- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
442

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snöhvits saga. - Slaget vid Trafalgar.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

handelsfrus tarfliga drägt, gick hon öfver de sju bergen till de sju
dvergarnas boning. »Vackra varor till salu, till sa-a-alu!»
skrek hon och klappade på dörren. Snöhvit tittade ut genom
fenstret och sade: "God dag, kära fru, hvad har ni att sälja!»
- »Goda varor, sköna, varor, snörlifsband i alla färger!»
ropade den förra och tog fram ett flätadt snöre af brokigt
siden. Den ärliga frun törs jag nog släppa in, tänkte
Snöhvit och köpte ett band. »Barn», sade den främmande,
»hur ser du ut? Kom hit! Jag skall snöra dig riktigt.» Och
hori snörde hastigt och fast, fastare än någon pensionsflicka,
så fast, att Snöhvit miste andan och föll ned som död.
»Nu är jag den skönaste», sade drottningen till sig sjelf och
skyndade hem.

Då dvergarna den qvällen kommo hem, funno de
Snöhvit ligga orörlig på jorden. Ängsliga lyftade de upp henne
och afskuro snörena: genast började Snöhvits bröst att höjas
och snart hade hon qvicknat till. Sedan de derefter fått
upplysning om hvad som händt, varnade de henne ännu
ifrig-are för att under deras bortavaro släppa in någon främmande.

Snart fick den behagsjuka och elaka "drottningen genom
sin trollspegel dock veta, att Snöhvit ännu lefde. Denna
gång uttänkte hon ett nytt och säkrare medel. I en annan
qvinnlig hamn kom hon åter till dvergarnas hus. »God vara
till sa-a-alu, till salu!» ropade hon utanför dörren. Snöhvit
såg ut och bad henne gå vidare. »Se dock på varan», sade
käringen och höll en kamm i vädret. Den föll Snöhvit så
i smaken, att hon öppnade och lät kamma sig af den
främmande. Knappt hade dock kammen vidrört hennes hår,
förrän det gift, den förborgade, beröfvade henne medvetandet.
Liflös låg hon der för andra gången, då dvergarna på qvällen
återvände från sitt trägna arbete. Äfven nu kom hon dock
åter till lif, så snart dessa befriat henne från kammen,
och blef ånyo och ännu ifrigare varnad för att öppna dörren.

När drottningen genom sin spegel för tredje gången erfor,
att Snöhvit lefde och var tusen gånger skönare än hon,
uttänkte hon till dennas undergång ett alldeles osvikligt medel,
förklädde sig till bondhustru och gick till dvergarnas bostad.
»Jag törs ej släppa in en enda menniska», sade Snöhvit, då
hon fick se qvinnan. »Det gör mig detsamma», svarade käringen,
»bara jag blir af med mina äpplen. Se der, du får ett till
skänks!» - »Nej, jag vågar ej mottaga något!» - »Fruktar
du för gift? Se här! Jag skär äpplet i två delar: den hvita
äter jag upp, den röda du.» - Då Snöhvit såg, att
bondhustrun förtärde sin del, och den röda delen såg
oemotståndligt läcker ut, vågade hon också smaka på denna. Men
knappt hade hon fått första biten i munnen, förrän hon föll
död till marken. Äpplets röda sida hade drottningen starkt
förgiftat.

Då dvergarna vid hemkomsten funno Snöhvit åter lif lös,
uppbjödo de alla medel att återväcka henne till lif: de
uppsnörde hennes kläder, de kammade hennes hår, de tvättade
henne i vatten och vin, men allt var förgäfves.- Då lade de
henne på en bår, begräto henne tre dagar och ville begrafva
henne, men gjorde, emedan hon ännu såg så röd och frisk
ut, i stället en glaskista åt henne, lade henne i kistan och
satte den på berget, bevakande henne efter tur.

Så låg Snöhvit länge i sin glaskista som i sömn och
utan att förmultna, lika skär ännu, som snö och blod, och
lika ebenholzsvart i håret. Då kom en konungason till
dvergarnas hus i skogen. När han fick se Snöhvit, så fager i sin
dödsdvala, blef han dödligt förälskad i henne och ville köpa
kistan af dvergarna, hvilket dessa dock förvägrade. Men då
de fingo höra, huru svårt den stackars konungasonen hade
det och att han omöjligen kunde lefva utan Snöhvit, fick han
taga både henne och kistan för intet. Vid det hans tjenare
nu bortburo henne, råkade de att stupa på en buske och för
stötens häftighet flög äppelbiten ur Snöhvits hals och hon
fick lif på nytt, så att hon kunde förstå, att konungasonen
älskade henne, när han sade det, och äfven kunde låta honom
förstå, att det icke skulle vara alltför obehagligt för henne
att få gifta sig med en konungason.

