Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt
CXIV.
Olof "Wallin.
» - ett namn, i sig sjelf så vanligt, men snart af
honom frejdadt vordet, blef af allmänna hyllningen
adladt till ett af de yppersta, klingande skönt på
sångarens läppar, vid cittrans och theorbens * slag.»
Eydqvist.
Jet var en stolt, det var en storartad tid för
skaldskap och andlig vältalighet hos oss för fem -
sex årtionden tillbaka. Utom alla andra storheter, vi
ägde derinom, var af Sveriges biskopar minst hälften
diktare, vältalare eller vetenskapsmän af första
ordningen. Af dessa var Wallin på parnassen den andre
- ty Tegnér var den förste -, på talarestolen den
förste och som homilet** den störste - som Sverige
ägt. - Anledningar nog således för oss att denna
gång välja hans lefnad till fyllandet af några blad
inom dessa spalter, att sätta hans manliga bild som
prydnad i vårt fosterländska bildergalleri.
Likasom många andra af den svenska kyrkans
stormän, utgick Wallin från torftig mans hydda, ett
fält-väbelsboställe uppe i Dalarne (Tuna socken),
der han föddes den 15 Oktober 1779. Fadern, Johan
Abraham Wallin, dog som titu-lerad kapten. Äldst
af många syskon, ärfde han efter denne blott en
svag kropps-helsa, den der redan tidigt hotade att
tillintetgöra de själsanlag, som lika tidigt röjde
sig hos den unge och för hvilkas utveckling han snart
sändes till Falu- och Vesterås läroverk.
Liksom man från Tegnérs späda ålder omtalar ett litet
poem om »den döde gåsungen», som
"Ingen räf, ingen korp eller
kråka Nu mera skall råka -",
Johan Olof Wallin.
tidigt uppenbarande, hvad
som grodde och bodde hos
detta barn - så vet man att berätta från Wallins
yngsta
år en tilldragelse, som för omgifningen röjde,
hvad man af
honom hade att vänta.
Till föräldrahemmet anlände en gång vänner och
bekanta, dem man skulle bespisa. Det var trångt
i stugan, hvarför man, när man steg till bords,
ställde den lille »Jan Olof», som han då kallades,
vid Spiseln bredvid en stor kista. När han då skulle
läsa den bekanta bordsbönen, förändrade han denna på
följande vis:
I Jesu namn gå de till bords. Jag Ull min kista, Äta,
dricka pä Guds ord, Gud läte det aldrig brista!
Som student i Upsala inskrefs han på förra seklets
sista år och blef lagerkrönt som filosofie magister
fyra år derefter.
* Ett större instrument med 14-16 strängar, en slags
basluta.
** Homilet, af ordet homilia (sammankomst, samtal),
en andlig vältalare.
Han sökte året derpå docentur i ästetiken, men vann
den ej. Snart gjorde han sig genom sina poetiska
försök känd i Upsala för Rosenstein (den så kallade
landshöfdingen), bland hvilkens uppgifter det då bland
annat var, att taga reda på och vårda unga plantor
på den svenska parnassen. Sedan W. tagit prestexamen,
blef han redan tidigt och vida bekant för sin prediko-
och deklamationsförmåga. Detta vardt i synnerhet
händelsen, sedan han efterträdt skalden Chorceus som
theolog vid Karlberg och som kyrkoherde i Solna. Redan
då (år 1809) strömmade hufvudstadsborna, som så ofta
sedermera, ut till norrtullstrakten, för att höra
den ovanlige predikanten, den formfulländade talaren.
»Nu var min gladaste tid, jag var sökt och gerna sedd
af alla, fann bifall för allt, hvad jag gjorde, skref
verser och predikningar med stigande framgång, mötte
vänner, hvar jag kom, och såg framtiden i det ljusaste
perspektiv. Sedan kom lyckans tid - och glädjens
var förbi" - säger han i sina anteckningar. Huru
mycken sanning ligger ej i dessa ord l Hvem har icke
erfarit nästan detsamma: utan stort andra kapital än
ungdomsvårens och framtidsförhoppningarnas guld är
man sannast lycklig-, så komma befordringar, verkligt
guld och - glädjen, den innerliga, är ofta borta.
Denna tid (året 1809) var också början till Wal-lins
egentliga storhet. Befordringar nästan haglade på
honom, och hans ryktes vingar växte med hvarje år. Han
blef medlem af Svenska akademien (1810), lärare för
thronföljaren (1811) i litteratur och theo-logi,
kyrkoherde i Adolf Fredriks församling (året derpå),
fullmäktig i banken, riksdagsman, ledamot af
nordstjerneorden etc. Ar
1817 domprost i Vesterås och året derpå pastor
primarius efter nästan enhällig kallelse, 1824
blef han ordensbiskop som ett slags ersättning
för Karlstads stift, dit han samma år af allmänna
rösterna kallades, men förbigicks af - Hedrén, som
hade andra rummet. Tredje rummet innehades af Geijer,
hvilket denne var nog klok - nog stor, borde vi säga
- att till förmån för sina medtäflare afsäga sig med
det bekanta yttrandet: "Upsala kan vara af med mig,
men jag kan ej vara af med Upsala."
"Hell jiig, som Herrans tempel vårdar Och låter skina
lifvets sol! Kom, sångens kung i Zions gårdar, Blif
götens ära på din stol! Duo kallad är, du Herrans
hjälte, Från Målarns minnesrika strand; Bind. Peter,
svärdet vid ditt bälte Och kom att ena brutna band!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
