Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Donaufärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
450
död, hertig Ernst af Bajern 1435 lät sin sons brud, den
sköna och oskyldiga borgaredottern Anna Bernauer, härstädes
undergå. Hon störtades från Straubings brygga i Donau och
då hon genom simmande sökte rädda sig till stranden, lindade
en bödelsknekt hennes gyldene lockar kring en stång och
tryckte henne ned under vattenytan.
Nedanför Straubing är landskapet mindre bebygdt. Den
enda punkt, som mer än andra fängslar vår uppmärksamhet,
är den på venstra stranden vackert belägna, lilla staden
Deggendorf med sin öfver den här tolfhundra fot breda
Donau ledande träbrygga.
Hvad som gör denna plats så intressant, är den på
Geierberget liggande kyrkan. Som bekant, täflar Bajern
med Spanien om äran att vara verldens mest katholska land,
och talrika äro de vallfartsorter, som möta oss på Donaus
stränder. En af de allra heligaste är nyss nämnda kyrka,
hvars nådesportar öppnas blott en gång hvarje år, för att
visa de i tusental sammanströmmande rättrogna en
undergörande, bloddrypande hostia.
Från Vilshofen vid Yils inlopp (från höger) i Donau
ändrar sig landskapets och flodens karaktär. Böhmerwald,
hvars kullar alltmer antagit bergnatur, uppskjutande afrundade
toppar, från hvilka gröna slätter och mörka skogar nedstiga,
stöter här till Tyroleralpernas utsprång, hvilka afbryta den
högra strandens enformiga slätter. Donau löper in i en ståtlig,
vild dalgång, som följer floden fram mot Wien och i skönhet
är vida öfverlägsen allt, hvad Elbe och Rhen hafva att
uppvisa.
Yid Passau, en af Tysklands äldsta städer, hvilken
grundlades af en gallisk tribus och sedermera var platsen
för ett romerskt läger (castra batava, hvaraf stadens namn),
stöta två bifloder till Donaus gröna böljor: från Böhmervald
Ils klara, bruna vågor och från Schweiz Inns gulaktiga vatten.
Sedd från floden och på något afstånd, är staden med sina
gamla fästningsverk mycket vacker, inbäddad, som den är, i
ett haf af grönska och med Inns och Donaus praktfulla
floddalar på ömse sidor om sig.
Nedanför Passau börjar floden åter bugta sig, liksom
ville hon tillkännagifva sin obenägenhet för att inträda på
österrikiskt område. Under detta sitt lopp famnar hon två
öar, Jesuitenau och Soldatenau, två förposter, som på drastiskt
sätt tillkännagifva vårt närmande till den tvähöfdade örnens
nejder. Ändtligen släpper floden den bajerska gränsen, som
hon länge följt, och vi befinna oss i »Habsburgarnas land".
Floden och det omgifvande landet äro här visserligen
vackra, men dock en smula ödsliga. Vattnet vidgar än ut
sig till en sjö, än sammandrager det sig till smala kanaler;
stränderna äro täckta af skog och här och der afbrutna af
en dalgång, som framsläpper en liten, i kaskader
framstörtande bäck, öfver hvilken de tunga, allvarliga klippornas ur
grönskande löfmassor uppskjutande, skrofliga hufvud kasta
sina skuggor. Der och hvar ligger en by, en enstaka gård,
en qvarn eller en gammal ruin. Sedan vi passerat borgen
vid Aschach, befinna vi oss i en labyrinth af öar och grund.
Nästan hvarje vecka förändrar Donau här sin bädd. Stranden
har sänkt sig till slätt och blicken löper ända till alperna
vid Salzburg.
Ottensheim, en liten stad, kokett belägen på en långt
från fjärran synlig kulle, befriar oss från de flacka
strändernas enformighet. Vi föras åter in i en dalgång, väl ej så
praktfull som de, vi förut passerat, men dock behaglig med
sina granitklippor, sin kraftiga vegetation och sina pittoreskt
på höjderna belägna, prydliga boningshus, hvilka förebåda
vårt annalkande till den största Donaustad, vi hittills skådat,
det befästade Linz (med öfver fyrtiotusen invånare). Donau,
som ända från Aschach haft ett våldsamt lopp, utbreder sig
här i en bred, lugn bassin, hvars vatten längre ned tillökas
af den lilla, vackra floden Traun. Staden sänker sig från
fem, sex kullar ned mot stranden, lik en behagligt utsträckt
najad, som badar sina fötter i floden.
