Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
»Der träffar du honom inte i dag", afbröt mor Britta
sorgset och undvek att se på Jakob.
Det kändes så besynnerligt inom Jakob, då han såg
modern vända bort hufvudet. Utan att sjelf kunna göra
sig reda derför sporde han:
»Hvar finnes han då?»
Gubben Trued och hans hustru betraktade hvarandra
förstulet några ögonblick. Till slut kunde gubben ej
hålla tyst.
»Nu står jag inte ut med att tiga längre», utbrast
han. »Det är bättre, att Jakob får veta olyckan,
innan–––––-»
»Olyckan», afbröt den unge mannen häftigt. »Hvad är
det för en olycka? Det har väl ej händt Eka någon
sådan?»
»Jo, just så», inföll gubben Trued. »Så må du nu
veta, min son, att hon just i dag skall tvingas att -
att äkta Brynte.»
Jakob hade tagit ett par vacklande steg tillbaka. På
en lång stund kunde han ej tala. Slutligen
frampressade han med stor svårighet dessa ord:
»När ska’ det ske?»
»På Röd efter gudstjenstens slut i Skee kyrka.»
»Jaså», utbrast nu Matts och såg mer än vanligt dyster
ut. »Men, ni kan vara lugn, fader Trued, och äfven
ni, mor Britta, Elsa kommer aldrig att bli’ hustru åt
Brynte, så mycket kan jag svara för. Kom nu, Jakob,
så begifva vi oss åstad, innan det blir för sent.»
»Nå, bastå lite’», menade gubben Trued. »Mor och jag
få väl följa med, för att se, hur det till slut kommer
att gå?»
Det dröjde ej en half timme, förrän alla fyra voro
på väg till Röd.
v.
Snabbare, än de muntliga underrättelserna om de
plundrande svenskarnas annalkande, var skenet af de
påtända byarna och gårdarna. Befolkningen i det lilla
fiskläget Strömmen redde sig också till flykt inåt
skogarna och utåt skären.
Den sist nämnda vägen ämnade gubben Daniel
och Brynte taga, så snart Elsa blifvit den
sednares hustru. Förgäfves uppmanade grannarna
dem att vänta med bröllopet, till dess faran var
öfverstånden. Brynte hade för ondt samvete att kunna
vänta, och Daniel trodde alls icke, att faran vore
så öfverhängande, som andra skreko ut den att vara.
Gudstjensten i Skee ljusa och rymliga kyrka, belägen
ej långt vesterut från Strömmen, var fåtaligt
besökt och gjordes så kort som möjligt. När
de få kyrkobesökande utträdde ur templet,
nådde dem underrättelsen om olyckan vid Vetlanda
gästgifvaregård. Den tjocka rökpelare, som uppsteg
öfver de södra skogarna och bergen, vittnade också om,
att budbäraren talat sanning.
Några beqvämt banade vägar funnos ej då i denna trakt,
utan den, som ville komma fort, måste färdas på
hästryggen. Tåget från kyrkan och ned mot fiskläget
blef nu ej så litet. Gamle prosten, som var både
enkling och. barnlös, red tillsamman med Daniel och
Brynte i spetsen. Han skulle efter vigseln följa dem
ut bland skären.
»Att ni ej kunde få flickan med er till kyrkan»,
sade han förebrående. »Allt kunde nu ha’ varit
undangjordt.»
»Ja, se, vi försökte nog», svarade Daniel, »men hon
stretade emot, allt hvad hon kunde, och som tiden
var knapp, måste vi låta henne få sin vilja fram.»
Efter en skarp ridt kom tåget ändtligen fram till
Röd. Der var i förväg samlad en liten folkhop,
nyfiken att få se traktens vackraste flicka som
brud. Tillsamman med dem, som medföljt från kyrkan,
blef det slutligen så många, att gården nära nog
fylldes.
Efter en liten stund kom gamle prosten, i hvilkens
fårade anlete ett djupt bekymmer lästes, ut på gården,
ty Daniel ville nödvändigt, att vigseln skulle ske
under »Guds fria himmel». Bredvid honom gick Brynte,
kastande oroliga blickar omkring sig. Åskådarna
trodde, att det var fiendernas närhet, som vållade
honom denna oro, men om någon kunnat läsa i hans
hjerta, skulle han funnit en hel annan
orsak. Han hade också vid återkomsten från kyrkan
uppsnappat något af det samtal, som två fiskare
fört sins emellan, och då hört den ene berätta för
den andre, att »Freden» samma dag ankrat i Köke
bugt. Brynte hade då blifvit krit hvit i synen och
med all makt yrkat, att vigseln skulle börja.
