Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två naturunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
354
förvandlad i ett blåstrimmigt eldhaf, ur hvilket blixtar
oupphörligt ljunga fram.
Men hvad är orsaken till ovädret? Hvarje skolgosse
vet det och säger oss: det är elektriciteten. Detta svar
lemnar oss dock lika kloka, som vi voro förut, och vi tvingas
att fråga: hvad är elektricitet och huru kan den åstadkomma
så väldiga verkningar? - Det hör just till detta fenomens
egendomlighet, att, ehuru trägna försök gjorts att lära känna
dess grund, ännu ingen verkligen känner densamma.
Elektriciteten är ett ännu ganska hemlighetsfullt något,
ett oändligt fint ämne eller ett fluidum, som osynligt
genomtränger hela naturen, verlden och hvad hon omfattar-, alla
föremål omkring oss, ja, vi sjelfva, äro genomträngda af
detta ämne, som med hela vår varelse är på det
innerligaste förbundet. Om vi nu ock med våra bristfulla sinnen
icke kunna iakttaga detta underbara något, så veta vi dock,
att det besitter en dubbelnatur, för hvilken de lärda
uppfunnit beteckningen positiv och negativ elektricitet. Är nu
det elektriska fluidet förenadt, såsom vanligen är
förhållandet, så kommer det ej till syne och vi märka ej dess
för-handenvaro-, men äger en delning af de två beståndsdelarna
på ett eller annat sätt rum, så uppstår genast en sträfvan
efter återförening och ny jämnvigts uppnående. Dervid
uppträder det synbart och desto effektfullare, ju större de
åtskilda qvantiteterna och de sig i vägen ställande hindren äro.
En sådan tudelning af det elektriska ämnet åvägabringas genom
gnidning (friktion) mot hvarandra af befintliga ämnen, alltså
också af luften, som är ett ämne lika väl, som järn, om ock
i gasformigt, det vill säga synnerligen fint sönderdeladt,
tillstånd, och som för den skull är så tunnt och lätt, att det
alls icke tycks vara ett ämne. Men nu är luften, såsom
vinden lär oss, stadd i oupphörlig rörelse. Mäktiga
luftströmmar röra sig i de mest olika riktningar omkring
jordklotet, bredvid, genom och mot hvarandra, hvarvid de öfre
luftlagren städse hafva en motsatt rörelse mot de undre, vid
jorden befintliga. På grund häraf äger en ständig gnidning
dem emellan rum och dermed ock en delning af det, hela
atmosphären fyllande, elektriska fluidet. Likaså framkallar
icke blott hvarje vår kroppsrörelse, hvarje steg, som vi göra,
och hvarje beröring med föremål elektriska rubbningar, utan
äfven hvarje vindflägt, som smeker vår kind, och hvarje
nattvindens sakta hviskning i grenarna äro ledsagade af elektriska
verkningar. Yi kunna blott icke iakttaga alla dessa
företeelser, till följd af våra ofullkomliga sinnen, emedan de dervid
åstadkomna, elektriska rubbningarna äro af allt för obetydlig
natur och jämnvigten omedelbart åter inträder.
Annorlunda förhåller det sig, om sommartiden långvarig
hetta betydligt förminskat atmosphärens vattenhalt och
derigenom upphäft luftens eljest goda, elektriska ledningsförmåga.
Då måste hvarje gnidning af luftlagren mot hvarandra och mot
jordytan framkalla en storartad delning af den luften fyllande
elektriska strömmen, en delning, som öfvergår till våldsam
spänning, emedan de torra, dåligt ledande luftlagren
förhindra en återförening och utjämning. Den af solhettan
framkallade rörelsen i luften bryr sig dock alls icke om den fara,
de vanmäktiga menniskobarnen löpa, hvilka redan i rädd aning
märka, att det blir »qväft», utan fortfar i enlighet med sitt
ursprung, och atmosphärens elektriska spänning ökas
allt-jämnt, till dess ovädret bryter löst, hvad åter endast vill säga,
att elektricitetens båda beståndsdelar återfinna hvarandra och
att en utjämning äger rum.
I hvilket förhållande stå nu dessa företeelser till den
djuriska organismen? Kedan ofvan är anfördt, att ej blott
hela den döda naturen, utan ock den lefvande verlden, är
uppfylld med det hemlighetsfulla, elektriska ämnet. Allt lif
i naturen står med elektriciteten i innerligt sammanhang.
