Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sångmö! var det ögats vindhet?
Känslans tår, den ögat brände? –
Säg, hvad gjorde denna blindhet,
Att jag skalden icke kände,
Icke blommorna och solen,
Ej den njutande naturen?
Jo, den skald stack under stolen
Denna gång med signaturen.
Jag den förste var, som hade
Skald dig, broder, låtit heta –
Ty hvad Daniel om dig sade,
Menlöshet! du ej kan veta.
Oskuld! Du vill emotta den,
Då han räcks dig, skaldens lager; –
Vet du, den i Fyrisstaden
Sjelf, likt Kajsa Warg, man tager.
Sanning är din hela kria
– Full rättvisa vill jag gifva –,
Till och med din profetia,
Att jag aldrig skald skall blifva.
– – –
Hvad! "beröm af vittra fäder"!
Två sätt gifs att slikt förklara.
Ej du vet, och det mig gläder:
Manderström kan elak vara.
– – –
Du vill modersmålet lära?
Godt! – gå till det Vittra Gille,
Det der bränner Smakens tjära,
Me’n det odlar Språk och snille.
– – –
Skalder växa tätt som svampar,
Pösande som de – du sad’et! –
Om man då en liktorn trampar,
Bör en skald så häftigt ta’ det?
– – –
Sista stansen från din luta
Vill du göra dig förstådd i;
Skada – ensam får du njuta,
Ty jag dricker icke toddy.
Bland de många anspelningarna i Jonas Grönströms
svar syftar en på den sedermera till sanning vordna
förmodan, att Björck ämnade blifva prest, en på hans
ledamotskap af förbundet S. H. T. (»Tratten»),
ett par på Svenska akademien, och en på grefve
Manderströms i vissa fall märkliga tal till Björck,
när denne 1861 personligen emottog hedersaccessit i
Svenska akademien.
Sedan den vittra fejden kommit i gång, följde, slag
i slag under flera veckor, anfall och svar på vers
och prosa.
Snoilsky, Björck och Klockhoff voro de enda
isblommister, som Wahlberg direkt anföll under
pseudonymen Jonas Grönström. Slängar i förbigående,
kanske ämnade som förskott, gaf han dock åt, bland
andra, J. G. Schultz och P. Ödman, den sednare för
det han öfversatt texten till den tyske kompositören
H. Hoffmanns »Hundert tausend Teufel», hvilken
titel Wahlberg fann stötande. Eichhorn, som ej långt
förut offentliggjort sin öfversättning af Boccaccios
Decamerone, erhöll (i Kapten Puff den 5 April) för
detta sitt litterära företag en snärt i form af en
»Attest». Detta inserat, som jämväl rör C. V. Böttiger
och Albert Lysander, har dock intet författaremärke.
Hvarken min tid eller det utrymme, som lämpligen
bör egnas åt detta ämne, medgifva en fullständig
redogörelse för Grönströmsqvädena och de till en
stor del för andra än mig obegripliga anspelningar,
som i dem förekomma. Wahlbergs egen fyndighet, jämte
hans oerfarenhet och brist på verldskännedom, gjorde,
att han misstog sig om allmänhetens förmåga att läsa
mellan raderna och förstå halfqvädna visor.
Om någon nu efteråt vill göra sig besväret att
taga hela frågan i skärskådande, skall han dock
säkerligen snart komma under fund med Wahlbergs
mening. Hufvudanledningen till hans skämt var den
högtrafvande ton, de skaldeåthäfvor och de siareminer,
som flera af de unga författarna togo sig och som
icke anstodo deras ålder.
Allra först tyckes den då nittonårige Sven Trösts
erotiska utgjutelser hafva framkallat Wahlbergs lust
att skämta. Och en oförneklig sanning är, att den
skald, som 1871 började en då utgifven samling af
sonetter med de afvisande orden:
Jag torgför ej mitt hjertas lust och qval
Att skrynklas ned af obekanta händer.
