Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
»»Bort härifrån, qvinna!" skreko Marons anhängare,
i det de ställde sig i vägen för henne. Men hon banade
sig med svärdet väg fram till honom.
»Maron, försvara dig!» skreko hans vänner till
honom. Men- han stirrade tigande, orörlig på
qvinnan. Det blodiga svärdet nedhängde slappt i hans-
högra hand.
»Lyft ditt lönmördarvapen!» ropade Zenobia, i det
hon slog på Marons svärd.
Med beslöjade ögon såg han på qvinnan, slungade sitt
svärd ifrån sig och mumlade:
»Om jag dödade dig, hade jag förgäfves dödat honom.»
I samma ögonblick dykte Zenobias svärd ända till
fästet ned i hans bröst. Utan ett ljud sjönk han ned
döende. Zenobias långa, korpsvarta lockar föllo i
hans ansigte; han drog dem till sina läppar, kysste
dem och dog.
Det var för halftannat årtusende sedan.
När den från Egypten kommande vandraren sex dagar
färdats genom de arabiska öknarna och endast påträffat
enstaka brunnar, såg han ändtligen på den sjunde i
fjärran palmskogar träda fram i den gryende morgonens
strålar.
Nu sprungo kamelerna lustigt framåt, och menniskornas
ansigten ljusnade. Detta var palmernas rike, det
herrliga landet Palmyra, det rika, lyckliga, mäktiga
Palmyra, der östern och Vestern sammanförde sina
skatter och sökte sina vänner, der ännu rättvisan
lefde, der folket ännu stod med upprätt hufvud
framför sin konungs thron, der ännu dygden belönades,
förbrytelsen straffades och oskulden beskyddades,
der den ärlige var rik och den rättrådige lycklig,
der fängelserna stodo tomma och den kungliga spiran
hvilade i händerna på en qvinna, för hvars blick
fienden darrade.
Detta var Zenobia, drottningen af Palmyra, den
oförliknelige staden, hon, som herrskade öfver
folkslag-, och alla de, öfver hvilka hon herrskade,
välsignade och lofprisade henne.
Den oerhörda stadens omkrets utgjorde tre dagsresor-,
murarna voro uppförda af brändt tegel, flankerade af
skyddande torn och försedda med hundra portar.
Men bättre, än af denna mur, beskyddades Palmyra af
den rundt omkring ändlöst sig utsträckande öknen och
af befolkningens armar.
Staden liknade ett svärd i en gyldene skida.
Midt i staden höjde sig Odenaths mausoleum med
gyldene pelare och marmorstatyer, hvilkas marmor
var dyrbarare än guld. Midt emot detta mausoleum
befann sig Zenobias palats, helt och hållet af hvit
marmor med alabasterpelare, kungligt blott genom sin
storartade anläggning, utan något slags glänsande
prydnader. Drottningen älskade prakten, men icke på
sin egen person eller i sin närmaste omgifning.
Fem år hade förflutit sedan Odenaths död, och österns
folk hade vant sig vid lyckan och friheten. Den
romerska senaten räknade visserligen Syrien bland
sina skyddsstater-, dock sände grannfurstarna ej
sina sändebud och sin årstribut till Bom, utan till
Palmyra, och vänligt, men med värdighet, mottogos
sändebuden af den i dubbelt afseende oemotståndliga
qvinnan - oemotståndlig genom sin förtrollande skönhet
och genom makten af sitt svärd.
Vapen och ädelstenar blixtrade omkring hennes
thron. Hon sjelf bar en hvit klädning, öfver hvilken
en purpurmantel föll.
En gång ville händelsen, att fyra sändebud nästan
samtidigt inträffade i Palmyra. Zenobia mottog dem
på samma dag.
Det första sändebudet kom från Armeniens konung
och medförde som gåfva undergörande balsam och
trollkryddor, beredda af magerna till lifvets
förlängande. Allt detta nedlade han för Zenobias
fötter, stammade skyggt: »Hell dig, österns
drottning!» och bugade sig tre gånger till golfvet.
Nu följde Persiens sändebud. Konung Sapor sände sin
kronas diamanter som skänker åt den en gång föraktade
fienden, om-hvars vänskap han nu tiggde.
