Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankeläsningen. Af O. Hammann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
110
alltså det tredje vilkoret för ett experiments
gynnsamma resultat: den här ofvan supponerade
känsligheten hos tankesökarens hand måtte ersättas
medelst drömorganet. Tvänne motsatta poler, subjektets
stegrade viljekraft och tankeläsarens mot det
somnambula tillståndet svarande viljelöshet, beröra
hvarandra; således verkligen tvänne, under det vid
sann-drömmeriet och den naturliga clairvoyancen ganska
ofta den ena eller den positiva polen fattas, hvadan
nämda företeelser äro så mycket oförklarligare. Om
någon tankeläsning kan man egentligen ej tala, då
punctum saliens å ena sidan ligger i viljans verkan
på afstånd och å den andra sidan i mottagligheten
hos ett rent viljefritt subjekts drömorgan.
Det är ej tankar, som här förutsättas och läsas; hvad
som kommer i fråga är blott att följa en främmande
vilja. Den sökandes hjerna skall så mycket som möjligt
hvila, och tankar kunna sökas blott medelst hjernan;
i enlighet dermed äro ock rena sådana, såsom till
exempel »Att fela är menskligt», uteslutna från
»läsningen»; detta så mycket mer, som subjektets
vilja, hvilken, såsom vi nyss sett, skall verka på
en annan, vid fasthållandet af dylika tankar ej kan
komma till någon verksamhet alls. Subjektets uppgift
har alltid denna lydelse: Det och det skall mitt
medium - användom för en gång detta uttryck - göra;
icke: Det och det skall mitt medium tänka. Märkligt
förblir efter denna förklaring det Cumberlandska
tal- eller, rättare, sifferexperimentet; men äfven
här kan man säga, att åtminstone en bestämd sinnlig
föreställning i subjektets hjerna finnes för handen,
i det de särskilda siffrorna tänkas, ej såsom tal,
utan såsom de, tecknade på en yta som geometriska
figurer, taga sig ut.
Det berättas, att Cumberland på prins Rudolfs fråga,
hvari hans hemlighet och underbara kraft bestode,
svarat, att han sjelf ej rätt visste det, utan
blott ägde förmågan att göra sig viljelös. Är denna
berättelse sann, så har Cumberland troligen också
sagt rena sanningen.
Cumberland har satt sin sak i verket med allt det
nödiga prål och puffande, som i allmänhet bereder
en hastig framgång. I sjelfva verket hafva inom
smärre kretsar redan före hans uppträdande många
intressanta och svåra försök gjorts, mestadels på
ett sätt, som är egnadt att vederlägga antagandet,
det Cumberland skulle hafva känsligheten hos sin
hand att tacka för indrägtigheten af sitt yrke. Från
trovärdigt håll omtalas damer, som i hvad man kallar
tankeläsning långt före Cumberland skola laggt i dagen
en träffsäkerhet, vida större än hans, och det utan
allt bruk af händerna, blott och bart medelst förmågan
att lösgöra sig från yttre intryck, bannlysa alla
tankar och viljelöst försjunka liksom i ett nirvana.
Å andra sidan måste dock äfven den positiva polen göra
sin skyldighet och verka med förstärkt viljekraft;
kroppslig beröring kan ej häller vid sådana försök
undvaras, och vanligen användas tvänne subjekt. Dessa
böra lägga sina utbredda händer antingen kring
tankeläsarens lif eller på hans bröst och rygg
nedanför halsen, på det sätt, att händerna bilda en
sluten kedja och i sednare fallet de båda subjektens
lillfinger, ett på tankeläsarens rygg, det andra
frampå hans bröst, öfver öfverarmens ledknapp vidröra
hvarandra; subjekten följa tankeläsarens rörelser,
men deras egentliga arbete består i en tankens skarpa
riktande på den före-laggda uppgiften.
Måhända afficieras härigenom drörnorganet starkare,
än vid det Cumberlandska sättet att leda subjektet
eller låta det lägga baksidan af sin hand på
tankeläsarens panna. Som de erfarenheter, man sjelf
gör, äro de bästa, ville författaren med egna ögon
öfvertyga sig, om och i hvad mån den i fråga varande
uppgiften läte lösa sig på något af de anförda sätten;
försök, anställda i ett sällskap af sex personer -
tre damer och tre herrar - dervid för hvarje gång
tvänne personer placerade sina händer på en tredjes
bröst och rygg, gåfvo det förvånande resultat, att
en hvar, troende såväl som tviflare, ögonblickligen
styrde kurs på det bestämda föremålet och
äfven hvarje gång fann det samt, om han ej med det
företog den äskade handlingen, dock på det bestämdaste
förklarade, att sjelfva föremålet måste vara det
rätta.
