Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Det var då! (Tillhör teckningen »Barndomsminnen» å sidan 480.) Poem av Toivo.
- En salongens drottning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var då!
(Tillhör teckningen »Barndomsminnen» å sidan 480.)
rh äcka, nyutslagna rosor, om en sexton, sjutton år,
Med dess ljufva, skära friskhet, med dess fina doft af vår,
Med den oskuld, som i smickret än ej anar sin rival,
Tedde de sig blygt för verlden uppå deras första bal.
Sexti’, sjutti år på nacken, strumpa, katt och negligée,
Samlad visdom, ofta bitter, vi till sist dem återse.
Men fast tiden hårdhändt plundrat fägringen af forna dar,
Lik en solglimt, oskuldstycket än bland skrynkorna dröjt
qvar.
Lifvet mången lycka härjat, som det en gång rikligt gaf.
Deras glädje blifvit skuggor, skuggor kring det flyddas graf.
De ha’ pröfvat tingens vexling, tills den förde dem en dag
Från de ungas yra kretsar in i kaffemostrars lag.
Men af lifvets tusen skeppsbrott och af hopp, som log och
svann,
Ha* de ändå räddat något, ha’ de i behåll hvarann.
Och de tröttna ej att leta utur minnets gömmor fram
Gammalt, som dem nytt dock synes, renadt ifrån glömskans dam.
Katten spinner, pannan puttrar: lyft mig! men de drömma än
Om sin ungdoms små triumfer, som de lefva om igen.
De förgäta, att de äro vissna, skröpliga och grå.
De förgäta nuets tomhet för det ljusa, varma då.
Toivo.
*
En salongens drottning.
yran 1780 till 1820 omhuldades och odlades
umgängeskonsten med synnerlig ifver. Den tiden sträfvade
många bildade lika allvarligt efter namnet af att vara
goda sällskapsmenniskor, som efter erkännande för
konstnärsskap, lärdom och tapperhet. Man fann den tiden nästan
öfverallt, men naturligen företrädesvis i de större städerna,
umgängeskretsar, hvilka alla bildade menniskor betraktade
som en utmärkelse att få tillhöra.
De sammanhållande medelpunkterna i sådana kretsar
voro nästan alltid, såsom man lätt förstår, fruntimmer, l
Tyskland stod Berlin i främsta ledet. Synnerligt berömda
hafva Paris’ salonger blifvit med ett öfver hela verlden
erkändt anseende. Icke häller i Italien saknades sådana kretsar,
och äfven der voro fruntimmer deras medelpunkter.
En af de mest ansedda bland de sist nämnda var
grefvinnan Louise Albany. Hon tillhörde en yngre, numera utdöd,
gren af familjen Stolberg och blef 1772 vid tjugu års ålder
gift med pretendenten Carl Eduard Stuart, som kallade sig
konung af Storbritannien och Irland. Denne misshandlade
henne dock, hvarför hon 1780 flydde från honom och
derefter förde ett lif, som också endast på denna tid var möjligt.
Redan före skilsmessan från sin gemål hade hon knutit
en öm förbindelse med skalden Yittorio Alfieri och flyttade
nu tillsamman med denne, utan att likväl förmäla sig med
honom, något som alldeles icke besvärade hennes ställning i
den tidens fina verld. Sina bopålar nedslog hon att börja med
(1784) i Paris. Hela den förnäma verlden, både den
fransyska och den utifrån komna, stod med henne i förbindelse.
