Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder - Fosterland, trohet, kärlek. Tafla af M. Carbonell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vandrar så på bron i natten
Ensam styrman Dagg,
Skyddad väl af breda hatten
Och af beckadt plagg.
Klockan re’n är elfva slagen,
Tror du väktarns ord;
Dagg dock än ej åreslagen
Hör af båt från bord.
Mörka tankar blixtsnabbt fara
Genom Daggens själ;
Korsande hvarann, kring Sara
Samlas de likväl.
Älskarinnans bild han skådar,
Skådar vredgad våg.
Så han – månn’ det något bådar? –
Qväder, mörk i håg:
"Hvarföre vilja
Vika ständigt
Från din fästman.
Flicka, från Dagg?
Sötaste Sara,
Stanna, och jag
Ger dig gerna
Hjerta och hand.
Skänker dig skära,
Skimrande guldet,
Nankins-näsduken,
Nästan allt af
Det, som däcket
Döljer för menskor
Och för de öppna
Ögon på tullsnok.
Men du mottar ej
Mina gåfvor.
Knodden kanske
Konstig dig gjort.
Tag då den tusan
Till din fästman!
Mig du månde ej
Mera se i lifvet."
Sagdt. Och han ur fickan drager
Silfverboddan knif.
Sara, du, som Dagg bedrager.
Af dig kräfs hans lif!
Molnen skingras; bleke månen
Ser på upprördt haf,
Ser hur vilde Neptunssonen
Sig – en buss skär af.
Lukas Bergström.
I Kapten Puff hade Wahlberg uppträdt under
flera olika signaturer, innan han der började
sin sonettkrans. Mycket skulle jag misstaga mig
om hans åsigter och stil, i fall ej ett i nämnda
tidning för den 10 Mars 1860 förekommande bref,
med titeln »Kapten Puff och Boströmskan» och med
signaturen Jonas, är skrifvet af den blifvande Jonas
Grönström. Att Wahlberg aldrig med mig talade om
detta brefs innehåll kan hafva sin förklaring deri,
att jag den tiden var lifligt intagen både af Boströms
filosofi och af mästaren sjelf.
Karl XV:s första besök i Upsala såsom konung, i November
1861 – då universitetet och staden täflade med
hvarandra i att fira den höge gästen – gaf
Wahlberg ämne till en skildring på prosa, med
titeln »De tre dagarna. Eskiss af Otto Lundvall»,
hvari han obarmhertigt och qvickt drifver med de
vidtagna anordningarna: festkolonnen på torget,
illuminationen, studenternas »bränne- och rökoffer»
(fackeltåget), ärkebiskopens tillrustningar vid
ärkebiskopshuset, studenternas presentation å Större
Gustavianum, festmiddagen, balen och så vidare. Deri
förekomma naturligtvis anspelningar äfven på konungen,
af hvilka åtminstone en är af ganska närgående
art. Men framför allt söker författaren sprida
löjets skimmer öfver de egennyttiga beräkningar,
som han trodde sig varseblifva i det underdåniga
fjäsket. – I ett följande nummer af samma tidning
införde han en dråplig dikt i fornyrdalag,
»Middagamál. Fornsvenskt qväde af Gisl Örvarson»,
med motto ur Hymes sång i den poetiska eddan. Detta
poem, som hvimlar af ordlekar och är späckadt med
lustiga noter, innehåller en i komisk stil hållen
redogörelse för den nyss nämnda festmiddagen. Ur
detta qväde tillåter jag mig anföra de tre första
stroferna jämte dithörande noter.
Middagamál.
Fornsvenskt qväde af
Gisl Örvarson.
– – valtivar
verdar namu.
Hymisqvida.
Hålles i höga
Hallar rådet:
Hur man sin hyllning
Hembära må åt
Kung, som kanske
Kommer att gästa
Stillaståendets
Stad vid Fyris.
Der en af diarna[1]
Dristigt sig reser,
Talar och tyder
Tidens fordran:
Känner jag kungens
Kärlek till forna
Sviamanna-sätt och
Stora idrotter;
"Vill jag vi visa vår
vördnad för honom
Medelst mat – genom
Middagamål."
Sagdt, och förslaget
Skänkes stormande
bifall af bröder, som
Brinna för stjernan.[2]
Fosterland, trohet, kärlek,
Tafla af M. Carbonell.[3]
Hur ljuft att dö, när du som hjelte dör,
När hvad du sträfvat eller kämpat för
Var fosterlandets framtid eller ära!
Hur ljuft att dö, när qvinnans varma själ
i trohet dela lifvets ve och väl
Och hon i dödsminuten står dig nära!
Hvad gör till sist all lifvets sorg och nöd,
När kärlek genom lidande och död
Förmår till himmelsk salighet dig bära!
Trygve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
