Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En strejk, af Nils Erdmann - Våra flickors uppfostran, af Ida Barber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fabriken stängs, och flock vid flock,
I sotig blus och arbetsrock,
Med trötta steg till hemmet vänder;
Det syns, att stämningen är tryckt,
Man talar sakta, nästan skyggt,
Och knyter, vredgad, grofva händer.
Man fick ej arbetslönen höjd;
»Man var ju ständigt oförnöjd» —
Så tyckte ägar’n till fabriken.
Nu satt han vid sitt glas och skröt
— Ty vackra ord det sällan tröt —
Att han ej lyssnade till skriken.
Men till en dunge långt ifrån,
Der fallet störtar sig i ån,
Och skummet yr omkring på stranden,
Dit hade folket styrt sin gång,
Der fick man tala utan tvång
Och tänka fritt och lossa banden.
Och skarpa ord ej spardes der:
Man frågte, hvem som oket bär,
Arbetaren eller brukspatronen,
Man frågte, hvem som har det bäst,
Som drager tyngst och sliter mest
Och släpar ut sig för millionen?
Storordigt djerf i all sin nöd,
Man glömmer, att man knappt har bröd
Åt sig och sin familj för dagen,
Man glömmer, att en nyck är nog
Att vräka den, som lasset drog,
Och göra honom tyst och slagen!
En skäggig karl med dyster blick,
Oordnadt hår och tölpigt skick
Står midt i hopen och orerar.
Han håller tal om socialism,
Om tyranni och kommunism,
Ett tal, som lifligt intresserar.
Han bjuder folket »att slå till,
Att visa, hvad det kan och vill,
Ty folket är sin herres like». —
Och i hans hotfullt bittra tal
Det speglar sig allt armods qval,
Allt hat, som växer mot den rike.
Och sommarnattens skuggor fly,
Och dagen går ur österns sky,
Och klockan ringer i fabriken;
Den ringer ut sin arbetssång,
Den ringer, ringer gång på gång,
Men ingen lyssnar till musiken.
Då går det bud och bud igen
Och folk, som underhandla, se’n
På vägen till patronens boning.
Man kräfver högre arbetslön,
Och intet hot och ingen bön
Kan locka folket till försoning.
Men snabbt och säkert tiden går,
Och allt är tyst, fabriken står;
Man tredskas än, fast rent utom sig. —
Då ringer det en vacker dag
I morgonstunden, slag på slag,
Man visste icke, hur det kom sig.
Och åter syntes flock vid flock,
I sotig blus och arbetsrock,
På väg, dit klockans maning drog dem,
Man såg, att stämningen var tryckt,
De talte sakta, nästan skyggt!
De hade vikit, — hungern slog dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