Sjelfva äro vi till hvarje fiber genomträngda af henne, hela
vår nervverksamhet beror af elektriska företeelser, med ett
ord: hela vår kropp är en underbart konstruerad elektrisk
apparat. Då förhållandet med hela den lefvande verlden är
ett likartadt, så är det naturligt, att dessa väldiga revolutioner
i luften ej kunna blifva utan inverkan på den lefvande or-
ganismen. Hvem har på sig sjelf ej redan iakttagit denna
egendomliga sinnesförändring, som ett svårt oväder, rasande
i skyn, framkallar - denna oförklarliga, nervösa
uppret-ning, som följer, då hvassa blixtar förvandla natten till
dag och doft rullande dunder skakar ens egen kropp? Och
i sjelfva verket finnes det menniskor, som, eljest sunda och alls
icke rädda, vid ett annalkande åskväder blifva offer för
sjukliga, konvulsiviska ryckningar eller blifva sanslösa och genom
sina bleka anletsdrag flera timmar i förväg förkunna ett
kommande oväder. Mer, än menniskan, är dock djuret
begåfvadt med fin instinkt för naturunder af denna art. De
lugnt betande boskapshjordarna förkunna genom en inre oro
och genom dämpadt, doft ramande, hvari ångest och
bestörtning uttala sig, ovädrets ankomst, långt innan de ödesdigra,
mörka molnen visa sig öfver den klara synlinien. Den erfarne
vallaren vet då, att hans skicklighet kommer att ställas på
ett svårt prof. Men när under hjerta blixtar och döfvande
dunder den svarta molnhären jagar fram på stormvingar,
himmelen kläder sig i nattligt dunkel och de lössläppta
naturmakterna begynna en tillintetgörelsekamp, då meddelar sig
upproret i naturen åt djursjälen. Ett sådant ögonblick har
konstnären förstått att träffande återgifva i bilden å sidan
352. En boskapshjord i Texas, der de elektriska
urladdningarna verkligen äro förskräckande, flyr för ovädret i högsta
ångest, och hjordens förare hafva all möda att sammanhålla
de framstormande.
Men det, som i upphöjd storhet och förkrossande
höghet träder oss till mötes i ovädret och som genomtränger
oss sjelfva: det hemliga, underbara fluidum, som vi kalla
elektricitet, undandrager sig fullständigt vår uppmärksamhet.
Yi veta, att det stundligen omgifver oss, att det står i ett
evigt vexlingsförhållande till oss och för vår existens är lika
nödvändigt, som det är säkert, att dess blixt förmår krossa
oss, och dock veta vi ej, hvad det är. Hvad vi veta, är rätt
obetydligt mot det, som vi ej veta och kanske aldrig komma
att få veta. Så lefva vi då oaflåtligt i en hemlighetsfull
andeverld af osynliga naturmakter, af hvilka vårt väl och ve
bero, men hvilkas väser, vi förgäfves söka utforska,
II.
Hvar och en, som öfver oceanen gjort en resa mot
sydligare länder, har säkerligen känt sig betagen af den syn,
hafvet så mången gång i nattliga stunder erbjuder.
Stundom utbreder sig den oändliga vattenytan, som en svart
duk, hvilken skeppet genomskär, lemnande efter sig i
kölvattnet en eldfåra, ej olik en kometsvans-, stundom kastar
hafvet af sitt nattsvarta täcke och glöder, som vore det
af eld. Det synes ej längre vara vatten, som droppar
från de höjda årorna, utan flytande guld, och vinden synes
drifva sin lek ej med hafsskum, utan med eldgnistor.
Och förklaringen öfver detta upphöjda skådespel? Länge
sväfvade man i okunnighet derom och antog slutligen
elektriciteten som det direkta upphofvet till företeelsen. Men
lika litet, som man ännu kunnat förklara sjelfva
elektricitetens natur, enligt hvad här förut är visadt, lika litet kan
man ock med bestämdhet säga, att den djurfosforescens, som
gör vattnet lysande, har elektriskt ursprung.
Såsom bekant är, hafva åtskilliga föremål af såväl
o-organisk som organisk natur förmågan att sjelflysa, fosforescera,
hvilket ord bildats af ordet fosfor, enär denna metalloid just
besitter egenskapen af att sjelflysa. Ruttet trä och ruttnande
fisk dela denna fosforns egenskap. Likaså lysa åtskilliga
växter, till exempel en på olivträdet förekommande
svampart (Agaricus olearius), och inom djurriket möta vi samma
företeelse hos vår vanliga lysmask och hos en hel mängd
af de lägre vattendjuren, infusorier, polyper, medusor och
andra arter.
En sådan infusorieart är det nu, som åstadkommer det
praktfulla ljuset på hafvet. Upptäckten gjordes vid Goda
hoppsudden i Oktober 1772 af den berömde resanden och
naturvetenskapsmannen Johann Reinhold Forster, då han
deltog i Cooks verldsomsegling. Seende hela hafsytan som |i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
