Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildur Ling, af T. J. Hartelius - En vivisektion. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Ar 1851 efterträdde hon sin ofvan nämnda moderligt
tillgifna vän, fröken Gustaf va Lindskog, hvilken
1848 hade blifvit den första på stat anställda
gymnastiklärarinna. De följande elfva åren till
1862 förflöto under professor Brantings stränga och
nitiska arbetsordning, som sparade hvarken egna eller
biträdenas krafter. Hennes förbättring af inkomster
satte henne i tillfälle att förvärfva sig kunskaper
i anatomiens och fysiologiens första element. Hennes
svåger, den om gymnastikens framgång och vetenskapliga
utbildning så högt förtjente och öfver alla fördomar
upphöjde läkaren, doktor P. J. Lidbeck, befordrade
dessa hennes sträfvanden att vinna kunskaper med
alla för honom tillgängliga medel. Hon utvecklade
derigenom mer sin ovanliga iakttagelseförmåga öfver
gymnastiska rörelsers olika verkningar och nödvändiga
individualisering. Mellan henne och medlärarinnan,
den 1867 aflidna fröken J. Lemon, rådde den bästa
tillgifvenhet, som mest visade sig under de år,
då nämnda lärarinnas tilltagande sjuklighet och
aftagande krafter föranledde Hildur Ling, att på allt
sätt underlätta den sjukligas möda genom att sjelf
öfvertaga så mycket som möjligt af deras gemensamma
åligganden.
Hon rönte alltid glädje af sitt arbete i
sjukgymnastiken och hördes ofta yttra förnöjelse öfver
den mekaniska behandlingens lyckliga verkan i vissa
fall eller sin ledsnad vid motsatta händelser. Ofta
omtalade hon, huru behandlingen ej visade någon verkan
i början, men sedan gynnades af bättre följd, stundom
genom att tillägga någon viss rörelse eller att ändra
någon del af behandlingen. Samma förhållande visade
hennes verksamhet såsom ledarinna af skolungdomens
gymnastik, hvilken började i en enskild skola 1845
och sedan fortsattes vid Centralinstitutet, som då
kostnadsfritt mottog ett antal flickor från olika
folkskolor.
Efter femtionde året började de för tidigt anlitade
krafterna märkbart aftaga; och fem år senare ansåg
hon sig vara olämplig att med tillräcklig liflighet
leda skolans friskgymnastik, men bibehöll det ålaggda
timantalet oförminskadt. Under de tre sista åren
förrådde hennes trötta hållning och försvagade
utseende, att sjukgymnastiken ansträngde henne,
ehuru ingen kunde förmå henne att erkänna det. Hon
dolde sitt illamående. Nedskrifvaren af denna
enkla minnesteckning hörde henne aldrig beklaga sig
under de tjugotvå år, som arbetet var inom samma
område. Hon var alltid intresserad af sin sak,
och det är glädjande att erinra sig de upplysande
omdömen, som hon ofta gaf öfver gymnastiken. Ehuru de
kroppsliga krafterna minskades under senare åren, var
sinnet lika vaket, lika hängifvet saken, inom hvilken
hon arbetade. Hon yttrar i bref till en vän, att hon
räknar de sista årtiondena till den lyckligaste delen
af sin verksamhet.
Man vill gerna föreställa sig, att ett så fridsamt
sinne af den verksamma art, som dessa rader skildrat,
skulle lefva lyckligt. På visst sätt var detta ock
händelsen, ty en omgifning af kärlek och tacksamhet
bland anförvandter och vänner är ju den bästa lönen på
jorden. En af de sjuka qvinnorna yttrade en gång på
gymnastiksalen till henne: »Mamsell Ling, som alltid
är så glad och jämn till lynnet, måtte aldrig ha’
rönt någon sorg.»
Men hennes pligttrogenhet och inneboende själsbehof
att lindra andras lidande tog ut sin rätt. Ty hon var
ett bevis på, att det verkligen kan finnas menniskor,
som lida mer af andras onda, än dessa sjelfva stundom
synas lida. Detta sinnelag skulle aldrig kunna sakna
föremål. När föremålet för hennes medlidande var
någon af henne älskad anförvandt, tog hennes sorg en
egenskap af öfverväldigad tyngd, som hon dock under
sina tjenstförrättningar noga sökte dölja.