Uppsökandet lyckades således alltid, den handling,
som skulle företagas med det funna, utfördes också
för det mesta. Cumberland inlåter sig blott på det
förra. Derigenom att vid våra försök uppgiften alltså
egentligen sönderföll i tvänne, måste äfven subjektens
vilja under experimentets fortgång modifieras, hvari
skälet till ofullständigheten i vår framgång är att
söka. Man behöfver blott betänka de tusen möjligheter
för ett sökande, som ett boningsrum erbjuder, att
det, hvari experimenten företogos, var främmande
för flertalet af deltagarna och att på köpet en
del föremål under den så kallade tankeläsarens
utevaro fått byta plats, för att finna redan det
öfverraskande, att hvarje sökare vid sitt inträde i
rummet med förbundna ögon kunde genast vända sig åt
rätt håll och straxt derefter framvisa det i fråga
varande föremålet, det måtte nu vara ett visitkort,
en nyckel, en thedosa, en på väggen hängande korg
eller något annat.
Blott en af deltagarna trodde sig hafva följt
tryckningen af det ena subjektets hand; de andra
visste ej med sig något sådant, utan hade snarare
tyckt sig dragas framåt. Naturligtvis iakttogs vid
saken allt nödigt allvar. Sjelf hade författaren,
efter det han liksom drömmande öfverlemnat sig åt
de pålaggda händernas inflytande, en känsla, som om
han gått i sömnen, och visste icke på hvad ställe
i rummet han befann sig. Säkerligen är utgången af
dylika försök olika, allt efter de medverkandes mer
eller mindre gynnsamma disposition. Yid ett annat
tillfälle såg författaren en förut särdeles liflig
ung man under sitt sökande falla i djup sömn.
En dylik viljans medelbarhet erinrar om den
egendomliga, personliga verkan, dämoniska och
viljestarka naturer, såsom en Napoleon och Bismarck,
utöfva på sin omgifning, och till denna kraft hos
viljan kan äfven hänföras, hvad läkarna påstå
om räddslans inflytande vid farsoter. Napoleon
besökte de pestsjuka, för att gifva ett exempel, det
farsoten kunde öfvervinnas, blott man vore i stånd
att öfvervinna sin fruktan för den. Otroligt är,
säger Goethe, hvad den moraliska viljan i sådana fall
förmår. Den liksom genomtränger kroppen och försätter
den i ett aktivt tillstånd, som tillbakastar alla
skadliga inflytelser.
Att vid alla dessa hemlighetsfulla företeelser
den ani-mala magnetismen spelar en roll, kan ej
bestridas; men få de väl genom den en i ringaste mån
uttömmande förklaring eller upphäfvas ej fastmer
af den alla naturliga lagar, så att helt enkelt
det omöjliga blir möjligt? Då svaret ej kan blifva
tvifvelaktigt, behöfva vi ej häller - en tröst för
vårt bristfälliga vetande - inlåta oss på frågans
fysiologiska sida, ty väl läte derigenom en mängd
biföreteelser förklara sig på tillfredsställande
vis, men i grunden förblefve dock gåtan olöst,
på samma sätt som sjelfva elektriciteten, trots den
omfattande läran derom och dess allt större praktiska
användning, intill denna stund förblifvit ett fenomen
af gåtfullaste slag. Till och med om man ville antaga,
att af viljan alstrade elektriska strömmar sätta
muskler och nerver i rörelse och den så kallade
tankeläsningens företräde alltså skulle bestå i en
särskild känslighet hos hand eller axel, hvarigenom
hela problemet läte förklara sig »på naturlig väg» och
utan tillhjälp af det Schopenhauerska drömorganet -
är ej till och med då denna viljans actio in distans
eller på nerverna fortfarande underbar nog?
På ett skuggornas rike tro vi ej längre och
andeuppenbarelser hafva vi vant oss att förvisa till
fantasiens område.
Men *oo
"Låt dig råda,
Håll icke solen, icke stjernorna för kära: Kora,
följ mig i det dunkla riket ned -"
heter det hos Goethe. Yi bestämma stjernornas lopp,
vi genomforska nya verldar, menniskoanden hopar
upptäckter på upptäckter - men vårt inre har för oss
förblifvit ett dunkelt rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