Det tredje sändebudet hade vallfärdat dit från
Indien. Han bragte som skänker perlor ur hafvets
djup och talande fåglar, och så ofta han med pannan
vidrörde golfvet och uttalade orden: »Hell dig,
österns drottning!» upprepade fåglarna efter honom:
»Hell dig, österns drottning!»
Med allvarsamt anlete mottog Zenobia dessa
hyllningar. Hennes blick förrådde ej det leende,
som smicker och lycka pläga af locka svaga hjertan.
Nu följde det fjerde sändebudet. Det var en man med
hård och grym blick, djerfva anletsdrag, skarpa ögon
och krokig örnnäsa. Hans armar voro blottade till
skuldrorna, en kort tunika med en smal purpurstrimma
omhöljde hans gestalt, på hans finger skimrade en
enkel guldring, vid hans sida blänkte ett kort,
bredt svärd. Intet guld, intet siden eller stickeri
stod att upptäcka på hans drägt.
Djerft trädde han fram till drottningen, lyfte stolt
upp hufvudet, sträckte armen mot henne och ropade
med rå stämma:
»Ned från thronen, qvinna! Mig har Kom sändt...»
På palmyrensernas anleten vexlade förskräckelsens
bleka färg med vredens flammande glöd; endast Zenobias
drag för-blefvo lugna. Hyllningen hade ej gjort henne
öfvermodig, skymfen ej förödmjukat henne.
»Tala», sade hon. »Men betänk likväl, att då du såsom
sändebud är oantastlig, är det intet bevis på mod af
dig att förolämpa andra.»
Sändebudet lade armarna i kors öfver bröstet och
började med fast ton:
»Detta land är en romersk provins, och du är en Roms
undersåte; på detta område kan ingen annan vara herre
än den, som Rom utnämnt dertill. Senaten tillät din
gemål att vara konung, men dig känna vi icke. Detta
är senatens beslut. Du måste jämnte din man begrafva
kronan, som efter honom hvarken tillkommer dig,
en qvinna, eller din son, ett barn. Om du gifter
dig med en konung, skall ingen göra någon invändning
deremot, men om du utväljer ett rike till din gemål,
så förbjuda vi dig detta, och har du varit Palmyras
gemål, så skall du äfven-bli’ Palmyras enka.»
Zenobias ansigte började glöda, och hon genmälde med
skälfvande stämma:
»Framför till Rom följande svar: Hvarken Rom eller jag
är herre i detta land; endast gudarna äro herrar, med
makt att fördela riken och låta smörja konungar. Denna
thron, på hvilken jag sitter, har Rom hvarken skänkt
mig eller min gemål, utan mitt svärd har i förening
med hans ryckt den ur en fiendes händer, för hvilken
edra legioner sträckte vapen och stfm förvarar eder
tappraste fiendes med halm uppstoppade lik i sin guds
tempel. Och af denne fiende utkräfde jag hämnd, under
det att Valerianus’ köttslige son, Roms Csesar, hemma
lekte bort sin tid vid Spiseln och bland stekpannor
och kokkärl.»
Efter ett ögonblicks tystnad fortfor Zenobia:
»Och denna senat, som darrade, då barbarerna stodo
utanför Roms portar och som i nåder tillstadde oss
att bo i vårt eget fädernesland, under det att vårt
svärd försvarade rikets östra gräns - denna senat
känner mig ej nu? Blyges den nu att erinra sig mitt
namn? Och af hvilka består denna senat? Månne af Roms
patricier, en Catos ärorika efterkommande, ättlingarna
af de trehundra patres comcripti, hvilka, sittande
på sina curuliska stolar, å den brinnande stadens
forum lugnt inväntade döden? Nej, dessa finnas ej
mer! Tiberius, Caligula, Nero, Commodus, Caracalla,
Heliogabalus, dessa vansinniga verldsvidunder, ha’
uppryckt adeln, ert Roms stolthet, med roten och i
dess ställe planterat barberare och gladiatorer. Och
icke nog dermed - de ha’ till och med upphöjt sina
lif hästar bland edra förnäma...»
»Qvinna, ej ett ord vidare!» afbröt romaren.
»Vederlägg mina ord, om du kan! Och denna senat, som
böjt sitt hufvud för frillor, blyges att erkänna en
qvinna som ett lands drottning?»
Hon teg, som om vreden hotat att qväfva hennes stämma;
derpå slöt hon med lugn och höghet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
