Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt i Anatomicum. Ur en läkares anteckningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gyldene tid för anatomicum, ett verkligt öfverflöd på material;
det var i yttre verlden dåliga tider, brist på arbete och
förtjenst.
Som jag nämnt: klockan hade nyss slagit elfva. Jag
satt alldeles ensam midt i detta stumma sällskap och arbetade
pä ett anatomiskt preparat. Jag sysslade ifrigt med en nerv
och sökte fåfängt efter en af dess förgreningar. En ljudlös
tystnad herrskade rundt omkring, och jag hörde tydligt, huru
mitt ur pickade. Då bröts plötsligt den ljudlösa tystnaden
af ett egendomligt ljud, hvilket föreföll som en flämtning eller
snarare en suck, hvarmed man plägar uppvakna ur en djup
sömn. Jag tittade åt det håll, hvarifrån detta suckande ljud
tycktes komma, och lyssnade med spänd uppmärksamhet,
men allt förblef tyst.
Det föreföll mig, som hade någonting dock rört sig under
lakanet på det bord, hvarpå den öfre hälften af gardisten
med den splittrade skallen och sönderkrossade hjernan låg.
Jag lugnade mig dock, då jag lifligt nog erinrade mig
det dödande sårets beskaffenhet, och sade mig, att den olycklige
säkerligen aldrig mer skulle kunna röra en fiber. Dessutom
kunde jag långt ifrån klart urskilja föremålen i det
sparsamt upplysta rummet, Jag hade endast en liten
fotogenlampa framför mig. Det rum, hvari jag arbetade, var ett
högt, dystert korshvalf, och den afdelning, i hvilken jag
befann mig, minst fyrtio steg lång. Den hade blott en utgång,
genom hvilken man först kom till de väldiga isskåp, i hvilka
ytterligare »material» förvarades och hvarifrån en klocksträng
ledde till fjerde våningen, der anatomi vaktmästaren bodde.
Emellertid hade det ljud, jag hört, uppväckt hos mig
en mängd ideförbindelser och jag genomgick de
bekantvordna fall, i hvilka sjelfmördare eller hängda vaknat till lif
på anatomisalen, ja, till ocli im>d under dissekerknifven. Jag
påminde mig särskildt ett fall, då den till lif uppväckte
berättas hafva nedstuckit den unge man, som just gjort sig
redo att dissekera honom, och utförde detta dåd med samma
knif, som kandidaten höll i handen. Jag vet icke, huru det
kom sig, men en känsla af obehag genomfor mig, då jag nu
än en gång kastade en blick på borden närmast intill mig,
ty hvad de längre bort stående beträffade, så kunde man
knappast urskilja, om något lik låg på dem eller icke, emedan
de doldes af det mörker, som rådde i den öfriga delen af
den stora salen.
Jag sökte intala mig, huru man med en uppjagad fantasi
och ett upprördt nervsystem är benägen att häftigt
förskräckas öfver helt oskyldiga eller åtminstone obetydliga
saker och att en dylik skräck till och med varit i stånd att
bringa döden. Jag påminde mig ett fall, då en flicka hade
velat bevisa sitt mod derigenom, att hon åtog sig att gå på
kyrkogården och nedslå en träpåle i en viss graf. Vid detta
tillfälle hade en flik af klädningen händelsevis råkat kontma
emellan och blef sålunda jämnte pålen fästad vid marken.
I det ögonblick, då hon sprang upp, för att skynda derifrån,
kände hon sig plötsligt fasthållen bakifrån och störtade till
marken af förskräckelse. Hon påträffades sedan liflös vid
den omtalta grafven-, den plötsliga och oväntadt påkomna
förskräckelsen hade dödat henne.
Om denna händelse än icke i verkligheten tilldragit sig
på detta sätt, så qvarstår dock alltid en anekdot, som har
den största inre sannolikhet för sig och skildrar en katastrof,
som är fullkomligt trovärdig. Någonting liknande hade ju
händt mig sjelf en afton, blott med den skillnad, att det då
verkligen varit en död menniska, som fattat i mig, då jag
ville gå förbi. Jag befann mig den aftonen jämnväl på
anatomisalen och stod just i begrepp att gå emellan två
marmorbord, på hvilka två lik lågo, då jag plötsligt kände mig fattad
och qvarhållen med en häftig ryckning. Ofrivilligt grep jag med
handen åt det ställe, der jag blifvit fattad, och kände - en
kall hand, som tillhörde det ena af de båda liken!
