Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 362.) - Små salongsstycken. Af Claude Gerard. (Forts. från sidan 391.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men du behöfde verkligen något högre diet, ty du
får arbeta så strängt... Tänker du sitta länge uppe i qväll?
Den der kartritningen förderfvar rent af dina ögon."
"Åh nej, jag är icke hågad i afton, jag skall bara
rita af ett gevärslås, innan jag lägger mig. .. Ack, det var
sannt! Mina handskar äro så smutsiga-, har du varit så snäll
och lemnat jbort några till tvättning?^
v Ja, de skola vara i ordning åt dig i morgon.»
"Tack och godnatt! ... Du går ju också snart till
sängs?»
"Ahja, om en liten stund."
"Jag sofver icke godt, om jag vet, att du sitter uppe
och arbetar."
Margaretha nickade kärleksfullt åt honom, och Wattje
gick till sin dörr, men vände åter om och sade med halfhög
röst och ett drömmande uttryck:
"Du kan aldrig föreställa dig, hvad Adelina
Klangenberg var vacker i afton på skridskoklubben... Hon har
kommit ut i vinter i societeten, som du vet."
"Ja, jag vet det... det är ett godt barn, from och
glad som en liten fågel, men utan någon högre begåfning."
"Lycklig den, som en gång får äga denna lilla, vackra
fågel iositt hem", sade Wattje suckande.
"Ah ja, om han sjelf är af något värde, ty hon
kommer endast att blifva, hvad hennes man och omständigheterna
göra henne till, men en intelligent och sjelfständig qvinna
blir hon aldrig, lika litet som hennes mor."
"Hur vet du det?"
"Jag känner dem ju båda två."
"Kanhända har du rätt, och just derför är hon så mycket
mer förtjusande; jag tycker icke om sjelfständiga qvinnor."
"Nej, det göra herrarna i allmänhet icke, derför att
de sjelfva så ofta sakna denna dygd", sade Margaretha litet
satiriskt.
"Tvärtom, derför att de sjelfva hafva en vilja,"
"En vilja, ja, men intet förnuftigt omdöme . . . Yet du,
att en verkligt sjelfständig, det vill säga öfverlägsen, man
fruktar icke en qvinna, som äfven är det-, det är endast de
andligt svaga, de otillräkneliga, som fly eller förhåna de
kloka och begåfvade qvinnorna, inför hvilka de skulle känna
sig såsom vanmäktiga stackare eller lumpna tyranner."
"Ack, kära Margaretha, trots alla dina
beundransvärda sanningar, så finns väl knappt en man, som icke vill
äga Adelina för att älska henne, ja, rent af dyrka henne i
hela sitt lif..."
"I fall hon hela sitt lif kunde förblifva lika ung och
vacker, som nu", inföll Margaretha småleende.
"Man kan väl icke, då man ser en flicka, tänka på,
hur hon skall vara vid femtio år?"
"Det vore emellertid mycket lyckligt, om herrarna ibland
gjorde detta?"
"Gud bevare oss! Hvart skulle kärleken då taga vägen?»
sade Wattje, som helt hastigt fått ett mycket lifvadt och
vaket utseende och nu satte sig ned i en gammal hvilstol
med sådan fart, att den ena foten bröts af och ressårerna
rasslade hörbart.
"Se så, för tusan! Den här gamla stolen håller då
aldrig!", tillade han förlägen.
Jslej, det är visst tionde gången, som du gjort den till
invalid."
"Det är, min själ, en lätt sak, då det skett tio gånger...
Men det var nu icke detta, jag ville höra dig medgifva, utan
det, att en qvinna bör vara en qvinna framför allt annat."
"Menar du dermed, att hon bör vara ett får eller
en gås?"
"Intetdera, hon bör just vara sådan, som du, och se ut
så, som Adelina."
»Jag tackar för komplimenten. Men om jag hade
varit vacker, som Adelina, så hade jag troligen till karaktär
och sinne icke varit sådan, jag nu är."
 |
Aksakaler. (Se sidan 317.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
