Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snöhvits saga. - Slaget vid Trafalgar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handelsfrus tarfliga drägt, gick hon öfver de sju bergen till de sju
dvergarnas boning. »Vackra varor till salu, till sa-a-alu!»
skrek hon och klappade på dörren. Snöhvit tittade ut genom
fenstret och sade: "God dag, kära fru, hvad har ni att sälja!»
- »Goda varor, sköna, varor, snörlifsband i alla färger!»
ropade den förra och tog fram ett flätadt snöre af brokigt
siden. Den ärliga frun törs jag nog släppa in, tänkte
Snöhvit och köpte ett band. »Barn», sade den främmande,
»hur ser du ut? Kom hit! Jag skall snöra dig riktigt.» Och
hori snörde hastigt och fast, fastare än någon pensionsflicka,
så fast, att Snöhvit miste andan och föll ned som död.
»Nu är jag den skönaste», sade drottningen till sig sjelf och
skyndade hem.
Då dvergarna den qvällen kommo hem, funno de
Snöhvit ligga orörlig på jorden. Ängsliga lyftade de upp henne
och afskuro snörena: genast började Snöhvits bröst att höjas
och snart hade hon qvicknat till. Sedan de derefter fått
upplysning om hvad som händt, varnade de henne ännu
ifrig-are för att under deras bortavaro släppa in någon främmande.
Snart fick den behagsjuka och elaka "drottningen genom
sin trollspegel dock veta, att Snöhvit ännu lefde. Denna
gång uttänkte hon ett nytt och säkrare medel. I en annan
qvinnlig hamn kom hon åter till dvergarnas hus. »God vara
till sa-a-alu, till salu!» ropade hon utanför dörren. Snöhvit
såg ut och bad henne gå vidare. »Se dock på varan», sade
käringen och höll en kamm i vädret. Den föll Snöhvit så
i smaken, att hon öppnade och lät kamma sig af den
främmande. Knappt hade dock kammen vidrört hennes hår,
förrän det gift, den förborgade, beröfvade henne medvetandet.
Liflös låg hon der för andra gången, då dvergarna på qvällen
återvände från sitt trägna arbete. Äfven nu kom hon dock
åter till lif, så snart dessa befriat henne från kammen,
och blef ånyo och ännu ifrigare varnad för att öppna dörren.
När drottningen genom sin spegel för tredje gången erfor,
att Snöhvit lefde och var tusen gånger skönare än hon,
uttänkte hon till dennas undergång ett alldeles osvikligt medel,
förklädde sig till bondhustru och gick till dvergarnas bostad.
»Jag törs ej släppa in en enda menniska», sade Snöhvit, då
hon fick se qvinnan. »Det gör mig detsamma», svarade käringen,
»bara jag blir af med mina äpplen. Se der, du får ett till
skänks!» - »Nej, jag vågar ej mottaga något!» - »Fruktar
du för gift? Se här! Jag skär äpplet i två delar: den hvita
äter jag upp, den röda du.» - Då Snöhvit såg, att
bondhustrun förtärde sin del, och den röda delen såg
oemotståndligt läcker ut, vågade hon också smaka på denna. Men
knappt hade hon fått första biten i munnen, förrän hon föll
död till marken. Äpplets röda sida hade drottningen starkt
förgiftat.
Då dvergarna vid hemkomsten funno Snöhvit åter lif lös,
uppbjödo de alla medel att återväcka henne till lif: de
uppsnörde hennes kläder, de kammade hennes hår, de tvättade
henne i vatten och vin, men allt var förgäfves.- Då lade de
henne på en bår, begräto henne tre dagar och ville begrafva
henne, men gjorde, emedan hon ännu såg så röd och frisk
ut, i stället en glaskista åt henne, lade henne i kistan och
satte den på berget, bevakande henne efter tur.
Så låg Snöhvit länge i sin glaskista som i sömn och
utan att förmultna, lika skär ännu, som snö och blod, och
lika ebenholzsvart i håret. Då kom en konungason till
dvergarnas hus i skogen. När han fick se Snöhvit, så fager i sin
dödsdvala, blef han dödligt förälskad i henne och ville köpa
kistan af dvergarna, hvilket dessa dock förvägrade. Men då
de fingo höra, huru svårt den stackars konungasonen hade
det och att han omöjligen kunde lefva utan Snöhvit, fick han
taga både henne och kistan för intet. Vid det hans tjenare
nu bortburo henne, råkade de att stupa på en buske och för
stötens häftighet flög äppelbiten ur Snöhvits hals och hon
fick lif på nytt, så att hon kunde förstå, att konungasonen
älskade henne, när han sade det, och äfven kunde låta honom
förstå, att det icke skulle vara alltför obehagligt för henne
att få gifta sig med en konungason.
Nu hölls bröllop, och konungasonen, som fått reda på
hela historien, inbjöd den elaka drottningen till det
praktfulla gästabudet. Utstyrd i sin mest konungsliga kjortel,
ställde drottningen sig före afresan framför sin underspegel
och gjorde den sedvanliga frågan. När spegeln svarade:
"Fru drottning, du är den skönaste här,
Men drottning ung långt skönare är",
blef hon utom sig af vrede och ville ej fara med på
bröl-loppet. Den qvinliga nyfikenheten tog dock öfverhand och
hon for. Huru greps hon nu icke af räddhåga, då hon i den
sköna bruden igenkände den hatade och förföljda Snöhvit!
Det kan man nog tänka sig. Men innan hon ännu hunnit
sansa sig, lät konungasonen inbära ett par glödande
järntofflor, hvilka den elaka drottningen måste påtaga och dansa
med, ända till dess hon föll ned och var död. Och det fick hon
derför, att hon var så högfärdig och ville vara vackrare, än
andra menniskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
