Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad man kan se med en kikare. Af Pedro Antonio de Alarcon. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Hvad var det?
Van vid manövrerna på slätterna vid Granada och
Madrid, trodde jag, att jag skulle få se en dylik
och gladde mig formligen åt det väntade skådespelet.
Men det blef ett skådespel af helt annan art.
Jag måste anmärka, att jag, tack vare kikaren, kunde
urskilja ansigtena så tydligt, som om jag sett dem
på endast ett par tre stegs afstånd.
Jag befann mig således liksom midt i flocken, och
det var, som om jag kunnat vidröra den med handen.
Straxt derefter såg jag- en skara hittebarn komma ut
från staden och vandra bort till stället.
De skredo framåt i sina svarta blusar och sågo så
melankoliska ut, som om deras sorgliga lott stått
skrifven på deras panna.
Hvad hade dessa samhällets parias der att göra?
Ändtligen hunno de fram och banade sig väg till
fyrkanten. Der blefvo de stående orörliga med knäppta
händer.
Då for en tanke genom mig - från hufvudet ända ned
i hjertat.
Yapen och fromma böner sluta sig endast tillsamman
fore eller efter döden.
Det var som om dagen förmörkats för mina ögon.
Kort derpå trädde en man in i fyrkanten. På armen
bar han ett föremål, som han ställde ned framför sig.
Hvad det var kunde jag ej se, emedan mannen stod i
vägen. Deremot märkte jag, att han slog fast det i
jorden.
Mannen aflägsnade sig derpå ... och nu förstod jag
det hela.
Föremålet var en askgrå stol med ett simpelt bräde
till rygg och endast ett ben.
Det var någon, som skulle skjutas!
Detta var ett nytt skådespel för mig; hittills hade
jag endast sett afrättningar medelst garroten*.
Fyra år tidigare hade jag företagit en resa endast
och allenast för att få se en dylik afrättning.
Hvad skall man säga om sådant? Det är nu en gång min
åtrå.
Det intresserar mig att se hela samhället,
representeradt af öfverheten, presterskapet, hären och
medborgarna förena sina krafter för att taga lifvet af
en enda menniska, en värnlös, bunden, sjuk menniska,
som ropar om nå<J...
Det är så mycket att iakttaga vid ett dylikt
tillfälle.
När hjelten dör, när ridån går ned, huru gripande
är det icke att höra eller tro sig höra det rop,
som utgår eller synes utgå från alla de millioner
bödlarna:
^Herren vare lof vad! Samhället är räddadt!»
Medan hvarje hjerta doft mumlar:
»Hvad ha’ vi gjort?»
Hvarpå samvetet svarar: »Gud vet det.»
Och naturen: »En ryslig gerning!»
Några minuter derefter tågade den väntade, sorgliga
processionen, omgifven af en stor folkhop, ut ur
staden och styrde kosan mot fyrkanten.
Denna procession bestod af en man, som bar ett mörkt
violett baner, tio eller tolf gardister, ett dussin
personer i kjolar - utan tvifvel bröder af fredens
och barmhertighetens orden -.. fyra prester och en
simpel soldat.
En soldat - jag såg honom vid detta tillfälle bakifrån
- af medellängd, mager, med smal, hög nacke - tecken
till slöhet i förståndet - slätt, svart och glänsande
hår, små, röda öron, smal, solbränd och rak hals.
Han bar infanteristens grofva kappa, men lös, ej
hopfäst, på omilitäriskt vis; på hufvudet hade han
en fältmössa.
Hans händer voro bundna i kors på ryggen. En
kära-binier höll fast i änden på repet.
* Ett slags halsjärn, hvarmed förbrytare strypas.
Delinqventen måtte sjelf varit karabinier, ty
bland deltagarna i ceremonien voro de kastanjebruna
uniformerna de förherrskande. Hvad jag hade tagit
för en kappa, var ett slags vapenrock.
Bakom den till döden dömde gingo två män. Mannen
till höger bar på armen en korg med matvaror för den
händelse, att offret ville hafva något att äta fore
sin död.
O, barmhertighet utan like! Är icke detta malört och
ättika?
Mannen till venster bar en kista på axeln. Detta var
dock någon tröst. I den kistan skulle den stackars
förbrytaren finna ro.
Der voro äfven andra menniskor, som nog kunde
förtjena att omtalas. Till exempel: En driftig
pepparkaks- och sockerbagare, som begagnade sig af
denna högtidlighet och denna tillströmning af folk för
att göra inbringande affärer. Åtskilliga åskådare, som
förkortade väntan med att uttala sig om tilldragelsen
i försigtiga ordalag, för att ej komma i krångel med
någondera af parterna. Och likbärarna, som väntade
vid floden på det lik, som skulle begrafvas ...
Jag lät harmset kikaren sjunka ned. Skådespelet
försvann som en dröm. Och jag var ensam.
Derborta skymtade en svart fläck på marken. Den såg
ut som skuggan af en liten sky, men var i verkligheten
en mensklig myrsvärm.
Härmed är allt sagdt.
Huru små äro icke vi menniskor, sedda från hundra
fots höjd eller på tusen stegs afstånd! Huru komiskt
är icke vårt allvar, huru osäker och löjlig vår
rättfärdighet eller orättfärdighet!
Min vrede lade sig plötsligt. Det rysliga, som var
på väg att fullbordas, förekom mig, så långt borta
som det nu var, såsom en barnlek, en dans af dockor,
styrda af en tråd, en kamp mellan insekter på ytan
af en sjö.
Ja, för visso! Huru smått, huru obetydligt var
ej allt, hvad jag hade sett, allt, hvad jag ännu
skulle få se, i jämförelse med solen, med hafvet,
med himmelen, dessa tre stora sinnebilder af Gud,
som fyllde min själ med hänförelse!
Och då utbrast jag, som om jag kunde höras af den
fjärran menniskomängden:
»Eländiga! Hvad. är det ni ha’ för er? Hvad förstå
ni med makt, med rättfärdighet, med lagar? Om ett
stycke af detta berg rullade ned, skulle det krossa
er alla, domare, soldater, förbrytare och bödlar! Om
böljorna af detta haf skredo litet längre fram, skulle
de uppsluka er som sandkorn. Föreställ er, att Gud
släppte lös ett eller annat af sin vredes verktyg,
orkanen, pesten, jordbäfningén... Tro ni då, att denna
endast skulle döda denne så kallade förbrytare ? Nej,
ni, som kalla er oskyldige, skulle dö tillika med den
skyldige. Detta beröfvande af lifvet, denna gerning
att döda, som ni skatta så högt, derför att ni ej
kunna uträtta något annat, påminner den er icke
om, att ni alla äro dömda till döden och att ni,
om ni ännu andas, om ni lefva, om ni ha’ förmåga
att döda en broder, derför kunna tacka en insekt,
som är nog barmhertig att ej förgifta ert blod,
eller en vindpust, som af medlidande icke sopar bort
er från jordens yta?»
Jag satte åter kikaren för ögat och i samma ögonblick
befann jag mig för andra gången midt på scenen,
der exekutionen skulle gå för sig.
Förbrytaren, som nu var öfverlemnad åt presterna,
gick i feberaktig oro fram och tillbaka i fyrkantens
inre. Tid efter annan lyfte han hufvudet och
betraktade ljuset, dagen, solen, himmelen...
Detta skedde alldeles ofrivilligt och betydde törst
efter frihet.
Ett ögonblick stod han stilla och såg sig omkring. Jag
är viss på, att han såg tusen millioner menniskor
och bajonetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
