Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nittonde århundradets skald. (Efter Petöfi.)
- Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sidan 384.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vandra kring, som en gång Moses
Med folket genom öcknens sand:
Det följde troget eldstodsflamman,
Som visade mot löftets land.
Nu skalden har af Gud fått kallet
Som eldstod föra folket an:
Nu är det han, som har att leda
Sin trötta hop till Kanaan.
I spetsen då! Framåt, hvar skaldsjäl!
Framåt igenom brand och bål!
Ve den, som fanan sjunka låter,
Förr’n folket nått sin längtans mål!
Ve den, som fegsinnt viker undan,
Som töfvar uppå vägen trögt!
Ve den, som, medan folket kämpar.
Sin tillflykt har i skuggan sökt!
Jag känner väl de falska tungor,
Som ha’ vår goda sak förrådt
Och säga, att vi nu må rasta,
Ty hoppets land är redan nådt.
O, det är lögn! Och jag som vittnen
Kan millioner stämma fram,
Som utan huld och hägn försmäkta
I öckenstigens heta damm.
Men när ur öfverflödets korgar
En hvar beskärts en rättvis lott,
När vid rättfärdighetens bordsrund
En hvar sin arfvedel har fått,
När fattigaste hyddas ruta
Står blank i andens solskensbrand,
Då först med rätta: halt! vi rope,
Då först vi uppnått löftets land.
Men intill dess — ej rast och hvila!
Nej, intill dess — blott kamp och strid!
Kanhända lifvet här skall neka
Oss lönen för vår arbetstid!
Dock, med en kyss en gång skall döden
Ömt lycka våra ögonpar
Och sakta uppå blomsterkedjor
Oss sänka ned i huldt förvar.
Birger Schöldström.
*
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
(Forts. från sidan 384.)
XXXII.
Gudsdomen.
Under Vjäsemskis frånvaro hade Maljuta fått ett vigtigt värf
sig anförtrodt. Tsaren hade befallt honom att gripa furst
Afanassi Ivanövitschs mest förtrogna tjenare och under,
kasta dem skarp tortyr, för att få veta, om deras herre plägade
begifva sig till qvarnen, för att der öfva trollkonster, huru ofta
han varit der och hvad han förde i skölden mot tsaren. De
flesta af tjenarna erkände ingenting, men några kunde ej
uthärda tortyren, utan upprepade allt, hvad Maljuta lade i deras
mun. De sade, att fursten begaf sig till qvarnen, för att störta
tsaren i förderfvet, och somliga försäkrade till och med, att
Vjäsemski ville sätta furst Vladimir Andrejevitsch på thronen.
Huru oförnuftiga dessa så kallade bekännelser än voro,
upptecknades de sorgfälligt och framlades för tsaren. Huruvida
denne verkligen trodde på dem, vet allenast Gud. t alla
händelser ålade han Maljuta på det strängaste, att för Yjäsemski
hemlighålla den verkliga orsaken till hans tjenares häktande
och säga honom, att de blifvit gripna, emedan de misstänktes
för delaktighet i en vid tsarens förrådskammare begången stöld.
Tjenarnas uppgifter voro fulla af motsägelser. Ivan lät
derför skicka efter Bassmanoff, hvilken han ämnade låta
upprepa allt, hvad han påstod sig hafva hört af Vjäsemskis tjenare.
Men Bassmanoff stod ej att anträffa i slobodan, emedan han
föregående afton begifvit sig till Moskva. Tsaren råkade i
stor vrede deröfver, att han vågat aflägsna sig trots förbudet,
och Maljuta begagnade sig af tillfället, för att medelst följande
anmärkning rikta misstanken äfven på Bassmanoff:
»Hvem vet, hvarför han är olydig? Kanhända han står i
hemligt förstånd med Yjäsemski och endast anklagat denne
för syns skull och för att så mycket säkrare kunna utföra sina
planer mot dig."
Tsaren befallde Maljuta att iakttaga den strängaste
tystlåtenhet rörande denna sak och ej låta Bassmanoff vid sin
återkomst ana, att hans frånvaro blifvit bemärkt. -
Emellertid kom den för tväkampen utsatta dagen. Redan
före solens uppgång hade folket strömmat till Röda torget,
fenstren voro fyllda med åskådare och sjelfva taken tätt
besatta med menniskor. Underrättelsen om kampen hade spridt
sig i hela trakten, och motståndarnas berömda namn hade
Jockat samman en otalig folkhop; till och med från Moskva
hade stora skaror af menniskor skyndat till, för att se, hvem
Gud skulle förläna seger.
»Framåt, vän!» yttrade en prydligt klädd guslaspelare till
sin följeslagare, en kraftigt byggd, ung man "med ett godmodigt,
men om dumhet i viss mån vittnande, ansigte. »Träng bara
framåt, så lyckas vi kanske komma fram till kedjan. Hvilken
menniskomassa! Släpp oss igenom, godt folk, släpp oss igenom:
vi komma från Vladimir och skulle också gerna vilja åse
gudsdomen.»
Men alla försök voro fruktlösa, ty mängden var så fast
sammanpackad, att det trots bästa vilja ej var möjligt att
tränga sig igenom. Guslaspelaren stötte kamraten i ryggen och
upprepade:
»Se så, träng dig framåt, din drummel - eller kanske
du är för svag att bryta dig en väg?»
»Ah, hvarför skall jag göra det?» invände den unge
mannen likgiltigt, men pressade dock in sina jätteskuldror, som
en kil, i folkmassan, der ett högljudt skriande och svärjande
uppstod. Men " de båda kamraterna trängde sig fortfarande
framåt, utan att akta härpå.
»Mer till höger, mer till höger!o uppmanade den äldre.
»Hvarför går du till venster, ditt dumhufvud? Dit, der lansarna
glänsa, måste du tränga dig.»
Den plats, som gulaspelaren antydde, var bestämd för
tsaren sjelf. Det var en af trä uppbyggd och med rödt tyg
beklädd läktare. Här stod tsarens stol, och lansarna, som
man såg skimra på långt håll, tillhörde opritschnikerna, hvilka
bildade tsarens lif vakt. Andra opritschniker stodo vid kedjan,
som begränsade den för tväkampen afskiljda platsen; de höllo
folket tillbaka med sina hillebarder och hindrade det att tränga
sig fram för långt. Ändtligen hade guslaspelären och hans
jättelike följeslagare lyckats hinna fram till kedjan, då en
opritsch-nik höll sin hillebard emot dem och skrek:
»Hvarthän^»
Den store tölpen öppnade munnen, men då han ej visste,
hvad han skulle svara, vände han sig till sin följeslagare.
Denne aftog med båda händerna sin med ett guldstickadt
band och en påfågelsfjäder smyckade mössa, bugade sig två
gånger för opritschniken och sade:
»Tillåt två guslaspelare att åse gudsdomen, mina värdaste
herrar. Vi hafva enkom derför kommit hit från Vladimir.
Tillåt oss att få stå här, mina värdaste herrar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0422.html
