Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sonetter.
- Californialbild. Minnen från 1850-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag tror på astrologens konst ändå:
Af tvänne stjernor, fagra, dunkelblå,
Blef mig mitt ödes hemlighet förklarad.
På mig de stjernorna sett ned så kallt-,
Jag läst i dem, hur himlen mig befallt
Att brinna stads’ af kärlek obesvarad.
*
Californialbild.
Minnen från 1850-talet.
6 November 1857 anlände jag med mitt förande
fartyg till San Francisco, den tiden verldens
Eldorado och brännpunkten för guldets förekomst och
guldsökeriets febersjuka äflan.
Alla menniskor lefde der under en orolig ifver att hastigt
blifva rika-, de gåfvo sig ingen rö hvarken till att äta eller
sofva och talade aldrig om någonting annat, än guld och
guld, både natt och dag. En märklig sak härvid var dock,
att de flesta, som lyckades förskaffa sig detta guld, icke kunde
behålla det: »det som lätt fås, lätt förgås», säger
ordspråket. Det besynnerligaste var ändå, att samtidigt inträffade
en våldsam penningkris i Europa, så att San
Fransiscobank-erna endast godkände tvänne europeiska bankirers vexlar,
Rotschilds och "Bäring Brothers-, åt alla öfriga skrattade man
med en förnäm liknöjdhet.
Ehuru samhället redan kommit i ett någorlunda stadgadt
tillstånd och till och med ägde en välordnad poliskår, var
man der dock icke alldeles trygg till lifvet, ens på ljusa dagen
och midt på gatan, der skott och knifstyng ännu utdelades, dock
merendels icke för att röfva, utan endast för att hämnas.
Flera gånger passerade jag enskilda vandrare, hvilka öppet
och oantastadt buro guldtackor, i form och storlek påminnande
om vanliga tegelstenar. Aldrig har jag emellertid någonsin
hört berättas om ohyggligare brott, än dem, som hade
begåtts vid minorna. Mord och brand äro ringa dåd i
jämn-förelse med styggelserna uppe i dessa vildmarker.
I hänseende till lag och rätt var guldet högsta domaren,
undantagandes der ännu någon gång lynchlagen gjorde sig
gällande. Hela min besättning, utom ett fåtal, stannade i detta
förlofvade land, lemnande vid afskedet några kulor qvar i
kryssmasten såsom hedersmärken, och uppstämde mig sedan
inför rätten, under anhållan om sina slutliqvider. Yid mitt
företräde inför domstolen (der presidenten satt, med fötterna
uppkastade på domarbordet och med cigarren i mun)
förklarade han, att jag genast skulle betala besättningen,
tillläggande, att hvarje menniska, som sätter sin fot på denna
mark, är fri och kan rätteligen anse sig hafva allt skydd
under fristaternas lagar. Han förebrådde mig, som han för
öfrigt tyckte vara en bra karl, att jag ej godvilligt gifvit de
arma menniskorna deras under svett och möda förvärfvade
fordran. Deras med fartyg och rederi ingångna kontrakt
ansåg han af noll och intet värde.
Jag å min sida åberopade, att det ännu fanns en
gammal traktat i full kraft och verkan mellan Sveriges och
Förenta staternas regeringar, medgifvande utlemnandet af
förrymda sjömän. Detta förnekade han högeligen, yttrande
att dylika barbariska traktater med alla främmande makter
för länge sedan blifvit upphäfda. Efter mycket letande af
hela domarepersonalen i de gamla arkiverna besannades dock
mina påståenden, hvarvid domstolens president förbluffad
yttrade: »Det hade jag, vid Gud, aldrig trott! Fy, sådan
för-närmelse!» Sedan fortsatte han i hög ton, fällande domen:
»]Sl kan gå och bry er alls icke mer om folket, ty med den
här saken vill jag icke vidare hafva att skaffa.»
Det hotell, jag bebodde och som innehöll öfver
tvåhundra sofrum, var till en del bygdt på ett ännu icke riktigt
Öfverfyldt hvalfiskarefartyg, som legat derstädes till ankars.
Relingarna med deras messingsbeklädnad stodo ännu flera
fot öfver jordytan, såsom en sorglig påminnelse om det stora,
dyrbara och öfvergifna fartyg, som derstädes blifvit nermylladt.