Min fantasi dig bjerta lekverk sänder,
Men hjertats helgedom hålls aldrig fal,
det är oförnekligt, att denne skald tio år förut var
vida mindre nogräknad i det afseendet, ja, att han
var alldeles för öppenbjertig.
Men framför allt ogillade Wahlberg de raska
harpolekarnas vana att tala om sig sjelfva såsom
skalder. I det fallet gick i synnerhet Björck till en
öfverdrift, som ej kunde annat än väcka förundran. För
öfrigt kunde Wahlberg icke med de natursymboliska
utgjutelser, som utgöra det genomgående draget i
dennes naturbilder. Också skämtar han vid flera
tillfällen med hans myckna tal om naturföremål,
som älska, drömma, njuta, och så vidare. Slutligen
hade Wahlberg, såväl i Isblomman som i Björcks och
Snoilskys på annat sätt offentliggjorda dikter, funnit
betänkliga brister i sjelfva språkbehandlingen, och
äfven öfver sådana gör han sig gång på gång lustig.
Såväl filippikerna mot Grönström som åtskilliga andra
omständigheter hafva ingifvit mig den föreställningen,
att isblommisterna antingen icke förstodo, hvad som
utgjorde udden i Grönströms satirer, eller låtsade
att icke förstå det. I sitt »Ode till skalden M.,
f. d. D.» säger Jonas Grönström bland annat:
Der är den då, din bättre sång!
Hur skönt du målar kattens gång
Kringom den heta gröten!
Hur snillrik du med smakfull Smak
Förstår att taga sak på bak,
Om alltför het blir gröten,
och i det afseendet hade han ofelbart rätt: i
hufvudfrågorna togo hans motståndare hela tiden sak
på bak.
Om striden kommit att fortsättas något längre, hade
Wahlberg troligen gått sina »fiender» ännu närmare på
lifvet, angripit flera isblommister och framtvingat
ett ordskifte mer direkt i sak. Ännu föresväfvar mig
ett dunkelt minne om, att han hade börjat ett svar på
den med M. undertecknade arga och ovettiga epistel,
som finnes i Kapten Puff för den 26 April.
Utan allt tvifvel var det en förlust, att
Grönströmsfejden så hastigt afbröts. Några skadliga
följder kunde icke gerna hafva uppstått genom en
fortsättning deraf, men icke så litet hade kunnat
vinnas. Visserligen blef det mesta af den ungdomliga
sjelföfverskattning, hvarmed Grönström skämtade,
småningom bortfiladt äfven hos dem, som snart lemnade
det jordiska, och jämväl bland de öfriga känner
jag ingen, som ej tagit lektioner i ödmjukhetens
skola. Men i afseende på formbehandlingen hade de alla
kunnat draga fördel af »kritikasten Jonas». Särskildt
skulle den med rätta högt uppburne Snoilsky kunnat
lägga ett eller annat tum till sin poetiska längd,
ett eller annat årtionde till sitt skaldenamns
varaktighet, om han, af Grönström eller någon annan,
i tid tvingats att i sina dikter ännu bättre, än som
skett, tillgodose modersmålets kraf på omsorgsfull
behandling äfven i vers.
Wahlbergs skrifverier voro otvifvelaktigt egnade
att oroa och reta föremålen för desamma; men af
elakhet kan jag ej i Grönströmsqvädena finna en
tillstymmelse. Någon personlig anledning till
bitterhet mot de angripna hade han icke. Så vidt
jag kan minnas, var han ej personligen bekant
med någon enda af dem. Jag, som kände några af
författarna i Isblomman, ifrågasatte mer än en gång
att få sammanföra honom åtminstone med den student,
som i nämnda kalender hade signaturen Fridolf. De
båda skulle säkert hafva kommit väl öfverens och
funnit nöje af hvarandras sällskap. Äfven Björck
och Wahlberg hade, om de lärt känna hvarandra, utan
tvifvel snart blifvit goda vänner. Men på mina förslag
i den riktningen fick jag alltid ett bestämdt nej. Nu
mer kan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
