Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cristofer Columbus - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
gifvet å sidan 244. öfverskriften å detsamma lyder
på svenska: »Columbus, ligurier (från trakten vid
genuesiska viken), den Nya verldens upptäckare».
Hvad teckningen å sid. 245 vidkommer, så utgör den
en i utförandet synnerligt förtjenstfull och lyckad
illustration till en bekant anekdot om Columbus.
Under en stor fest hos kardinal Mendoza 1493, der
Columbus äfven var gäst, passade några af hans många
afundsmän på att söka förringa hans förtjenst såsom
upptäcktsresande, menande tro på, om också icke i
alldeles tydliga ordalag, att hans verk kunde hvem
som hälst af dem hafva utfört. Columbus, som såg deras
arga sinne, bibehöll dock sitt lugn, som utstått vida
svårare prof, och föreslog, att de på stående fot
skulle anställa täfling med hvarandra i en småsak,
der de kunde få visa sin sinnesnärvaro och skarp-
sinnighet gent emot honom. Den, som kunde få ett ägg
att stå på spetsiga ändan ofvanpå en glattslipad
marmorskifva, skulle han erkänna som sin jämnlike
och mäktig att uträtta, hvad han sjelf utfört. Ett
ägg anskaffades, och den ene efter den andre försökte
fruktlöst att få ägget att stå på spetsen. När alla
öfvergifvit tanken på att lyckas, tog Columbus helt
lugnt ägget och stötte det med den smala ändan mot
marmorskifvan så att det stod.
»Ja, det kunde vi också hafva gjort», utbrusto de
andra i korus.
»Men ni gjorde det ej», genmälde Columbus helt
stillsamt, men sände en segerstolt och förkrossande
blick efter den afundsjuka och hätska skaran, som
skamfull, men ingalunda blidkad, aflägsnade sig från
närheten af sin store landsman.
Det är denna berättelse, som konstnären framställt
i sin präktiga teckning å sid. 245.
Historisk skildring af Maums Jökai. Öfversättning af
C. Ludv. Tornberg.
(Slut. fr. sid. 222.)
nnu är ej allt förloradt, ännu står Palmyra!» ljödo
Zenobias ord efter det förlorade slaget.
»Upp på murarna! Stängen portarna! Till vapen hvar och
en, som är en man! Öppnen templen - åldringar, blinda
och krymplingar rnå bedja, de öfriga kämpa! Gören
upp eld på torgen – qvinnorna skola smälta bly och
sjuda olja, barnen härda pilar! Gift på pilarna,
gift i hjertat! Barnet blifve en man, mannen en
halfgud och svärdet en blixt!»
Och det skedde så.
Vaballath, Zenobias son, drog från gata till gata,
från torn till torn, för att uppmuntra folket. Han
var skaldernas själ, krigarnas anförare.
Den första dagen, då Aurelianus visade sig framför
Palmyras murar, sände han ett budskap till Zenobia,
hvari han uppmanade henne till underkastelse och för
detta fall tillförsäkrade henne lif, thron och rike.
Zenobia tog sändebudet med sig upp på stadens
murar och visade honom de uppställda slung- och
kastmaskinerna, hon förde honom ned på de öppna
platserna, der folket höll vapenöfningar, hon
visade honom de oerhörda underjordiska magasinerna,
som voro fyllda med outtömliga förråd af lifsmedel,
de ymnigt flödande källorna, de midt i staden växande
palmlundarna och de städse sig förökande fårbjordarna,
som betade på de skyddade ängarna.
»Berätta nu för din herrskare, hvad du har sett! Inom
dessa murar är marken rik och yppig, utom desamma bar
och öde. Med oss kämpa gudarna, jorden och - tiden.»
I fast knutna led närmade sig legionerna långsamt
skansarna. Då de kommit några hundra steg nära,
började de på murarna uppställda maskinerna sätta
sina hjul i rörelse och slunga tre centner tunga
stenar på fienderna.
