Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barn och musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
403
Det skrifves och talas i våra dagar så mycket mot
barndressyr af allehanda slag, och dock synes det ännu ej vara
i tillräckligt. Ibland tio mödrar beklaga sig nio öfver, att
deras döttrar få sitta så mycket i skolan och så mycket
plågas med husliga arbeten - och af dessa nio unna kanske
ej ett par sina döttrar att hvila ut efter skoltvånget, en hvila,
som utan tvifvel vore lika välbehöflig, som välgörande, utan
tvinga dem ned på pianostolen, i stället för att låta dem
tumla om i Guds fria natur. Och kanske få husfäder taga
tillräckligt i betraktande, hvilka summor under tidernas lopp
utgifvas för musiktimmar, som rätt ofta äro ingen till glädje,
men mången till qval. ..
För en verkligt god och dyrbar sak äro äfven de största
offer på sin plats. Det vore utan fråga orätt, att ej låta
undervisa verkligt musikaliskt begåfvade barn i pianospel,
till och med om dessa emellanåt skulle visa brist på håg,
ty denna kommer allt efter som de lära sig inse, hvilket
stort gagn och hvilken obeskriflig njutning ligger i hvad de
få lära. Men utgöra dessa begåfvade barn flertalet? Huru
går det för de flesta? Hafva de stort gagn och verklig
njutning af sin musik?
Det är illa, att de flesta föräldrar äro inbilska nog att
tro, att deras barn säkerligen ej lida någon brist på begåfning
och att de nog skola kunna blifva utmärkta pianister, blott
de vilja.
Fordrar då hvarje "moder, att hennes dotter skall kunna
dikta eller måla? Nej, ty hon vet, att, för att blifva
någonting framstående på dessa konstens områden, en särskild
begåfning och hänförelse äro af nöden och att således en hvar icke
kan lära dessa konster. Hvarför vill man nu göra musiken
denna företrädesrätt stridig? Detta är ju en uppenbar
o-naturlighet.
En flicka, som of var sig en timme dagligen, använder
under ett års tid femton dygn på pianospel allena, alltså
från det åttonde till det sextonde lefnadsåret etthundratjugu
dygn af sin barndomstid. Icke ens modersmålet, som dock
borde vara det vigtigaste af alla undervisningsämnen, men
som tyvärr alltför mycket vårdslösas, får så lång tid sig
tilldelad.
Hvad lära nu de flesta under denna tid? Lära de
småsyskonen kanske att spela en liten visa eller en vals?
Eller kunna de sjelfva i minnet återkalla och på pianot
återgifva en vacker melodi, som de i skolan eller
annanstädes hört, eller i ett sällskap med förstånd och behag
ackom-pagnera en sång?
Ack, ingenting af allt detta! Det vill säga, de verkligt
begåfvade kunna det naturligtvis, men de andra lära det aldrig.
Hvad lära de då?
De inöfva med mycken flit och möda svåra
salongsstycken, med hvilka de paradera oupphörligt, ja, ända till
leda, och den njutning, de dermed bereda andra, är vanligen
af lika tvifvelaktig natur, som den, de sjelfva hafva deraf.
De höra till och med ofta nog ej en gång riktigt, hvad de
spela; de spela mekaniskt, och skulle man uppfordra dem,
att föresjunga melodien till ett stycke, som de kanske
föredragit för tjugonde gången, så skulle man tyvärr ofta tvingas
att tillsluta öronen för det, som man finge höra. Och frågar
man dem, hvad komponisten till äfventyrs menade, då han
skref, att här skall spelas långsamt, der fort, här kraftigt,
der sakta, så skola de ej kunna gifva ens den ringaste
antydning härom. De spela här långsamt, emedan andante står
på bladet, der fort, emedan kompositören skrifvit presto, men
hade ett tryckfel insmugit sig, så att det exempelvis stode
omvändt, så skulle de utan betänkande spela efter dessa
falska anvisningar.
Och man vill ännu påstå, att de Mr a, hvad de spela?
"Det hör en hvar dock blott, hvad han förstår», säger Göthe,
och här måste man med skäl fråga: »Förstår du också, hvad
du läser?»
Och det skulle vara en njutning för dem att mekaniskt
föredraga, hvad de mödosamt instuderat? Nå, ja, det är dock
alltid en viss njutning dervid, om den också utgör en skral
valuta för hvad den kostat i qval, tid och penningar. Jag
syftar på fröjden öfver att ii glänsa - åtminstone efter egen åsigt.
