa som en qvinna, och det var
stor skam. Men i dag har han beväpnat sina bönder och
tjenare för att angripa tatarerna; det tyckes, som om det
ryska blodet vaknat till lif äfven i hans ådror. Hvilken kraft!
Hvarifrån kan han ha’ fått den? Men hur skulle man kunna
bli’ annat än en ny menniska på en sådan dag!» fortfor Maxim
med hänförelse, och hans ögon strålade af glädje. »Vet du,
Nikita, att jag känner ej igen mig sjelf! Då jag begaf mig
bort från slobodan, trodde jag, att jag ej hade lång tid qvar
att lefva. Jag brann af begär att få mäta mig med dessa
otrogna, icke för att besegra dem - ty, tänkte jag, dertill
finnas bättre män, än jag - utan för att få dö för tatarernas
pilar. Men nu har allt blifvit annorlunda, nu vill jag lefva!
Hör du, Nikita, huru lärkorna sjunga deruppe under
himlahvalfvet’- så jublar nu mitt hjerta! Jag känner i mitt inre
en sådan kraift och en sådan lefnadslust, att ett menniskolif
tyckes mig för kort. Och huru mycket har jag ej tänkt och
drömt sedan dagens inbrott! Allt är mig nu så klart, så lätt
att förstå; huru mycket godt kunna vi ej ännu uträtta för vårt
fädernesland! Tsaren skall förlåta dig - det är omöjligt, att
han ej förlåter dig, ja, han skall till och med hålla dig kär.
Och mig ta’r du med dig, så skola vi vara som Adascheff och
Sylvester. Jag skall meddela dig allt, som rör sig i mitt
hufvud; men farväl nu, Nikita! Jag måste återvända till kampen,
ty det tyckes, som om Bassmanoff blifvit omringad, och så
dålig han än är, måste han befrias.»
Fursten såg på Maxim med nästan faderliga blickar och sade:
»Skona dig sjelf, Maxim, störta dig ej onödigtvis i
handgemänget - se, du är ju redan alldeles öfverstänkt med blod!»
»Det måtte vara fiendtligt blod», invände Maxim, i det
han med glädtig min såg på sin skjorta. »Jag har inte ens
fått en skråma: ditt kors har beskyddat mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