Efter prosten och Brynte kommo Daniel och Elsa. Den
gamle bonden såg tvärsäker ut, men hur var det med
den unga flickan? En död kunde ej vara hvitare, än
hon. Ögonen voro stadigt fastade på marken, och icke
ens då fadern förde henne fram till Bryntes sida såg
hon upp. r
Alla åskådarna; bland hvilka det fanns många,
som hyste medlidande med den stackars flickan och
äfven tydligt uttalade detta, voro så upptagna af
att betrakta henne, att de ej märkte, hur Jakob och
Matts sakta smögo sig in på gården. Om de sett den
först nämnde, skulle de likväl ej till en början känt
igen honom, så förändrad hade han blifvit.
Med lindrigt darrande stämma började själasörjaren sin
förrättning och frågade slutligen Brynte, om han ville
taga denna Elsa Danielsdotter till sin äkta hustru,
och så vidare. Ett högt ja blef naturligtvis Bryntes
svar.
Spänningen bland de församlade ökades nu, då prosten
vände sig till Elsa med frågan, om hon ville taga
Brynte till man. Det var med den allra största möda,
som Matts kunde hindra Jakob från att störta fram.
Då prosten med långsam röst ändtligen hunnit frågan
till slut, upplyfte Elsa sina blickar, fastade dem
stadigt på själasörjaren och uttalade med hög och
stadig röst sitt: »Nej!»
Utan att ett enda ljud derefter kom öfver hennes
läppar, sjönk hon vanmäktig ned till marken. Hon
kunde således ej höra sitt namn utropas af Jabob,
under det han och Matts hastigt arbetade sig fram
genom mängden.
Med ett par språng stod Matts framför Brynte, grep
honom om strupen och kastade honom till marken. Derpå
skrek han så högt, att det hördes af alla.
»Genom den nedriga lögnen, att jag skulle hafva sagt
till honom i Marstrand, att ’Freden’ gått under
och med den äfven Jakob, har Brynte Velat narra
sig till Elsa. Ni kan sjelfva se, att Jakob lefver
ännu», fortfor han och pekade på den vid Elsas sida
knäböjande ynglingen. »Det var också en Guds lycka,
att vi - - -»
Den bestörtning och förvåning, som Daniel erfor, hade
ändtligen lossat hans tungband. Innan Matts hann tala
till punkt, rusade han med knutna händer emot honom,
skrikande:
»Hvem har bedt dig komma hit och lägga dig i saker,
som du ej begriper, och hvem har - - - »
Icke häller Daniel fick tala till punkt, ty i detsamma
framsprängde en ryttare, skrikande med full hals:
»Svenskarna––––––. mordbrännarna!»
Jämmerropen och förbannelserna hos de på gården
sammanpackade låta ej beskrifva sig. Alla ville ut
på en gång, för att fly, men följden deraf blef den,
att många skadades i trängseln och att högst få sluppo
fram.
Ibland dem var dock Brynte, som i villervallan och vid
Daniels uppträdande lyckats komma ifrån det farliga
grannskapet. Han var den förste, som kom ut genom
grinden. Sjelfbevarelsedriften gaf den annars så
säflige Rörviksbonden nära nog vingar, men en af de
kulor, som de nu framsprängande Cruus’ska ryttarna
sände efter honom, var snabbare. Träffad i bakre
delen af hufvudet, stöp han ögonblickligen.
Inom några minuter hade ryttarna omringat gården.
»Mina vänner», ropade uu själasörjaren, under det
hans ögon glänste af en besynnerlig eld, »fallen alla
på knä och bedjen eder sista bön i detta lifvet till
jordens och himmelens Herre, att han måtte till sig
upptaga våra själar, ty bödlarna närma sig, och i
deras ögon läser jag intet förbarmande.»
Alla gjorde så, som prosten bjöd. Skälfvande sjönk
äfven den högmodige Daniel ned på sina knän. Ej långt
ifrån honom lågo Jakob och den till sans återkomna
Elsa, omfamnande hvarandra. Nu återförenade och ändock
så snart tvungna att skiljas! Det var en bitter kalk,
som nu räcktes dem.
Och midt i denna samling, beredande sig till döden och
väntande att i hvarje ögonblick få se brandfacklorna
kastas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
