Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Sereräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. (Forts. från sidan 344.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hastigare, hastigare!» skrek Bassmanoff och grep två
silfverbägare samt började slå takten med dem. »Hastigare,
mina falkar - hastigare, fördömda slynglar! Jag skall lära
er sjunga, era spetsbofvar!»
Bassmanoffs yttre hade helt och hållet förvandlat sig, och
något qvinligt stod ej längre att upptäcka i hans ansigte.
Serebräny igenkände åter den förvägne krigaren, som bittida
på morgonen störtat sig in i det hetaste slagttumultet och
jagat hela hopar af tatarer framför sig.
»När du visar dig sådan, behagar du mig bättre», sade
fursten och nickade bifallande.
Bassmanoff såg på honom och yttrade glädtigt:
»Och nu trodde du mig igen, furste! Du tog min jämmer
verkligen för kontant! Hvad det är lätt att bedraga dig! Välan,
nu skola vi dricka för vår bekantskap. Om vi äro tillsamman
en tid, så skall du få se, att jag ej är sådan, som du tror.»
Denna yra, sorglösa munterhet smittade Mkita; han mottog
bägaren ur Bassmanoffs händer, sägande:
»Hvem förmår utgrunda dig, Fedor Alexejevitsch! En
sådan man, som du, har jag aldrig hittills sett. Kanhända är
du verkligen bättre, än du ser ut att vara. Jag vet ej, hvad
jag skall tänka om dig, men då Gud fört oss tillsamman på
slagfältet, så dricker jag härmed din skål.»
Och han tömde bägaren till sista droppen.
»Det var rätt, furste. Gud skall veta, huru innerligt jag
är dig tillgifven. Ännu en bägare för alla, ännu i Ryssland
befintliga, tatarers undergång!»
Serebräny var en öfvad dryckesbroder, men efter denna
andra bägare började hans tankegång blifva allt mer förvirrad.
Antingen var vinet mer berusande, än vanligt, eller ock hade
Bassmanoff uppblandat det med något giftigt ämne - allt nog,
Serebräny kände, att det började gå omkring i hans hufvud,
och han hade snart blott en obestämd förnimmelse af hvad
som försiggick omkring honom.
När han återkom till medvetande, pågick ännu sången,
men han sjelf stod ej längre, utan låg utsträckt på
Bassmanoffs persiska kuddar, och denne bemödade sig högst ifrigt
att med sin unge väpnares biträde draga på honom ett
fruntimmer splagg.
»Drag på dig din mantel, bojar-, det börjar blifva kyligt
der ute», sade han.
I detta ögonblick gjorde sångarna en kort paus. Nikitas
ögon voro ännu omtöcknade och hans tankar förvirrade, och
då han trodde, att plagget var hans mantel, gjorde han verkligen
min af att draga det på sig - men just då stördes den
tillfälliga tystnaden af ett klagande tjut.
»Hvad är det?» frågade Bassmanoff vredgad.
»Det är en hund, som tjuter på Skuratoffs graf», svarade
väpnaren efter att hafva tittat ut.
»Gif mig pil och båge, så skall jag lära honom tjuta, när
vi roa oss med en gäst!»
Men när Serebräny hörde Skuratoffs namn, nyktrade han
på en gång till fullständigt, sprang upp och utbrast:
»Håll, håll, Fedor Alexejevitsch, det är Maxims B aj
an–gör inte illa honom. Han kallar mig till min vapenbroders
graf. Jag har redan alltför länge roat mig här; farväl, det
är tid för mig att gå.»
»Men drag först på dig din mantel, furste!»
»Mig vill den ej passa», genmälte Serebräny, som nu såg
hvad slags plagg Bassmanoff räckte honom. "Tag du på
qvinnorocken - du är redan Van vid den.»
Och utan att vänta på svar spottade han, för att gifva
sitt förakt tillkänna, och gick ut ur tältet.
Eder och förbannelser skickades efter honom, men han
aktade ej det minsta derpå, utan skyndade till sin
vapenbroders graf och knäböjde framför densamma. Derefter begaf
han sig järnnte Bujan till röfvarena, hvilka under Perstens
ledning uppslagit sitt läger omkring de fladdrande
vakteldarna.