Från Wallsee öfvergifver floden den sydöstliga riktning,
den ända från Regensburg haft, och inslår en omvexlande
östlig och nordostlig ända fram emot Wien. Det sköna partiet
på denna led begynner vid Grein, en af Österrikes armaste,
men dock vackraste städer. Allt efter som vi föras framåt
i det trånga bergpass, hvari Donau här inklämmes, blifver
utsigten allt mer ödslig och vild: klipporna gruppera sig i
massor och skjuta fram öfver stränderna på ett olycksbådande
sätt. Allt antyder, att vi nalkas den ryktbara, farliga
passagen af »Strudeln», hvars dån vi höra på långt håll. Midt
i den smala floddalen höjer sig en klippö och delar Donau
i två armar, af hvilka blott den ena, hopträngd mellan
kolossala klippor och öfversållad med öfver hvarandra vräkta
klippblock, är någorlunda segelbar. Det är Strudeln, vid
hvars ingång en på en klippa upprest vindflöjel åt efterverlden
bevarar namnen på de härstädes i senare tid förlista fartyg.
Hafva vi lyckligt kommit förbi detta Scylla, så råka vi
ungefär hundra famnar nedanför på Donaus Charybdis, kallad
»Hvirfveln». På denna sträcka löper vattnet med en
snabbhet af tio fot i sekunden och vi rent af slungas från den
ena stranden till den andra. Om strömmens oerhörda kraft
tala ock oförtydbart de urhålkade granitklipporna. Hvirfveln
är för öfrigt i folktron en bottenlös gol, genom hvilken en
del af flodens vatten försvinner, för att åter framträda i den
ungerska Neusiedlersjön.
Härifrån och till Krems har floden ej många sevärdheter af
mer framstående art. Nämnvärda äro blott ruinerna af det
1809 genom fransmännen spolierade Sausenstein, den högt
belägna kyrkan Maria-Taferl, som besökes af hundratusentals
pilgrimer, och Dtirrenstein (se närmare derom i
Familj-Journalen för 1879, sidan 40), hvarest Richard Lejonhjerta efter
sitt olyckliga korståg till Heliga grafven 1193 hölls fången
af hertig Leopold, och der i senare tid (1805) den franske
general Mortier med femtusen man en hel dag höll stånd
mot tretiotusen ryssar och österrikare och genom deras massor
bröt sig en blodig väg.
Sedan vi passerat Krems vid biflodens af samma namn
inlopp (från venster) i Donau, typen för en österrikisk
kretsstad, med gamla murar och torn och särdeles vackra kyrkor,
mötas vi oafbrutet af sandbankar och halfnakna öar, öfver
hvilka skaror af fåglar svärma. Den venstra stranden
öfver-.går så småningom till slätt och en slätt af ofantliga
proportioner, ty den följer floden utan afbrott fram till Wien
och fortsattes på andra sidan Bisamberget ännu väldigare
ända bort till ungerska gränsen. På högra stranden höjer
sig Wienerwald, från hvars yttersta utsprång, Kahlenberget
(en kär utflygtsort för den österrikiska hufvudstadens
befolkning), man har en storartad utsigt öfver Wien och slätten
(Marchfeld) på andra sidan floden.
Innan Donau passerat Wien, sänder den från Nussdorf
en liten arm genom hufvudstaden, "Donaukanalen», hvilken,
skiljande den inre staden från Leopoldstadt och i sig
upptagande den från Wienerwald kommande lilla Wienfluss,
förmedlar förbindelsen för Wien med ångbåtsfarten å Donau
och underlättar genom en liflig ångslupstrafik samfärdseln inom
den stora verldsstaden. Donaus hufvudarm, hvilken fordom
beskref en stor båge långt utanför Wiens område, har genom
den 1875 fulländade, så kallade Donauregleringen tvungits att
rycka staden en hel fjerdingsväg närmare. Vid denna nya
flodbädd, som på nordöstra sidan begränsar den berömda
Pratern, den lefnadslustiga Wienbefolkningens förnämsta
promenadplats och öfver hvilkens lummiga trädgrupper den väldiga
kupolen å utställningspalatset från 1873 höjer sig, börja redan,
trots den lågländta marken, rader af nya, smakfulla byggnader
uppstå, antydande att här möjligen i en framtid den
österrikiska hufvudstaden får en ny förstad af villor.
Sträckan mellan Wien och Pressburg har mycket
intressant att erbjuda. Hvad som för den ångbåtsfarande är
mest i ögonen fallande, torde dock vara den oerhörda
rikedom på sjöfågel, som några mil nedanför Wien möter honom.
Isynnerhet är en trakt, som tillhör österrikiska kejsaren, i
detta hänseende utmärkt. Här svärma tusentals änder,
vildgäss, strandlöpare, måsar och dylika vattenfåglar omkring, så
att solen till och med stundom af dem undänskymmes. Rike-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
