Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midsommarnattsdrömmar - Spildt krut - Österns drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ä’ han redan så full?»
»Gubbkräket ä’ sjuk.»
»Släpp mej!» röt han, reste sig upp, fick fiolen under
hakan och drog till så, att det sjöng i strängarna-,
»låt bli mej, säger jag, jag ska’ spela slut polskan
- undan me’ sej (stråken hven om näsan på närmaste
bonddräng), Björnapelle kan nog fasingen stå på benen
och stampa takten me’!» Han stod der barhufvad med
munnen halföppen och drog på fiolen, så det smällde
i strängarna, medan ena foten dunkade i golfvet.
»Se så, nu ä’ han på det viset igen!» sade en af
pigorna-, »då måtte tattarkäringen vara med här i
qväll.»
Gubbens vilda beteende hade bragt dragklaverets man
alldeles ur fattningen och för öfrigt haft en allmänt
förlamande inverkan, så att dansen ej gerna ville
ånyo komma i gång. Mängden stod stilla i flockar här
och der, stirrande på spelmannen och hvarandra. Men
litet mer afsides, utanför kretsen, hade en ensam
qvinna tagit plats, stödd mot en björk. Fackelskenet
belyste ett mörkbrunt, fåradt anlete med stripigt,
kolsvart hår och ett par hvitglänsande ögon, hvilka
stodo orörligt fastade på Björnapelle. Der låg
hvarken vildhet eller hat i blicken, utan fastmer
något lidande och bönfallande. Hon var så trasig,
eländig och ruskig, att blott föremålet för hennes
uppmärksamhet kunde ställas som motstycke.
Stämningen blef tryckande, och slutligen brast
tålamodet hos en ung man, som gick bort till golfvets
rand och tillsade qvinnan att draga så långt vägen
räckte. Det flammade till i de mörka blickarna,
då hon åtlydde befallningen och lemnade
stället. Men ögonblicket derpå hördes ett skrällande
ljud från Björnapelles fiol, som gick i spillror
mot drängens hufvud. Kättarns mellankomst hejdade
det slag, som den anfallne blixtsnabbt tänkte gifva
tillbaka.
»Hör nu, godt folk!» skrek rättarn, »ska’ vi
inte skramla hop en skilling till en ny fiol åt
gubbstackarn! Han blef arg, och då vet han aldrig hvad
han gör. Och han har spelat gratis hela qväll’n.»
Förslaget gick genast igenom, rättarn tog gubbens
hatt och samlade hop bidragen, medan föremålet för
välgörenheten satt borta vid öltunnan med en mugg
för munnen.
»Se här, gubben-, försök nu hålla sej lugn en annan
gång, för fler fioler bestås det inte!»
Utan att yttra ett ord till tack, tog den gamle
emot sin hatt, strök pengarna i fickan och lemnade
sällskapet med sitt söndriga instrument under armen.
»Han ä’ sjuk», sade folket om gubben.
»Stackars usling, han har allt sett bättre da’r!»
En stund förgick, innan det kunde blifva nytt lif på
dansbanan, och med den förra farten ville det icke
mer gå den qvällen. Facklorna brunno så småningom ut,
nattens halfmörka skuggor lågo öfver fält och skogar,
lifvet kring midsommarstången blef allt mattare och
så lemnade slutligen den sista gruppen öltunnan,
då denna tömts till sista muggen. I fjärran hördes
svagare och svagare Andreas’ ännu tonande »piglocka»,
framklammande en marsch, som lifvade de sista
nattvandrarnas steg mot skilda hem.
(Forts, å sid. 189.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
