Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90––-
»Ja,, det är en god sak, men en ännu bättre är
den, att en högt uppsatt persons ögon genom dina
talangfullt skrifna inlagor i denna sak blifvit
fastade på dig. Du har genom dina utmärkta examina
hvarje qvalifikation för en god befattning och nu
kan du få en sådan, om du blott vill
bryta med ditt nuvarande lif. Och det vill du,
Walter–––
för min skull!»
»Och om jag skulle göra det–––-hvad sedan?»
»Sedan skulle jag ha’ det förståndet att icke gifta
mig med dig», sade hon med ett sorgset leende. »Från
din hustru skulle du hvarje afton längta bort, men
till din vän skall du hvarje afton längta att komma
och spraka en stund om dagens arbete och framgångar.»
»Stackars Ottil», sade han efter några ögonblicks
tystnad, »jag har krossat hvarje illusion i ditt
unga hjerta. Det skall vara många band, som brustit,
innan en ung qvinna talar så.»
»Hos mig kan du aldrig krossa kärlekens förhoppningar
på en verklig upprättelse», sade hon med fasthet.
Då elden i detsamma flammade till och belyste henne,
rördes en sträng i hans hjerta emot hans vilja. Hennes
starka och’okufliga mod började utöfva en sympathetisk
inverkan på honom.
»Men Ottil», började han.
»Inga men», sade hon hastigt. »Låt se, vi hafva i dag
måndag. Innan veckan är ute, hänger der på väggen en
gentlemans paryr, och här på bordet ligger adressen
till en ny bostad. Nästa måndag är du der.»
»Allt det der, fruktar jag, kommer att stanna som en
vänlig tanke i ditt hufvud, min stackars vän. Men om
jag skulle besluta mig för detta förtviflade steg,
så kommer det att ske med ett enda förbehåll.»
»Låt höra, jag går in på allt.»
»Det är, att denna bostad står oförändrad för min
räkning under ett års tid. Jag vill ha’ full frihet
att återvända, närhälst det faller mig in, och att
finna allt så, som jag lemnade det, med Josef här,
framför allt.»
»Hvilken makt har väl jag att hindra din frihet?»
sade hon. »Jag älskar icke slafveriet.»
Hon reste sig upp för att gå, och han hjälpte henne
på med kappan. Då hon redan stod i dörren, hejdade
han henne dock.
»En sak, Ottil, - - gör min paryr litet tarfligare,
än du ämnat, och gif mig i stället hundra kronor med
ens.»
Detta var det bittraste för henne, och hon var glad,
att han ej kunde se hennes ansigte. Det var första
gången under denna afton, hon tyckte, att en viss
förnedring hvilade öfver henne sjelf. Huru skulle
han använda dem? Skulle alla hennes under ett halft
års tid förberedda planer stranda för dessa hundra
kronors skull?
Han sårades öfver dröjsmålet.
»Jo, jo, förnedringen är verklig», sade han med ett
bittert tonfall, »fastän din högstämda inbillning
behagat göra den till en chimére.»
Hon lade mildt sin fina, hvita hand på hans fläckiga
rock.
»Förnedringen är icke verklig», sade hon med vek röst,
»det är blott en svår dröm för dig och för mig. Om en
vecka ha’ vi båda vaknat upp. Tack för det förtroende,
du visat mig med din begäran - här har du dem. Du är
ännu min käre, min högsinnade Walter.»
Och så vände hon sig om och gick, och han stod tyst
qvar med den stora sedeln i handen.
Han strök sig ett par gånger öfver pannan, derefter
flyttade han gaslampan till skrifbordet och satte
sig ned att skrifva ett bref. Detta första bref, som
tog tid och tycktes orsaka honom mycken inre kamp,
inneslöts i ett annat af följande lydelse:
Käre Vendin!
Lägg genast inneliggande i postlådan. Det är af
högsta vigt, att det sker omedelbart efter sedan du
fått det.
Din gamle husbonde Walter Örngranat.