Det, som mest bidrog att undergräfva kroppskrafterna,
var hennes känsla af pligten att under tolf
år (1872-1884) dag och natt vårda sin mycket
åldriga, hjelplösa och af plågsamma krämpor lidande
moder. Synnerligen de åtta senaste åren af dotterns
lif utgjorde en för hvarje dygn återkommande följd
af ansträngningar under dagen och en om natten ofta
afbruten, orolig sömn med långa vakor och en ständig
oro, en ständig sorg öfver moderns plågor, som hon
förgäfves sökte lindra.
De långa vakorna i ensamhet med den gamla verkade
efter hand derhän, att hon under deras längtan
efter dagens ljus sökte en tröst i böner och i det
gemensamma åskådandet af nattens kallt skimrande
himmelstecken. Så vande hon sig småningom att se en
kär vän i månens bleka, tysta sällskap, synnerligen
välkommet under de långa, bistra vinternätterna, under
hviskande, afbrutna samtal med den sjuka om dem, som
de båda mest älskade och saknade i det tysta hemmet.
Det var i sanning underligt att se henne, ehuru
uttröttad efter sådan vaka, dock på morgonen äga sitt
vänliga, glada leende mot dem, som väntade henne i
gymnastiksalen. Mången gång hörde hennes närmaste
henne med glädje och tacksamhet omtala, huru »vänliga
och goda» alla hennes medlärarinnor, äldre och yngre,
samt äfven de sjuka voro. Oro för nära anhörigas
hemsökelser af sjukdom och timligt obestånd ökade dock
vid denna tid hennes bekymmer. »Jag skulle ej kunna
uthärda längre utan den lugnande förströelse, som
arbetet i sjukgymnastik förskaffar och den välvilja,
som mina goda, hjälpsamma kamrater och andra visa
mig dagligen.» Dessa ord yttrades mer än en gång
under vintern 1883-84, hennes sista år. Men den
från ungdomen inrotade vanan att vårda barn tycktes
hafva öfvergått till ett verkligt behof att omhulda
sådana. Den åldriga moderns vård kunde ej hindra
henne från att äfven åt en ung qvinnlig anförvandt
egna en moderlig omsorg under de sednaste åren, ja,
till sista veckan af sitt lif.
Hennes lefnadsvanor voro de enklaste och under det
senaste årtiondet mycket likartade. Hvarje morgon,
innan hon från sin bostod gick till gymnastiksalen,
läste hon tyst en psalm i Svenska psalmboken eller
del af någon epistel. Synnerligen älskade hon att
höra läsningen af psalmen N:o 275. En annan bland de
psalmer, som hon ofta läste, är N:o 260. Den eftersade
hon med bruten stämma, då en systerdotter uppläste den
vid hennes dödsläger, hvarefter hon mottog sin åldriga
moders sista omfamning och uttalade sitt sista: god
natt! Till följd af en lunginflammation afled hon
den 2 Februari 1884 i sitt femtionionde lefnadsår.
T. J. Kartellus.
Eln
Från spanskan af C. Ludv. Tornberg.
Anledningen till, att jag befann mig i Paris under
kommunens stormiga dagar, kan på intet sätt intressera
läsaren och utöfvar ej häller något inflytande på
min berättelse, men deremot är det nödvändigt att
upplysa om, att jag på den tiden såg mig nödsakad
att intaga mina två tarf liga måltider om dagen på en
billig restaurant, som då fanns vid en af de mörkaste
gränderna i Quar-tier latin.
Då jag nämner, att jag och de få andra gäster,
som kunde tillåta oss den lyxen att äta för
det föga ansenliga
beloppet af en franc och femtio centimer, betraktades
med en viss afundsjuk beundran, anser jag mig kunna
fritaga mig från pligten att beskrifva lokalens
prydlighet så i det inre som det yttre.
Hvad åter angår de kunder, på hvilka värden kunde göra
sig räkning, skall jag inskränka mig till att nämna,
att utom tre, fyra personer, som slumpen hvarje dag
förde dit, voro vi, stamkunderna vid restaurantens
tarfliga bord, fem till antalet: två gamla arbetare,
af hvilka den ene var halt, en småkrämare, en student
och jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
