Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvet och dess djup. Af v. Holleben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafvet och dess djup. Af v. Holleben.
Hvad är det väl, som griper menniskan så underbart,
när hon står vid hafsstranden och låter sin blick
glida hän öfver den ögonskenligen ändlösa
vattenytan? Är det anblicken af en aldrig anad skönhet, är det
vågornas egendomliga rullande och böljande, de silfrade
vågkammarnas älskliga krusning eller känslan af egen svaghet
vid åsynen af de med raseri framrusande, dönande
vattenmassorna? Nej, säkert intet af allt detta. Det är ej det, som
menniskan ser, det, som hon kan gripa och pröfva, hvilket
berör henne i hennes djupaste djup, så snart hon närmar
sig hafvet.
Hafvet visar henne aldrig samma bild. Hvarje timme
ändrar det sina former och sin färg. Men icke en gång
denna mångfald skulle fängsla menniskan, om hafvet ej läte
i menniskohjertat gry en aning om något, som dagligen
framstår för hennes ande såsom en tillsluten bok - aningen om
evigheten. - Evigt, oändligt och upphöjdt framstår hafvet,
evighetens skönaste sinnebild, det mäktigaste verket af den
väldige skaparens hand. Hafvet är och förblir i sitt stora
bäcken slutet för menniskan, sä framt ej hennes förgängliga
qvarlefvor i detsamma funnit en rymlig graf, sedan den
odödlige anden flytt till evigheten.
I årtusenden har menniskoslägtet left, i årtusenden left
vid hafvet och befarit dess vågor, och ännu har det dock
ej kunnat nedtränga längre, än vid pass femtio meter i det
salta djupet. Årtusenden skola åter förgå, utan att menniskan
kanske skall hinna längre. Hon har här att strida mot kraften
hos ett element, som hittills trotsat all hennes vetgirighet
och uppfinningsförmåga.
Det oaktadt får man ej vägra mensklighetens
framåtsträfvande sitt erkännande, och med förvåning måste man
betrakta de framgångar, som genom outtröttlig forskning
blifvit, just med hänsyn l ill hafvets undersökning, vunna under
de sista årtiondena.
Blott ett fåtal menniskor har någonsin sett en sjökarta
och ännu färre förstå, hvad en sådan karta har att betyda
och hvilken möda det kostat att bringa henne i den form,
hvari hon framträder för åskådaren. Mången gång är
sjökartan ingenting annat, än ett stort pappersblad, hvarpå några
tusen, kanhända ock blott några hundra, tal stå antecknade.
Här och der är en kompass utritad. Och med sådana
egendomliga tingestar till vägvisare fara menniskor i dag öfver
hafvet och hitta till de minsta småöar! Två skepp, som om
ett par månader, från i dag räknadt, stämt möte med hvarandra
på öppna hafvet, der intet land är att skåda, förmå finna
hvarandra, och att de kunna detta, är ett af vetenskapens
största resultat, och förfärdigandet af sjökartor, kännedomen
om hafvet och dess egenskaper, såsom djup, strömning och så
vidare, hafva blifvit faktorer i denna vetenskapens fullkomning.
Har man ett »sjökort» framför sig, så ser man, att å
de delar, som beteckna land, står så godt som ingenting-,
blott här och der äro ett träd, en kyrka, en qvarn, ett torn,
en bergspets och dylika mer framstående punkter utmärkta,
medan alla hufvudnotiser åsyfta vattnet och angifva dess
djup samt hvilka berg och andra höjder uppstiga från
hafsbottnen.
Hvilken omfattande vigt dessa uppgifter hafva i grunda
farvatten, ligger för öppen dag. Om sjömannen också i
stjernorna och i bruket af sina mätningsinstrument äger medel
att noga finna sin plats på sjön och derefter bestämma sin
kurs mot sin resas slutpunkt, så inträffa dock alltför ofta
tider, då han ej ser en stjerna, då haf och firmament
försvinna i dimmor, storm och regn skymma utsigten och de
lössläppta elementen för hvarje timme jaga honom mot farliga
klippor och kuster. Då tager sjömannen sin tillflykt till lodet,
han mäter åter och åter hafvets djup, griper derpå sin
sjökarta och uppsöker, hvar de djup, han lodat, låta återfinna
sig, och ser han ändtligen sitt fartyg drifva mot land, utan
att han kan göra sin kurs klar, så känner han åtminstone
hafsbottnen under sig och vet af kartan, om den utgöres af
sten, gytja eller klippor, samt kan till följd deraf bestämma
det ögonblick, då han på lämpligaste plats kan tillgripa det
sista medlet - ankaret.