Derefter förseglades det och utanskriften ditsattes,
så lydande: Vaktmästaren Erik Vendin, Göteborg.
»Josef!»
»Herre!»
»Ha’ vi något postmärke?»
»Vi ha’ allt ett. Det var tur, att jag icke tog det
till kaffeskinn i morgse. Gummi lär vara ett ypperligt
klar-ningsmedel.»
Det letades fram.
»Hur mycket, sade du, fanns i kassan?»
»Tretio öre på pricken.»
»Det kunde räcka att rekommendera med, men det är
svårt att göra sig alldeles utan, eller hvad tror
du?»
»Ja, det är aldrig att rekommendera.»
»Nå väl, jag sänder det väl då på Guds försyn. Farväl
så länge!»
Han ryckte ned hatt och kappa från’en spik vid dörren,
stoppade brefvet i fickan och gick ut.
Det var i ett kök i ett gammalt förfallet hus vid
utkanten af staden. En ålderstigen qvinna stod framför
den lågande spiselelden och vispade i en gryta. En ung
flicka satt på en låg stol, med hufvudet lutadt emot
spiselhörnet. Hon hade denna rena skönhet, som man ser
hos antikens byster, någonting rakt och fulländadt i
hvarje drag, någonting obeskrifligt jungfruligt och
skärt i ansigtets fina rundning under det de tankfulla
och mörka ögonen talade om ett öfvermått af tanke
och själslif, som möjligen gaf åt hela utseendet en
liten anstrykning af öfveransträngning.
»Ja, fröken Fanny», sade den gamla qvinnan med en
ton, midt emellan sorg och förtret, »nu återstår
oss ingen ting annat, än att sitta helt tysta och
svälta ihjäl. Det finnes icke i huset så mycket,
som jag kan lägga på min nagel, och sista styfvern
har jag tagit ur sparbanksboken.»
»Och gudmor vet ingenting ännu?»
»Hvem kan ha’ hjerta att säga någonting åt henne,
det vill jag just fråga. Kan hon det, fröken Fanny,
så rnå hon göra det.»
»Jag har icke mina ritningar fullt färdiga», sade den
unga flickan, i det hon tog upp en portfölj, som höll
på att glida ned ur hennes knä, »men jag skall genast
gå till staden med dem. Tio kronor, det kan uppehålla
oss några dagar och under tiden kan bref komma.»
»Bref - det vet jag visst», mumlade den gamla. »Men
det är så sent i qväll.»
»Det kan ju icke hjälpas, Brigitta. Vill du gå in
och taga ut hatt och kappa, så att icke gudmor märker
det.»
Då den gamla tjenarinnan återkom och hängde kappan
öfver hennes axlar, vände sig Fanny hastigt emot
henne.
»Du är mer ledsen, än vanligt, i afton, Brigitta. Är
det något nytt?» sade hon.
»Åh nej. Jag tror bara det töfvar, innan något bref
kommer», svarade Brigitta i nedstämd ton.
»Och jag tror, att hjälpen redan är på väg», sade
flickan med ett uppmuntrande leende, nickade åt
tjenarinnan och gick ut.
Hon gick med hastiga steg öfver gården och öppnade
porten, men derutanför stod en man med en bredskyggig,
slokig hatt och ett långt, svart skägg, som räckte
honom på halfva bröstet, hvilken skrämde henne så,
att hon ett ögonblick funderade på att vända om. Men
stundens trängande behof, vigten, att få sitt ärende
uträttadt, fick just då öfverhanden, och hon svepte
kappan tätt omkring sig och började sin vandring
med hastiga steg. Men huru fort hon än gick, följde
främlingen beständigt tätt bakom henne. När det så
fortfarit några minuter, tog han hastigt några långa
steg och var vid hennes sida.
»Hvarför går ni så fort, mitt barn?» sade han. »Är
ni rädd för mig?»
Det var något så intagande och förtroendeingifvande
i hans röst, att hon genast saktade sin gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
