Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Det är något mer. Säg det fort!" sade han kort.
Hon talade stammande och i afbrutna meningar.
"Jag kände icke mitt hjerta, - jag visste icke
hvad kärlek var, - jag såg honom och jag förstod,
att jag icke kunde bedraga dig - och -o Ragnar, -
han..." Hennes blyga blick, som icke kunde underlåta
att förråda hennes lycka, sökte hans, men han såg
icke på henne.
"Nog", afbröt han, "hvem är han."
"Det är häradshöfding Örngranat", sade hon, och med
detta namn på läppen återvände något af hennes kraft.
"Heter han Walter? Är det Walter Örngranat?»
"Ja, han heter Walter - jag tror det."
Hans blick öfverför henne nu med en sällsam
mening. Det var smärta, förvåning, medlidande, nästan
ett faderligt deltagande uti den.
"Men har du betänkt dig väl, Ottil", sade han,
"känner du honom nog? Du tycks ju till och med vara
oviss om hans namn."
"Hvad gör ett namn", sade hon lifligt, "att se honom
var att älska honom, att höra honom tala, var att
känna sig sjelf bättre och ädlare, att tala till
honom, var att blifva förstådd och att vara älskad af
honom, ack, det är en lycka, större än jag kan bära!"
"Och han älskar dig? Men det är en dåraktig fråga,
Det är ju så naturligt, att han det gör."
Hon såg ned.
"Vi ha’ träffats endast tvänne gånger. Jag ville
icke se honom mer, förrän jag talat med dig. Han
vet ingenting om hvad som varit mellan oss och är
blott otålig att få tala med belle mére." Hvad som
förefallit mellan dig och mig, det blir mellan oss
två.
"Tack!"
"Men", utbrast hon i ett förnyadt anfall af
ädelmod och sorg, »när jag ser dig, så vill mitt
hjerta brista. Du har ju rätt till mig, du har mitt
löfte. Säg ett ord, och jag skall aldrig återse honom,
jag skall bli’ din hustru i höst och kanske snart
kunna glömma och vara lycklig."
"Jag skulle", sade han, "kärapa om dig mot hela
verlden, rneri icke mot ditt eget hjerta."
"Men du är olycklig - är du?"
"Jag är en man, Ottil, som vet att bära mitt öde
och som i principen icke ger kärleken den plats,
att den får krossa och förinta ett menniskolif." *
Dessa ord kylde henne något. De borde ju hafva gladt
henne, men hon var nog mycket qvinna för att icke
fullt känna deras värde.
"Så, du gör mig fri?" sade hon.
"Med ett vilkor, Ottil, men endast med detta
vilkor. Du är så ung, du känner honom så litet, du
måste lofva mig att icke blifva hans förrän om tre
år."
"Det var en lång tid, Ragnar."
"Det är för ditt eget bästa."
"Känner då du honom?"
"Icke just personligen, men man hör litet om hvarandra
vid universitetet,"
"Det är väl intet ondt, du hört?"
"Han är en ännu olöst gåta och sådana ingifva
farhågor. Du bör lyda mig och begära denna tids
uppskof. Så mycket kan du göra för mig."
Hans vemodiga röst bevekte henne genast.
"Ja, derför att du ber mig, skall jag göra det, det
lofvar jag dig. Och nu när jag vet, att du icke är
alltför bedröfvad, har en så tung börda fallit från
mitt bröst."
Han teg.
"Om nu bara belle mére också vore underrättad", sade
hon, under det de långsamt gingo hemåt. "Vet du, jag
fruktar nästan mer för henne, än jag gjorde för dig."
"Du skall icke oroa dig för oss, Ottil", sade han
mildt. "Hvad rätt hade vi att fordra annat af dig, äri
det du gifvit. Du har varit hemmets solsken nu i många
år; hvem kan begära att sol’en alltid skall skina?"
"Men jag vet, att hon blir sviken i en mångårig
förhoppning."
"Om det är någon lindring för dig, så skall jag
underrätta henne, och jag skall göra det så, att
lidandet för henne icke skall blifva allt för svårt."
