Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liten växtkrönika. Af Emal. III. Tobaken - Amerikanska humoristiska skizzer. Af Max Adeler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liten växtkrönika.
Af Emal.
III.
Tobaken.
Bruket att röka är mycket gammalt, och redan Herodotos
berättar om en ört, som man kastade på elden och
hvaraf man inandades röken, som var »rusande likt
vin». Columbus såg infödingarna i Nya verlden röka
små rullar tabacos eller cohiba, och i Mexico var
tobaken känd före spanjorernas ankomst dit. Till
Spanien och Portugal infördes tobaken af Gonzale
Hernandez de Oviedo, och då Jean Nicot vid samma tid
var franskt sändebud vid hofvet i Lissabon, skickade
han frön deraf hem till Katharina af Medici. Örten,
som ömsevis kallades Nicotiana, Herbe de la reine
mère, undergörande ört, med mera, började sedermera
spridas i Europa.
Tobaken (Nicotiana tabacum, som den nu heter) har
likväl icke utan protest kommit till det välde,
den innehar. Det var en tid, då det fordrades icke
litet mod att röka en pipa. Jakob I i England sökte
göra tobaksrökningen förhatlig genom sin skrift
Misocapnus (rökfiende), och Jakob II åtnöjde sig
med att konfiskera tobaken och pålägga rökaren
dryga böter. Men i mer despotiska länder använde
man kraftigare medel. Till exempel i Ryssland
straffades rökaren med amputation af näsan, och
snusaren fick näsbrosket sönderskuret. I Schweiz,
kantonen Bern, satte man tobaksrökning under rubriken
äktenskapsbrott, hvaraf man kan sluta till, att lagen
ansåg pipan såsom hustruns farligaste rival. Påfven
Urban VIII bannlyste hvar och en, som blef beträdd
med att hafva på sig snus eller tobak i kyrkan. Men
Innocentius XII var ändå strängare: han slungade
bannbullan mot en hvar, som nös i närheten af
Peterskyrkan. Detta var så mycket orättvisare,
som den riktige snusaren aldrig nyser – af snus
åtminstone. Benedictus XIII ansåg också skäligt att
upphäfva detta näsvisa förbud, efter som – han sjelf
var stark snusare.
Engelsmännen införde tobaken till Turkiet, der
sultanen likväl tänkte hindra tobaksrökningen genom
att låta sticka ett pipskaft genom rökarens näsbrosk,
hvarefter delinqventen sattes baklänges på en åsna
och fördes genom gatorna.
Från Turkiet kom tobaken till Persien, der kung
Abbas i början tog saken hett och lät bränna lefvande
så många rökare, han kom öfver. Sedermera svalnade
ifvern något, då kungen sjelf fick smak på tobaken
och snart blef den ifrigaste rökaren i sitt rike.
Men ingen förföljelse kunde hämma tobakens framsteg:
den gjorde sig väg till alla land och alla folk. »God
tobak är alltid välkommen för den resande», säger
Goethe, och i våra dagar kan man säga, att tobaken
blifvit en nödvändighetsartikel, en tankställare,
ja, en universaltröst för hela det manliga slägtet
trots den afsky, som det qvinnliga i allmänhet låter
påskina.
Likväl få vi, sanningen likmätigt, tillstå, att
tobaken i form af snus fordom hade många anhängare
bland de äldre damerna. De holländska gummorna i
sjuttonde seklet, liksom våra ättemödrar, brukade
parfymeradt snus, med hvilket de på intet sätt stucko
under stol: tvärtom skyltade den lilla gulddosan
allt som oftast i stickkorgen. Till och med den dag,
som är, torde man kunna leta upp mer än en »cordon
bleu», hvilken, oaktadt sin grannlaga befattning,
tager sig en pris, om också i smyg.
Hvad våra unga damer beträffar, så vet hvar och
en, att många af dem rätt gerna föra en blossande
cigarrett till sköna läppar, och de öfriga tåla nog
en cigarr i sin närhet, förutsatt att rökaren egnar
dem all den hyllning, som vederbör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