Visserligen har det varat århundraden, innan kartorna
blifvit fullkomnade i sådan grad, och ännu i dag äro många
kuster obefarna, många ställen i aflägsna land ännu föga
undersökta, de der nu som förut hota den lugnt annalkande
seglaren med förderf och undergång. Från år till år
förminskas dock antalet af dessa ställen på kartan, ty jordens
alla bildade nationer hafva företagit en ädel täflan på detta
område.
Men hvad gagnar det att veta, om ett haf, när det är
djupt nog för stora skepp, när kusternas alla vinklar och
bugter äro uppmätta, är etthundra meter, ett tusen meter
eller tiotusen meter djupt, om bottnen utgöres af sandlager
eller om växter frodas och djur lefva å densamma? Redan
då man nämner möjligheten af ett animaliskt och vegetabiliskt
lif i de större djupen, har man angifvit hufvudorsaken till
de många storartade försöken och mätningarna. Menniskan
vill lära känna de plantor och djur, som lefva med henne
på jorden.
Liksom lärde, resande och geografer göra utkast till
kartor öfver länder, geologer och andra fullständiga och
utföra dem efter sitt sinne, så skall äfven hafvets geografi
med tiden blifva upptecknad och skrifven. Det är ett mödosamt
jätteverk, man laggt på sig, men det bär redan i sina första
stadier rika frukter.
I dag vet man, att golfströmmens landuppvärmande flöden
drifva fram i nordostlig riktning, och den seglande sjömannen
tager derför blott sin thermometer i hand, och när han finner, att
densamma plötsligt visar en högre temperatur, vet han, att
hans skepp befinner sig i strömmen och med dennes hjälp
tillryggalägger fyra sjömil i timmen mot norden, utan att
han behöfver synnerligen besvära sig.
Temperaturskilnaden mellan golfströmmens vatten och
de omgifvande vattnen är ofta femton grader, och denna
skilnad förminskas först hundratals mil bortom kap Hatteras,
sedan strömmen aflemnat enorma qvantiteter värme, det är
lif och kraft, åt mot- och underströmmar, åt land och atmosphär.
Dem, som undersökt hafvets djup, hafva vi att tacka för
förklaringen öfver så många märkvärdiga naturföreteelser,
som åtfölja denna ström. Ännu på sextiotalet förnekade
man hvarje ström på öfver två tusen meters djup, i dag
tillkännagifver thermometern för oss, att hafvet hyser under
och öfver hvarandra gående strömmar och motströmmar,
horizontala, uppåt- och nedåtstigande strömmar.
Oceanographien, sålunda i hvarje riktning utvidgad, har
också redan börjat vedergälla menniskan den kostnad och
möda, denna nedlaggt på henne. Hvarje dag läsas kabeldepescher,
som stundligen blixtra öfver till oss från nya verlden. Huru
många djuplodningar hafva ej måst göras, innan man till
utförande kunde bringa jätteförslaget om en transatlantisk
kabels nedläggande, innan man fann de lämpligaste grunden
och den för tråden jämnaste ytan! Man måste betänka, att
klippor och korallgrund snart slita sönder äfven den starkaste
kabel, att höga berg på hafsbottnen skulle taga oerhörda
massor af material i anspråk och skarpa ojämnheter lätt
medföra en afslitning redan vid nedläggandet. Mil efter mil
måste hafvet undersökas på denna led, och huru noggrannt
man kalkylerade och af hvilka snillrikt uppfunna instrument
man dervid betjenade sig, derom vittnar bäst det faktum,
att man uppfiskat en afbruten kabel i närheten af brottstället
ur ett djup af mer än två tusen meter.
Af allra högsta betydelse för geognosten, botanikern och
zoologen äro de forskningar, som sysselsatt sig med
undersökningen af hafvets vatten och botten. Då alla dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