"O, det är så likt dig, Ragnar, alltid färdig att
hjälpa", utbrast hon. "Ja, din like finnes icke på
jorden."
Han gjorde ett försök att småle, men det leendet
glömde hon ej på länge.
Och på det sättet kommo de hem.
Det var en tidig höstafton tre år senare och i
samma rum, der vi då sågo ett ungt ansigte blicka
upp mot skyn i den första kärlekens halft beslöjade
hänryckning. Nu syntes samma ansigte i samma fönster,
oaktadt det var den föregående våren, som skulle satt
kronan på alla hennes förhoppningar och fört henne
bort från barndomshemmet.
Hennes blick hvilade på landskapet utanför, ehuru hon
hade två ouppbrutna bref på knäet. Hon hade redan
vunnit sjelfbeherrskning nog att ej genast öppna
dem. Hon visste, att det ena af dem höll hennes
framtid innesluten inom sitt tunna omslag, och hon
hade fått förmåga att stanna ett ögonblick äfven vid
de mest kritiska tillfällen i hennes lif.
Höstvinden for på sitt vanliga, mildt fuktiga, sätt
fram mellan de brokiga syrenbladen, som om den velat
helt omsorgsfullt och huldt lyfta dem af qvist och
bädda dem till ro, innan novemberstormen kom med sina
slitningar. Åkrarna voro afmejade, och endast en och
annan liten teg med slokiga hafreskylar sqvallrade
om årets skörd och landtman-nens möda. Svalorna
flögo oroliga kring takåsen och beredde sig till
affärd. Hängbjörken knackade då och då på rutan ined
sina mjuka grenar, som om den velat säga: farväl
Ottil, nu kommer vintern - ja, nu kommer vintern.
Ett af de bref, hon nu långsamt tog från sitt knä,
var från Walter, det trodde hon, det var hans
stil på utanskriften. Hon hade uppfordrat honom
till ett ärligt uttalande. Medan hon sakta vände
det mellan sina fingrar, såg hon dessa tre år,
liksom en tafla, draga sig förbi: Första årets
sorgfria lycka, sympathetiska meddelanden och fulla
förtrolighet. Derefter de småningom uppstigande
molnen. Förändringen hos honom, som hon icke
förstod. Det fanns vissa drag hos honom, dem hon
icke förmådde genomtränga, det var stundom hos honom
en oro och en ångest, hvars orsak hon fåfängt sökte
utgrunda. Sista vintern hade hans bref blifvit allt
dystrare, en djup mjeltsjuka talade ur hvarje rad,
hon fann sig för svag att trösta och hon fruktade
stundom, att det var hon sjelf, som framkallade denna
sinnesstämning. Hur ofta hade han ej skrifvit, att han
icke kunde göra henne lycklig, att han icke var henne
värd, att disharmonien inom honom skulle förmörka hela
hennes lif. Han hade besökt henne under sommaren. I
sin kärlek var han icke förändrad, men i allt öfrigt
var han annorlunda. Det var hos honom något, som hon
icke kände igen, något skyggt, något främmande, som
skrämde henne, och ändå var han så öm, så innerlig,
nästan afbedjande, som om han förorättat henne, som om
han qvaldes af en hemlig skuld. Hon visste, att han
denna höst skulle tillträda en förmånlig anställning
i Göteborg, men han talade icke om bröllop, och det
oaktadt han icke var okunnig om, att fru Ridderbjelke
beslutit sig för att flytta till sin son i Stockholm,
der han var väl anställd.
Hvad kunde hon annat göra än begära en
förklaring? Icke ville hon binda honom eller vara
någon tunga på hans lif. Hvad skulle nu detta svar
bringa henne? Hon bröt det och med ett utrop fann hon,
att det icke var från honom. Det var från hans moder,
och äfven denna upptäckt förorsakade henne smärta. Hon
läste:
Älskade barn, kära dotter!
Huru skall jag skrifva detta bref, ett svar på ditt
ädla anbud om frihet för Walter, i fall du på något
sätt står i vägeri för hans frid och hans sällhet? Ett
vill jag säga dig, mitt hjertas barn, och det är,
att han älskar dig och ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