Klockan fem hvarje morgon ringdes det under en qvart
timmes tid i en inom byggnaden hängande, mindre kyrkklocka,
till en herrlig uppfriskelse för alla sjusofvare-, den, som
icke var nöjd med denna anordning, visades utan prut på
dörren.
Hotellvärden hade några år förut fått erfara, att qvinnans
list öfvergår mannens förstånd, ehuru dessa nybakade
amerikanska herrar alltid skräflade öfver sitt skarpsinne. Han hade
aftalat med en vacker irländska, att hon skulle presidera vid
middagsbordet emot fyrahundra kronor i månaden, förutom
fritt vivre, husrum och uppassning. Denna ovanliga händelse
förskaffade honom sådant tillopp af frikostiga gäster, att han
icke hade plats för dem. Mannen friade, och sent omsider,
under en uppsjö af skänker, erhöll han ja. Efter
bröllopsjuvelernas erhållande, dagen före den bestämda vigseln,
försvann emellertid den vackra irländskan om natten genom
fenstret, i sällskap med en annan, af henne sjelf utvald
husbonde, och lät aldrig vidare höra af sig. Skänkerna blefvo
dock sedan på anonym väg gif v ar en återställda.
På alla hotell, spelhus, restaurationer och andra sådana
allmänna ställen fanns endast manlig betjening. Att se ett
fruntimmer (kinesiskor undantagna) på gatan, hörde till
ovanligheten; och då detta inträffade, gapade hvarenda karl på
henne med undran, om ej hänförelse. Yid alla mord och
andra, större våldsamheter spelade alltid en qvinna, medvetet
eller omedvetet, hufvudrollen. Barn och gamla personer
voro äfven högst sällsynta.
Menniskor, som på kort tid från att äga intet hastigt
erhöllo hundratusentals kronor i guld, blefvo likasom
vansinniga. De tålde ej några band på sina handlingar och
ingenting fick ställa sig i vägen för deras böjelser. Yid ett
tillfälle spelade de båda rikaste spelbankirerna (en fransman
och en italienare) tre kast tärning med hvarandra om allt
hvad de ägde, klädseln undantagen. Italienaren, som af
öfvermod utmanat fransmannen, vann och blef sedan ensam
storherre i yrket på platsen, ty fransmannen reste genast sin väg,
uppsökande bättre marknad. Spelpassionen rasade till högsta
öfverdrift, i brist på allt familjelif och dess goda inflytelse,
bland denna starka, ensamma, manliga befolkning. Spelhusen
utgjorde de dyrbarast inrättade vistelseorterna. Rummen voro
rikligt försedda med blommor och växter, och väggarna
betäcktes helt och hållet med målningar, framställande nästan
uteslutande qvinnofigurer i naturlig storlek. Alla dessa taflor
kostade, trots deras i allmänhet ytterst ringa konstvärde, stora
summor och utgjorde en begärlig handelsvara. Den bästa
tafla, jag såg, framställde en nyligen timad händelse: en
indian, flyende med en hvit qvinna, som han bortröfvat ur
sjelfva bädden. Taflan väckte allmänt uppseende och ansågs
som den dyrbaraste i hela staden. En guldgräfvare bjöd
spelbankiren fyrtiotusen kronor för densamma, hvilket anbud
dock afslogs.
Den vilde, djerfve, af skottsår blödande, alldeles nakne
indianen sprang med den vackra, af förskräckelse halfdöda,
qvinnan, hängande under hans venstra arm. Hon var gripen
om lifvet, med ansigtet vändt åt åskådaren och endast betäckt
af ett sönderslitet nattlinne. Indianens högra arm utsträcktes
med en ännu rykande pistol i handen-, en annan pistol hängde
qvar i hans venstra, borrade örlapp. Det yfviga håret å båda
figurerna flög för vinden. Röfvaren framställdes just som han
hunnit till kanten af det mörka, täta skogsbrynet.
De mest besökta lokaler voro de så kallade
frukostställena, hvarest man på stående fot i all hast kastade i sig
maten mot ett bestämdt pris af tretio cent (omkring en krona)
personen. Till maten hörde ett dricksglas öl, vatten eller
vin, ända till champagne, för samma prjs. Dracks något mer,
måste det särskildt betalas. Den dryck, som mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0499.html