Nu hölls bröllop, och konungasonen, som fått reda på
hela historien, inbjöd den elaka drottningen till det
praktfulla gästabudet. Utstyrd i sin mest konungsliga kjortel,
ställde drottningen sig före afresan framför sin underspegel
och gjorde den sedvanliga frågan. När spegeln svarade:

"Fru drottning, du är den skönaste här,
Men drottning ung långt skönare är",

blef hon utom sig af vrede och ville ej fara med på
bröl-loppet. Den qvinliga nyfikenheten tog dock öfverhand och
hon for. Huru greps hon nu icke af räddhåga, då hon i den
sköna bruden igenkände den hatade och förföljda Snöhvit!
Det kan man nog tänka sig. Men innan hon ännu hunnit
sansa sig, lät konungasonen inbära ett par glödande
järntofflor, hvilka den elaka drottningen måste påtaga och dansa
med, ända till dess hon föll ned och var död. Och det fick hon
derför, att hon var så högfärdig och ville vara vackrare, än
andra menniskor.

*



Slaget vid Trafalgar.

Bland Englands, ja, utan motsägelse bland alla
nationers och tiders, största sjöhjeltar intager tvifvelsutan
Lord Nelson främsta rummet. Hans korta, blott
fyrtiosjuåriga, lefnadsbana var mer rik på lysande händelser
och ärofulla bedrifter, än hvad som någonsin förut fallit på
en sjöhjeltes lott. Under hela sitt lif var han genomträngd
af den mest glödande fosterlandskärlek och tillgifvenhet för
sitt land och sin konungs tjenst, sättande hvarje personligt
intresse å sido. I hög grad ägde han förmågan att också
bibringa sina underordnade samma nit och ifver, som han sjelf
ägde, samma brinnande törst efter stora handlingar och
bedrifter, som besjälade honom; han förstod att framkalla!deras
inbördes täflan och han var sina officerares mönsterbild, sina
besättningars afgud.

Denne utomordentlige man var äfvenledes begåfvad med
en ännu ouppnådd taktisk talang och ägde en sällsynt
förmåga att i ett ögonblick uppfatta och beräkna möjligen
mötande svårigheter och oförutsedda händelser samt att klart
och tydligt utveckla sina planer för sina underordnade. Han
var deras vän och vägledare och mången gång den försonande
medlaren i deras äfven minsta stridigheter. Visserligen kan man
med skäl anmärka, att hans företag ofta buro stämpeln af
en djerf dumdristighet, men han var besjälad af en ihärdighet

och en fast tro till britiskt mod och uthållighet, som aldrig
svigtade och som också framkallade de största resultat.
Hade ej en olycklig passion för den sköna, men lättsinniga
och karaktärslösa lady Hamilton intagit hjeltens hjerta och
framkallat de blodiga uppträdena i Neapel, hvilka något skugga
glansen, som omstrålar hans namn, skulle man till hans öfriga
hederstitlar hafva kunnat foga det vackra omdömet, att han
var en riddare tutan fruktan och utan tadel.

Att följa denne mans lefnad från början till slut, att
skildra alla de strider, i hvilka han deltog, de segrar, han
vann, den glans och den ära, han spridde Öfver sitt lands
flagga, skulle blifva en omfattande historia. Här vilja vi
endast i korta drag skildra hans stora sjöseger vid Trafalgar,
i hvilken han sjelf fann bjeltedöden, begråten af en hel
nation, som i honom förlorade en af sina största söner.

Oaktadt alla hinder, som ställde sig i vägen, hade
likväl Napoleon ej uppgifvit sin djerfva plan att med tillhjälp
af den grundgående armada, han samlat i Boulogne och
hamnar vid kanalen, kunna göra en landstigning i England
och på britisk jord gifva sin okuflige fiende det slag, som
borde fälla honom till jorden. Fastän slagen och -skingrad i
en rad af träffningar, räknade den franska flottan ännu en
styrka af fyrtiofem linieskepp, och Napoleon kunde, genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free