Hofvet med dess stora, historiska namn, ministrarna (bland
dem Necker, de Montmorin och de Lamoignon), militärerna
(bland dem marskalk de Mailly, hvilken bevarade den
ståndaktiga trohet, han vid Tuileriernas stormande laggt i dagen,
ända till schavotten), lärda och konstnärer voro talrikt
representerade, och vid sidan af dem representanter för
främmande hof, den påflige nuntien, monsignor Dugnani, det
kejserliga sändebudet, grefve Merey d’Argenteau, en slägting till
Albany, Sardiniens sändebud, markis de Cordon, Sachsens,
grefve von Salmour, Sveriges, baron Stael von Holstein, som
år 1786 äktade Neckers berömda dotter, med hvilken
grefvinnan Albany knöt en vänskapsförbindelse, som varade till
deras död. Här mötte också Carl Eduard Stuarts enka
(hennes man dog 1788) vicomtesse de Beauharnais, Josephine
Tascher de la Pagerie, denna qvinna, som var bestämd att
senare spela så olikartade roller inom Paris’ societet, vid
denna tidpunkt gift med en man, hvilken, såsom adlig
deputerad inträdde i nationalförsamligen, år 1791 var dess
president, sedermera utbytte presidentstolen mot värjan och
slutligen hamnade på schavotten.
drottning*.
Dessa och många andra tillhörde kretsen af grefvinnan
Albanys umgängesvänner, till hvilka äfven hörde den
sällsammaste bland alla äfventyrare i denna äfventyrliga tid,
grefve de S:t Germain.
Fördrifven från Paris genom revolutionen, valde
grefvinnan sitt hemvist i Florens och här spelade hon snart en
ännu ansenligare roll. Tillträdet till hennes salonger
betraktades såsom en gunst, till hvars eftersträfvande man på
något sätt måste vara berättigad. Lord Burghersh, det
engelska sändebudet, som visserligen tog det tämligen lätt, ja,
alltför lätt, med föreställningen vid hofvet, såg sig likväl noga
för, innan han vågade presentera sig vid Casa Alfieri. Detta hus
var ett andra hof, lika legitimt som något, med ärorika och
rörande minnen från många århundraden och länder, med
dragningskrafter af ett stort namn och ett vexlingsrikt öde,
af en ovanlig ande och karaktär, hvars svagheter trängdes i
bakgrunden af de bättre egenskaperna, med retelsen af en
genom rikhaltigt stoff städse närd konversation, omfattande
politikens, litteraturens och samhällets intressen i vidaste kretsar.
Efter Alfieris död (8 Oktober 1803) trädde i hans ställe
genast en annan snillrik man, hvilken, med hänsyn till
umgängestalanger, till och med öfverträffade den förre,
nämn-ligen den fransyske målaren Fabre, som dröjde hos
grefvinnan änd-a till hennes död. Lika länge varade äfven det
anseende, hon hade att glädja sig åt, och hennes böjelse att
samla .>.>sällskap» omkring sig. Lamartine, som träffade henne
först år 1820 (således i hennes sextioåttonde lefnadsår), säger:
"Den tiden i redan framskriden ålder, gaf hon i sitt
uppträdande på intet sätt tillkänna en regerande drottning
eller en hjertats. Kort och tämligen starkt byggd, hade hon
förlorat sin midjas smidighet och elegans. Hennes anletsdrag,
på en gång för runda och något platta, gömde inga linier
af ideal skönhet-, men hennes ögon hade ett ljus, hennes
rika, blonda hår en färgskiftning, hennes mun ett leende, hela
hennes fysionomi ett lika elegant som graciöst uttryck, hvilket
allt väckte, om ej beundran, dock en aning om något, som
en gång måtte hafva varit förtjusande. Hennes angenäma
talesätt, okonstlade väsen och uppmuntrande vänlighet höjde
med ens alla, som nalkades henne, till hennes ståndpunkt.
Man visste dock kriappt, om hon höjde andra till sig eller nedlät
sig till andra, så mycken natur låg i hela hennes hållning.
Efter få minuters samtal, uppmuntrande från hennes sida,
blygt från min, kände jag mig så behagligt stämd gent emot
henne, som om jag sett henne dagligen under lång tid."
Denna utomordentliga qvinna dog den 29 Januari 1824, i
en ålder af sjutioett år. Hennes och Alfieris aska hvilar i
kyrkan Santa Croce i Florens, mellan Machiavellis och Michel
Angelos och under en praktfull minnesvård af Canovas hand.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0486.html