Men hvarför öfvergifva de flesta unga fruar så hastigt
pianospelet, hvilket de dock som flickor dagligen och stundligen
öfvade? Säkerligen ej emedan de sakna tid, utan fast hällre
emedan spelet för dem ej mer har något riktigt ändamål och
emedan, trots all öfning och all undervisning, kärleken till
musikens konst saknas. En verkligt musikalisk qvinna finner
säkerligen äfven som fru städse tid att använda sin musikaliska
färdighet.
Allt detta är så enkelt och har så ofta blifvit skrifvet
och ännu oftare sagdt, och dock synes det, som om ingen
eller i bästa fall blott ett försvinnande fåtal förstode det.
Man måste derför åter och åter ropa ut det i verlden, för
att blifva hörd och förstådd och kunna befria en stor del af
barnaverlden från en onyttig plåga. Ett nödvändigt ondt måste
man bära. Här är det fråga om ett ondt, men säkerligen
intet nödvändigt.
Och likväl säger jag: Låt hvarje barn lära traktera ett
instrument, blott icke alla piano, utan ett annat, som hvarken kostar
penningar eller behöfver stämmas och som det öfverallt bär
med sig: den egna rösten. Låt larnen sjunga! Jag känner
hundratals barn, men jag känner intet enda, för hvilket
sången är ett qval. Hvarför skola vi plåga oss med döda
instrument af trä och metall, när vi i vår egen strupe hafva ett
lefvande och dertill det älskligaste och kostbaraste af alla?
I hvarje barnastrupe gömmer sig en stämma, sällan god nog
för konstnärlig utbildning, men alltid god nog att sjunga
med, ’-såsom fåglarna sjunga», när andra äro glada; men
inan skall locka fram henne. Skolan har i våra dagar så
många uppgifter, hon kan egna sången blott ringa tid, men
hvarför sjunga icke de mödrar, som förstå sig på det, mycket
mer med sina barn, än som sker? Jag menar ej, att de skola
meddela dem regelbunden sångundervisning, utan blott lära
dem sjunga små visor - det finnes ju så många vackra
sådana - och akta på, att de sjunga rent. Så of var sig
småningom, om ock långsamt, äfven ett dåligt musiköra att
uppfatta melodier, och hvad örat riktigt fattat, sjunger strupen
lätt efter. Man åkte sig blott för att utskratta barn med dåligt
gehör, när de i början sjunga falskt, ty detta gör dem skygga,
och man återvände upprepade gånger till det gamla; barnen
göra det sjelfva gerna: det gör dem glädje att få visa sig
säkra i det, som de inhemtat.
I barnens fulla hängifvenhet för sången ligger något
rörande, men man måste draga försorg om, att de få lära
verkligt behagliga och oskuldsfulla visor, på hvilka vi ju ej
häller lida brist. Många barn lära till och med att sjunga
flerstämmigt.
Om jag skulle uppräkna alla fördelar, som sången bringar
barnet, så vet jag ej, hvar slutet vore. Låt barnen sjunga!
Jag menar ej i salongen, så framt deras röster ej äro
verkligt vackra, utan anspråkslöst för sig sjelfva. Låt dem sjunga
vid lek, vid mekaniskt arbete, i aftonskymningen, i
barnkammaren, i salen, alltid der det så passar sig, i dag då, i
morgon då, men alla dagar!
Sång, ej drifven till öfvermått, stärker lungorna, säga
läkarna; mycket pianospel gör det icke.
Sång gör barnen glada. Jag har under sånglektionen i
min skola aldrig sett ett gråtande barn, men väl ofta nog
glänsande ögon och glödande kinder.
Sång förkortar tiden. Till och med den triviala
stickstrumpan blir intressant, när en visa ackompagnerar
stickornas slamrande.
Sång håller alla onyttiga tankar på afstånd. Sång enar:
klinga alla stämmorna samman, så dröjer ingen ofrid i hjertat.
Luther säger: »Musiken är en den skönaste och herrligaste
Guds gåfva. Satan är fiendtligt sinnad mot henne, med
hvilken man vill fördrifva anfäktelser och onda tankar.
Djefvulen törs ej vänta på henne. Den, som kan denna konst,
som jag alltid har älskat, är af ett godt slag, duglig till allt.
Ungdomen skulle man städse hålla till denna konst, ty hon
gör fina, skickliga menniskor.» Derpå tillägger han: j?Men
51*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
