Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. CI. Lars Gabriel Branting.
- Segern. Poem av Herman Sätherberg.
- På ett gungfly. Ett jagtäfventyr, upptecknadt af Karl Ekström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefnad den 27 Mars 1881. Han är den siste, som, jämnte
sin maka, Emma Georgii – utmärkt för sitt musikaliska sinne
och sin skicklighet som pianist, – begrofs på Adolf Fredriks
kyrkogård i Stockholm.
Alex. Zanders.
*
Segern.*
(Se bilden å nästa sida.)
Itolt och jublande är segern,
När ur stridens stormupprörda,
Mörka haf han hjessan reser,
Näpser böljorna och stormen
Och med tordönsröst förkunnar
Lagerkrönta hjeltens ära.
Stolt och jublande är segern!
Stor och lysande är segern,
När i tankens eller känslans
Verld han mörkrets makt betvingar,
Sprider ljusets morgonrodnad
Och för folken högt förkunnar
Sanningens och dygdens lära.
Stor och lysande är segern!
Skön och tjusande är segern,
När i konstens verld han strålar,
När med snillets kraft han svingar
Upp mot idealets himlar
Och för jordens barn förklarar
Skönhetens och diktens under.
Skön och tjusande är segern! -
Konstnärn här i marmor vunnit
Sig en oförgänglig seger,
Då han ville hjeltens storhet
Med sitt snilles makt förkunna. -
Ädel, som Carl Johans sinne,
Hög och snöhvit, bilden vakar
Öfver hjeltekungens minne.
Skön och tjusande är segern!
Herman Sätherberg.
*Med anledning af Byströms staty Segern, förfärdigad åt konung Carl Johan.
*
På ett gungfly.
Ett jagtäfventyr, upptecknadt af Karl Ekström.
i möts finnskog benämnas de stora och ödsliga
skogssträckor, hvilka vid Imots järnbruk i Gestrikland
räkna sin egentliga början och sedan fortgå mot
gränsen af Dalarne och upp mot Helsinger-ån. Som namnet
antyder, hafva dessa vildmarker fått sin benämning efter
finnar, hvilka här i början af 1600-talet utan lof nedsatte
sig och uppehöllo sin sträfsamma tillvaro förnämligast medelst
svedjande, men äfven med jagt och fiske. Afkomlingar af denna
stam finnas ännu spridda här och hvar i obygden, men finska
språket är utdödt och sammansmältningen med det svenska
elementet nästan alldeles fullständig, beträffande såväl seder
och bruk, som lefnadssätt, der allt detta annars kunnat
förenas med de särskilda vilkor, lifvet i skogen nödvändigtvis
måste framkalla i många stycken.
Passionen för jagt är hos dessa skogsfinnar - eljest för
det mesta kolare och timmerhuggare - i hög grad
framstående. Den tunga och klumpiga lodbössan handtera de
med stor skicklighet, och det är väl knappast exempel på,
att en finne skjutit bom på ett stående eller stillasittande
föremål, om afståndet eljest varit rimligt. Denna stora
träffsäkerhet underlättas väl mycket derigenom, att finnen sällan
eller aldrig skjuter utan stöd, men torde väl dock till det
väsendtligaste böra tillskrifvas hans sällsynt skarpa öga, som
äfven i qvällsdunklet eller den tidigaste morgongryning
tilllåter honom tydligt se föremål, dem ingen annan kan
upptäcka eller åtminstone icke kan ställa för kornet.
Den olofliga elgjagten om vintern är dessa jägares
förtjusning, och i allmänhet skyddar dem deras samhällighet,
aflägsenheten från bygden och svårigheten för åklagaren att
förebringa bevisning från välförtjent laga näpst. När snön fallit
mycket djup i skogen, ligga de dag och natt på skidorna,
och skogsfinnens hufvudsakligaste kost denna årstid är också
derför elgkött. I sommartid och då elgjagten är fri, äro
de väl också i verksamhet, men framgången är nu på långt
när icke så säker, som om vintern, då skytten nästan med
fullkomlig visshet kan påräkna bytet inom ett dygn, efter det
han påträffat spåret.
Bland dessa tjufskyttar utmärkte sig i början af detta
århundrade en man vid namn Jonte, med tillnamnet Wessen,
utan att vi dock veta, om detta namn är finskt eller blott
ett svenskt så kalladt »öknamn». Af den svenska
befolkningen kallades han vanligen Finnjonte och var vida känd
i orten för sin djerfhet och sin lycka med bössan. Många
björnar hade han med egen hand fällt, och på de loar och
mårdar, som fallit för hans lod, hade han väl knappast
räkning. Elgen hade ock i honom en lika ihärdig som skicklig
förföljare, och man påstod om honom, att han af dessa
ståtliga högdjur sköt vida flera, än han behöfde för hushållet
eller i loflig tid kunde sälja. Han medtog derför till hemmet
blott huden och de bästa delarna af köttet, lemnande det
öfriga till delning mellan korp och räf.
Otaliga voro också de äfventyr, som Jonte under sina
jagtfärder uppleft i skog och mark. Vi uppteckna här nedan
ett, som vi hört berättas af hans egen sonson och som,
åtminstone för oss, innebär alla kriterier på sanning.
Som ung och nygift hade Jonte en dag i början af
hösten gått ut på jagt, som vanligt utan att vara åtföljd af
hund. På stora skogar, der det är godt om vildt, kan detta
slags smygjagt också i allmänhet ställa sig fördelaktigare,
så vida nämnligen skytten har något af indianens förmåga att
följa äfven det otydligaste spår och dertill den fond af
tålamod, som härför är oundgängligen nödvändig, och båda dessa
egenskaper ägde "Wessen i hög grad. Han hade också snart
nog påträffat ett gammalt elgspår och beslöt att hällre följa
detta, än att på måfå söka på annat håll.
Hans vandring förde honom emellertid långt från hemmet,
innan spåren efter elgen fingo färskare kännetecken, och
slutligen stod han vid randen af en ofantlig hjortronmyr,
der de nu mogna bären funnos i ymnighet och i solskenet
glänste som juveler på hvarje tufva. Elgens spår ledde dit
ut på myren, och han började derför försigtigt krypa mellan
de en- och granbuskar, som växte vid dess rand.
Snart hade han också till sin glädje upptäckt det
efterlängtade rofvet, en stor, hornprydd elgoxe, som dock stod
långt ut på myren och utom skotthåll. Att söka närma sig
djuret var emellertid omöjligt, då de få buskar, som här och
der förekommo mellan de glest stående martallarna, icke åt
honom lemnade tillräckligt skydd. Då vinden likväl låg åt
Jonte, beslöt han att vänta, i fall djuret möjligen ämnade gå
tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0351.html
