Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midsommarnattsdrömmar - Österns drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I samma ögonblick vände sig besten blixtsnabbt om och
störtade mot Maron, men ändrade åter lika plötsligt
riktning och stormade under ett bistert vrålande
fram mellan elefanterna. De pilar, som från tornens
höjd afsändes mot honom, studsade tillbaka från
hans pansarhud, och damerna, hvilka i tornen på de
förskräckta elefanternas ryggar kastades hit och dit,
liksom i vaggande båtar på ett upprördt haf, höllo sig
skrikande fast vid tornväggarna. Redan hade odjuret
nästan brutit sig en väg mellan sina förföljare,
då Odenath för andra gången förekom och kastade sig
emot detsamma. Djuret vek ett steg tillbaka, sänkte
det klumpiga hufvudet, vrålade till och tystnade
plötsligt. Men derpå störtade det fram mot Odenath.
Hästen darrade, hans ögon rullade, het ånga trängde
fram ur hans näsborrar, men konungen höll sitt spjut
lugnt och fast, och då besten kommit honom nog nära,
stötte han det spetsiga järnet in i hans öga, der
han var lättast sårbar. Den kraftiga stöten kom den
starka stridshästen att sjunka ned på bakhasorna,
men Odenath vacklade ej i sadeln, ej häller sänkte
han sin arm. Tätt framför honom stannade odjuret,
fastnagladt vid marken med spjutspetsen, bökade med
en sista kraftansträngning upp jorden till betydligt
djup och ändade sitt lif.
Jagthornet blåste segerfanfaren och följeslagarna
ilade fram för att prisa konungens skicklighet och
kraftiga arm, under det att Maron trängde sig tätt
fram till honom och trotsigt mumlade:
"Det var en lätt sak för dig att döda djuret, sedan
jag redan hade sårat det.»
Med ädel vrede svarade Odenath:
»Ditt tilltag var just skulden till, att jag ej kunde
nedlägga det vid första angreppet, och äfven om jag
som konung kunde förlåta dig din brist på undersåtlig
vördnad, borde jag som jägare straffa dig för din
öfverilade handling.»
»Nå väl, straffa mig då utan krus!»
»Bort, otacksamme l Det är lätt för dig att utmana
mig, då du vet, att det är smärtsammare för mig,
än för dig sjelf, att nödgas straffa dig.» -
Under tiden satt Zenobia jämte Herode och metade
vid Orontes strand. Följande sin stammoders exempel,
gaf hon de medföljande dykarna befallning att under
vattnet sätta fast guldfiskar på de utkastade
krokarna. Hvilken själsstyrka och hvilken äkta
qvinnlig finkänslighet erfordrades ej, för att förmå
en sådan qvinna att försaka sitt käraste nöje och,
under det att de gälla jagttonerna nådde hennes öra,
jämte en sinnessjuk gosse roa sig med en fåfäng lek!
Jagtlarniet ljöd allt starkare.
»O, moder», utbrast Herode, »hör du detta
vrålande? Jag är rädd.»
»Det är blott elefanternas vrålande. Lugna dig,
min son!»
»Och hör du ej deremellan ett skri tid efter annan
skälla, liksom om någon ropade på hjälp?»
»Det är ju endast glädjerop, muntra jägares jubel.»
»Ack, skriker icke nu min fader?»
»Hvad tänker du på? Hvad ondt skulle väl kunna
vederfaras honom? Det finnes intet djur och ingen
menniska, som han behöfver frukta.»
»Ja, min fader är en stark man», sade Herode
skrattande, liksom barn pläga, då de höra talas om
sin fars styrka och mod. »Och dessutom är ju Vaballath
med honom. Säg mig, moder, hvarför är icke äfven jag
lika modig som Ya-ballath?»
»Hvad skulle du med detta mod att göra?»
»Jag skulle då vara vid min faders sida. Tänk, om
ändå något ondt skulle vederfaras honom! Det kan
ju hända, att hans svärd brister i kampen, och då
skulle jag räcka honom mitt. Han kan lömskt hotas af
någon fara, som han ej ser, och då skulle jag varna
honom och ropa till honom att vara på sin vakt. Ack,
mycket annat kan också vederfaras honom! Jag ber dig,
moder, låtom oss begifva oss till honom!»
»Men du darrar ju till och med på långt afstånd för
larmet.»
»Kommer jag blott dit, skall jag ej längre känna
någon fruktan. Och du stannar ju också vid min sida
och öfvergifver mig icke - hvarför skulle jag då hysa
fruktan?»
Ynglingen hade ingen ro, förrän Zenobia uppfyllde
hans önskan. Ju närmare de kommo målet, dess ifrigare
bemödade han sig att genom ord och åthäfvor uttrycka,
att han ej var rädd, och då de kommo fram till den
öppna plats, dit man släpat det dödade odjurets
väldiga kropp, fattade han mod så mycket, att han
vågade känna på det långa hornet-, men derpå bleknade
han, lät sig åter lyftas upp på sin elefants rygg och
frågade jägarna med rädsla, om det högljudda skrik,
som just då ljöd, äfvenledes betydde en kamp med ett
dylikt odjur.
»Detta är blott ett dref», svarade en jägare. »Ett
tigerpar har fattat fast fot i snåren och låter nu
ej jaga sig derifrån.»
»Men min fader befinner sig väl på ett tryggt
ställe?»
»Det är alltid ett tryggt ställe, der din faders
svärd blixtrar», svarade jägaren, i det han på en
vink af drottningen fattade elefantens ledtåg och
styrde kosan till det ställe, der konungen befann sig.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
