Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 / 489 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domnarfvet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kraftiga befolkning under skickelsedigra tider
ingripit i fosterlandets öden, väl förtjent det
namn, folkets mun gifvit detsamma, ty den, som
känner vår historia, kan icke höra detta namn,
utan att erinra sig de män, hvilka under
vår största vanäras dagar, under Eriks af
Pommern och hans danska fogdars skändliga
tyranni, först reste sig, visande att förfädrens
fria sinne ej ännu blifvit qväfdt. Tunamännen
voro de första, hvilka grepo till vapen mot den
beryktade Jösse Eriksson, som " spände fyra
bönder för årder och åtta för plog", och under
Karl Knutssons och Sturarnas, liksom sedan
under den förste Vasas, oroliga dagar visade
de ett mannamod och en sjelfuppoffring, hvilka
åt den bygd, som fostrat dem, förlänar ett
o förgängligt skimmer af ära. Såsom en
frihetens segerhymn klingar ännu i dag den
gamla folkvisans kraftiga ord:

"Så körde de jutar i Brunbäcks elf,
Att vattnet dem porlade om:
De sörjde öfver, att Christian sjelf
Ej der tillika omkom."

Att män, besjälade af en sådan anda och
väl medvetna om, att fosterlandet till största
delen hade dem att tacka för, att det
kommit ur förnedringstillståndet, ej lätt skulle
kunna förlika sig med, att rikets öden leddes
på ett sätt, som de ej funno vara det bästa,
är lätt begripligt. Tunahed blef också
skådeplatsen för den blodiga räfst, Gustaf Vasa höll
med sina genstörtiga dalkarlar - ett mörkt
blad i vår historia.

Järnvägsbron vid Domnarvet. Teckning af C. S. Hallbeck.

Liksom Stora Tuna från hedenhös var
samlingsplatsen för de öfre Dalsocknarnas
allmoge, då den höll sina landsting, sä var
det äfven af gammalt en af Dalarnes lifligaste
handelsplatser. Kring Tuna kyrka (invigd
af biskop Lydichinus till domkyrka år 1469
och ett par gånger på 1500-talet härjad af
vådeld) ville Carl IX också se en stad
uppbyggd och utfärdade fördenskull privilegier
på "Gustafs stad" år 1609. Faluns nästan
samtidigt utfärdade stadsprivilegier qväfde
dock företaget i dess linda, och först i
senare tid har kring den kyrka, i hvars
närhet J. O. Wallins torftiga barndom
förflöt, ett slags köping rest sig. Denna
lif-aktiga plats har dock i senaste tid fått en
farlig rival. Den revolution, nya, snabba
kommunikationslinier åstadkomma, har äfven
bär lemnat spår efter sig, och dessa af det
mest storartade slag. I närheten af den punkt,
der de nya järnvägslinjerna Götheborg-Falun
och Krylbo-Borlänge mötas, har ett, verk
uppväxt, som tyckes vilja taga lofven af alla
likartade inom landet och blifva till rik
välsignelse ej blott för den landsdel, som har
lyckan att hysa detsamma inom sina råmärken,
utan ock för hela rikets framåtskridande och
uppblomstring. Stora Kopparbergs bergslag,
som i midten af 1870-talet anlade detta nya,
till två millioner kronor taxerade järnverk -
Domnarfvet -, har för detsamma valt en
utmärkt plats. Beläget i närheten af en så kallad
järnvägsknut och hemtande sin drifkraft från
Dalelfvens starka vattenmassor, har Domnarfvet
alla de fördelar, som billig driftkostnad och lätta
kommunikationer innebära. Till dessa fördelar
sälla sig ännu andra, bland hvilka de förnämsta
torde vara, att bruket står i nära och lätt
förbindelse med sina många och stora grufdelar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>