Under ett hagel af pilar och nedsusande stenblock
framryckte dessa hvarken långsammare eller hastigare
än förut. Samtidigt angrepo de staden från alla
sidor, de af vatten fulla grafvarna igenfylldes
med rör och vassknippor, öfver hvilka angriparna nu
stormade fram, i det de af sina sköldar bildade ett
enda metalltak. Och under det man här uppställde
långa stormstegar, framrullades på andra håll tätt
intill murarna järnbepansrade ställningar, i hvilkas
skydd man började underminera murarna, och deremellan
framryckte långsamt belägringstornen, hvilka af hundra
man skötos fram på under laggda trärullar. På tinnarna
af dessa torn, hvilka i höjd voro jämnförliga med
skansarna, stodo härens modigaste krigare.
Slungmaskinernas kastkroppar riktades med största
häftighet mot dessa torn. Många af dem krossades
och slogos jämnte sin besättning till marken af de
slungade granitblocken,
andra åter blefvo stuckna i brand medelst flygande
beckkransar eller den outsläckliga grekiska
elden. Ändtligen lyckades ett af dessa vidunder komma
helt nära muren. Kastspjuten studsade tillbaka från
dess järnbepansrade sidor och likaså de brinnande
svafvellimtorna; det trängde sig tätt intill skansen,
och i samma ögonblick föll vindbryggan rasslande ned
och grep med sina järnhakar fast i murkrönet. Men de
första tjugo män, som sprungo ut på bryggan, föllo
inom få sekunder, genomborrade af pilar, döda ned
i grafven, och de, som trängt sig efter dem, blefvo
stående förbluffade.
»Framåt, romare!» ropade då tribunen, i det han
ryckte den romerske örnen ur fältteckenbärarens hand
och slungade den midt in bland fienderna. I blindt
raseri stormade nu romarena öfver bryggan för att
återtaga sitt fälttecken. De hade redan fått fast fot
på muren, då plötsligt en yngling från Palmyra, som
i stället för svärd svingade en flammande beckkrans
i sin högra hand, i raskt lopp störtade emot dem. Det
var Vaballath.
»Till afgrunden, romare!» ropade ynglingen och svängde
den sprakande kransen i flammande kretsar omkring
sitt hufvud.
Förskräckta öfver det dumdristiga angreppet, veko
romarena tillbaka och gjorde det derigenom möjligt
för ynglingen att öfver samtliga soldaternas hufvud
med säker hand slunga den förstörande grekiska elden
midt in i tornet. Efter »ågra ögonblick stod detta i
lågor; den lilla hopen på murarna, hvars återtåg var
afskuret och hvilken ingen kunde komma till hjälp,
var förlorad.
Nu sprungo portarna upp och under vildt skrän
störtade ryttarna och de rasslande lievagnarna från
alla sidor ut ur staden på romarena; legionerna
uppställde sig mot förföljarna och midt under det
vilda slagttumultet, vapenlarmet och eldens sprakande
ljöd oupphörligt tibicenernas krigsmusik och ropet
från Palmyras murar: »Kom skall ej besegra oss.»
Palmyrenserna förföljde sina angripare tillbaka till
deras skansar. Aurelianus insåg, att han ej kunde
intaga staden med storm, och dock lofvade han sig
sjelf att eröfra den.
Den ena dagen förflöt efter den andra, utan att
Palmyras krafter försvagats. Invånarna visade sig
ofta på murarna för att reta romarena genom spefulla
utmaningar. Men Zenobia insåg faran, och en dag sade
hon till sin son:
»Yårt förderf nalkas, ty sjelfva ödet är fiendtligt
mot oss. Våra bundsförvandter ha’, den ene efter
den andre, underkastat sig romarena, och vi ha*
ingen utsigt mer att bli* undsatta. Äfven våra gudar
öfvergifva oss: vinden blåser ej längre så fiendtligt,
solen bränner ej mer så hett, marken är ej mer så öde,
som förr. Våra fiender ha’ gräft sig en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