XXIX.
Hltilsmessaii.
Knappt började nästa morgon gry, innan Persten väckte
sina män. Så snart de samlat sig omkring honom och
Serebräny, tilltalade han dem på följande sätt:
»Kamrater, det är tid, att vi skiljas åt. Farväl, jag
återvänder till Volga. Glöm mig ej och hys ingen ovilja mot mig,
om jag i ett eller annat afseende ej varit er till lags.»
Med dessa ord bugade sig Persten för röfvarena, så att
hufvudet kom i jämnhöjd med gördeln. Men alla ropade
liksom med en mun:
»Ataman, öfvergif oss icke - hvart skola vi taga vägen
utan dig!»
»Följ fursten, kamrater! Genom gårdagens bragd ha’ ni
åter godtgjort era förseelser: ni kunna åter blifva, hvad ni
förut varit, och fursten skall ej lemna er i sticket.»
»Godt folk», sade Serebräny, »jag har gifvit tsaren mitt
hedersord att ej undandraga mig hans makt, Ni veta också, att
jag ej frivilligt lemnat fängelset. Nu måste jag hålla mitt ord
och erbjuda tsaren mitt hufvud. Vilja ni följa mig? n
»Förlåter han oss?» frågade röfvarena.
»Det vet Gud allena - jag vill ej bedraga er. Kanhända
förlåter han er, men kanhända också icke. Tänk på deri
saken, rådgör och säg mig sedan, hvem som stannar och hvem
som följer med.»
Eöfvarena sågo på hvarandra, drogo sig något afsides och
började rådslå med dämpad röst. Efter en stunds förlopp
kommo de tillbaka till Serebräny och sade:
»Om atamanen går med, så följa vi dig.»
»Nej, kamrater», svarade Persten, »det få ni ej begära
af mig. Äfven om ni ej följde fursten, skulle dock våra vägar
skiljas här. Jag har tillräckligt lärt känna denna trakt, och
nu är det tid, att jag återvänder till min hembygd. Dessutom
hafva vi ju grälat en smula, och om man aldrig så skickligt
hopknyter ett afslitet rep, så återstår ändå alltid en knut.
Följ fursten, kamrater, eller välj er en annan ataman; men
klokast är det af er att lyda mitt råd och följa med fursten,
ty jag kan ej tro annat, än att tsaren förlåter er efter
gårdagens bragd.»
Röfvarena rådslogo ännu en gång och skilde sig efter en
kort öfverläggning i två grupper, af hvilka den större trädde
fram till Serebräny och sade:
»Anför oss du, vi vilja dela ditt öde.»
»Än de andra?» frågade Serebräny.
»De ha’ valt Klopko till ataman, men vi vilja inte ha’
honom.»
»De äro de~ sämsta», hviskade Persten i furstens öra.
»De slogos ej i går så bra, som dessa.»
»Och du är alltså fast besluten att ej följa mig?» frågade
Serebräny.
»Med mig är förhållandet något annorlunda: mina
förseelser äro ej af den beskaffenhet, att tsaren kommer att
förlåta mig. Och för att säga rent ut, längtar jag tillbaka till
Jermak, ty det var många år, sedan jag såg honom. Farväl,
furste, bevara mig i vänlig åtanke!»
Serebräny tryckte Perstens hand, omfamnade honom
hjert-ligen och sade:
»Gå i Guds namn, ataman, men det gör mig ondt, att
du begifver dig till Volga. Du borde begynna ett bättre
lefnadssätt.»
»Hvem vet, furste», svarade Persten, och ett sällsamt
uttryck visade sig i hans genomtr än gande blick. »Gud är
barmhertig, och jag förblifver kanske icke för alltid, hvad jag för
närvarande är.»
Röfvarena började nu göra sig färdiga till uppbrott. När
solen gick upp, hade Bassmanoffs folk och tältet på flodens
strand redan försvunnit. Fedor Alexejevitsch hade redan midt
i natten anträdt hemmarschen, för att kunna blifva den förste,
som delgaf tsaren underrättelse om den tillkämpade segern.
När Persten tog afsked af sina för detta kamrater, såg han
Mitka bredvid sig.
48’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