Saken var mycket enkel. Hos lik, hvilka ännu äro friska
och stela, blifva lemmarna icke slappt hvilande på sitt
underlag, utan bibehålla det tillstånd, hvari de befunno sig vid
den inträdande dödsstelheten. Armarna pläga då ligga mer
eller mindre utsträckta från bålen, fingrarna äro liksom
krampaktigt krökta, och denna styfhet upphör först då, när
förruttnelsen fortskrider vidare eller man med våld öfvervinner
musklernas dödsstelhet. En sådan halföppen hand var det,
som hade hakat sig fast vid min för tillfället påhafda arbetsblus.
Jag återtog mitt arbete, och detta blef för en stund en
välgörande afledning för mina upphetsade tankar. Klockan
slog åter fullt, En hel timme hade sålunda förflutit, sedan
jag hörde det hemlighetsfulla, suckande ljudet. Det var
midnatt!
Jag sade skämtande till mig sjelf, att nu vore den rätta
spöktimmen inne och att jag nu också hade bättre tid att
egna tankarna åt sådant. Jag hade nämnligen nu slutat
mitt arbete och stod just i begrepp att lägga tillhopa mina
instrument, då jag ånyo helt tydligt hörde en djup, tung
suck, hvilken tycktes komma från det borta i halfdunklet
stående fjerde eller femte bordet. Denna gång hade jag
med säkerhet icke misstagit mig! Likväl intalade jag mig
ännu en gång, att det varit en inbillning och att min
uppjagade fantasi spelat mig ett spratt. Emellertid vände jag
ej en sekund blicken från den plats, hvarifrån sucken tyckts
komma. Då märkte jag på nytt en rörelse under lakanet,
som betäckte den döde gardisten. Tanken, att det här
måhända gällde att rädda ett menniskolif, att någon af det
tysta sällskapet vaknat till medvetande, kom i motsägelse med
den tanken, att denna kropp ined sin" krossade hufvudskål
och sin söndersprängda hjerna icke mer kunde åter uppvakna,
Denna* motsägelse hade för mig, van som jag var att tänka
uteslutande naturvetenskapligt och materialistiskt, icke blott
någonting hemskt, utan någonting rent af tankeförvirrande.
Men jag gaf icke länge rum åt dessa intryck, utan fattade
lampan och gick med ett hastigt beslut bort till bordet, för
att öfvertyga mig om, huruvida icke till äfventyrs under
eftermiddagen ett ombyte af lik ägt rum.
En upprepad rörelse under lakanet, hvarmed liket var
betäckt, påskyndade mina steg; med ett beslutsamt tag kastade
jag skynket tillbaka,
Jo, det var ännu samme, tyste gäst med den
sönderkrossade hufvudskålen! Det ena ögat hängde blott med några
muskeltrådar fast vid sin ursprungliga omgifning och äfven
öfre käken var splittrad, men för min upphettade fantasi
tycktes det, som om det andra med blod fullsprängda ögat
blickade hotande på mig, och jag stod just i b.egrepp att
förtaga detta hemska och obehagliga intryck och åter kasta
linnet öfver liket, då jag upptäckte något, som med ens tog
hela min uppmärksamhet i anspråk. Hvad var detta? Likets
ena hand låg nu vid hakan. När jag första gången såg det,
hade den bestämdt haft- ett annat läge, och ett läge, som
detta, var alldeles omöjligt hos ett lik, utan att det
åstadkommits genom särskild åtgärd. Jag var just i begrepp att
åter breda duken öfver ansigtet, ty den hemska, hotande
blicken från det blodsprängda ögat föreföll mig hårdt när
outhärdlig, då plötsligt en ryckande rörelse visade sig i
handens pek- och långfinger. Förfärad lät jag duken falla;
det styckade liket med den krossade hjernan hade utfört en
fullkomligt vital rörelse. Alla naturvetenskapliga och
medicinska fundamentalsattser vacklade -’ hela den stolta byggnad
af exakta rön och naturvetenskapliga fakta, som jag ansett
oomstörtlig, vacklade här ända till sina grundvalar.
Jag trodde att mina sinnen skulle förvirras. Huru var
det möjligt, att lefvande nerver kunde åstadkomma ryckningar
i dessa lemmar, då lifvets centralhärd, hjernan, var
fullkomligt krossad och söndersprängd?
* Detta var en motsägelse mot all tanke, allt förnuft, en
företeelse, egnad att störta äfven den starkaste själ i
vansinnets mörka natt! Kådlös och hemsk till mods, som jag
kände .mig, skyndade jag till dörren, för att ringa på
anatomivaktmästaren. Ny öfverraskning! Dörren var stängd. Väl
märkte jag, att man nu, såsom vanligt, låtit nyckeln jämnte
nyckelknippan sitta qvar i dörren, men hvilken elak slump
hade väl vållat, att nyckeln vridits om och att dörren sålunda
var stängd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
