Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En båtfärd. Skizz för Sv. Familj-Journalen af Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
kalla famn patronen, der han satt i sina
linnebyxor och småfrös.
Men Lars rodde vidare.
Bäst det var, hejdades båten af något elastiskt
under vattnet. Lunddal märkte det icke genast,
utan rodde på. Men då ekstocken efter hvarje årtag
gick tillbaka igen, väcktes patronens uppmärksamhet,
genom att buskarna på stranden flyttade sig fram och
åter. Pompe iakttog det genom att hans kropp började
gunga, der han nu satt högrest i aktern. Då steg
patronen upp ooch tog ett djupt tag med åran utefter
båtens ena sida. Årbladet kom upp med en flik af ett
fisknät. Patronen satte sig åter och spände klackarna
mot ekstockens botten i ett kraftigt årtag. Men båten
satt fast. Lunddal tog i bättre, det följde en knyck,
som höll på att hjälpa Pompe utom relingen - och så
var båten flott igen. Men Pompe hade blifvit rädd
och började ursinnigt skälla, så att ekona rullade
genom skogens dalgångar.
Yid samma ställe svällde ån ut i en liten vik. Här
hade färgaren Karlqvist sin brygga, och på den sednare
befann sig för tillfället hans tjugofemåriga dotter
Karolina. Liksom af en händelse gick nu ekstockens
kurs litet närmare bryggan, men Lars Lunddal såg
icke åt det hållet. I stället tog han fram sin
favoritläsning »Enslingen på Johannisskäret», i
hvilken han nu hunnit till sista delen. Skymningen
gjorde bokstäfverna otydliga, så att Lars ej kunde få
ihop ett ord, men han låtsade dock vara fördjupad i
innehållet, medan båten åter sakta dref utför. Pompe
hade längesedan ledsnat på hela utfärden och höll
sig vaken med att hugga efter flugor.
Då ropade en qvinnoröst i aftonens stillhet:
»Go’ afton, patron!»
’Enslingen’ föll ur knäet och roddaren såg blixtsnabbt
upp.
»Hva’ tittar patron på?»
»Nä, si Karolina - tjenare! Det ä’ kyligt i qväll.»
»Tycker väl det, jag. Och patron, som ä’ ute så här
sent! Hur långt gäller resan?»
»Åh, just ingenstans. Hva’ gör Karolina på
bryggan?»
»Jag satt och väntade på far, som ä’ uppåt ån.»
»Jaså, ä’ han ute? Kommer väl hem i taget, kan jag
tro. - »
»Det ä’ inte så säkert. - Dimman ä’ kylig.»
»Ja, hon ä’ visst det. Jag ska’ väl vända så smått
hemåt,jag.»
»Ska* patron?»
»Hvasa?»
»Patron tänker ro hemåt nu?»
»Ja, och Karolina ska’ väl gå och lägga sig nu,
kan jag förstå.»
»Ah - klockan nio! Ä’ patrons fru hemma?»
»Hm - hvem sa’ du, mitt barn lilla?»
»Fru Lunddal!»
»Jaha, hon ä’ hemma, det bar du rätt j. Godnatt
nu!»
Pompe lade sig i samtalet, antagligen för att få ett
slut på allt detta. Han stod på toften med hufvudet
framsträckt och skällde af hela sin unga själ på
flickan, som höll händerna kring munnen, för att
skrika någonting till patronen. Den sednare fattade
först humör och straxt derefter en åra, sedan det
visat sig, att Pompe på fullt allvar tänkte behålla
ordet. Lunddal gaf honom först en smäll med flätan
bakifrån. Hunden blef ursinnig i stället för att tiga
och vände, som en fisk, för att hugga årbladet. Men
mannen, som skötte detsamma, var qvickare och riktade
straxt en halft kraftig stöt mot den rynkade nosen med
de glänsande tänderna innanför. Så småningom började
också Lunddals blod koka upp, och så dref striden
sakta utmed stranden, tills Pompe, för att undvika
ett något väl hårdt slag, hoppade upp i luften och
kom ned med bakbenen utanför relingen.
Under en sekunds förlopp skedde nu stora
händelser. Karolina såg allt. Patronen slängde åran
för att rusa fram och hjälpa hunden, som emellertid
aldrig nåddes af den utsträckta handen, utan förlorade
taget äfven med framtassarna, hvarvid den flata båten
häftigt krängde öfver, så att Lunddal med hufvudet
före gick efter rebellen. Ögonblicket efter det,
den sednare hemtat sig från doppningen, stack Lars
Lunddals klotrunda hufvud upp, och Pompe, som med
ens blifvit
försonligt stämd, hade nog besinning att hugga
tänderna i husbondens rockkrage för att få litet
hjälp under simturen.
Karolina hade först skrikit till, derpå brustit ut
i*ett gapskratt. Den förVa yttringen af hennes häftiga
själslif under denna sekund hade nått patronens öra,
och han dök ned i det behagliga medvetandet att,
som en man, hafva kommit i fara, då han velat rädda
en simpel hundracka. Skrattet hade rullat öfver
vattenytan, då han ännu var under. Han hade icke
många simtag till stranden, men Pompe hade kraflat sig
upp på hans rygg, der han hängde som en blysäck, och
patron var fet och ovan vid kroppsrörelse. Flåsande,
som en ångbåt, kom han till land och grep fast om den
stång, som Karolina vänligt räckt honom till mötes.
Fem minuter senare kom Pompe inrusande till fru
Lunddal, sur, smutsig och full af sand i pelsen. Och
en timme derefter stack en piga in hufvudet och
gallskrek, att patronen drunknat och att man sett
båten komma flytande ner förbi bryggan. Då rusade frun
ut med båda pigorna, flög ned till bryggan, der det
fanns en båt till, och lösgjorde denna för att söka.
Qvinnorna rodde ett stycke uppför. Ingen Lunddal,
ingen hatt, ingenting, som tydde på patronens vådliga
om-komst. Längre behöfde de aldrig ro, försäkrade
båda pigorna, ty der hade färgaren sina nät ute, och
öfver dem kunde patronen aldrig ha’ rott. Och Lars
hade sagt, att han skulle blott till närmaste krök,
der solnedgången syntes så tydligt.
Det blef nu rådplägning en stund, och så beslöts
att undersöka stränderna. Efter en stund hördes
årtag uppifrån strömmen, och Lunddals namn genljöd
i qvällen. Båten närmade sig, och man igenkände
färgaren. Han hade ingenting sett, men frågade,
om händelsevis fru Lunddal eller någon annan varit
längre uppåt ån för en liten stund sedan. Man gissade
naturligtvis på patronen, och färgaren höll också för
alldeles sannolikt, att denne varit längre uppåt, ty
då han skulle se till sina nät, var ett af dem ganska
illa medfaret, antagligen genom någon spik eller annat
hvasst föremål. Och patronens båt kunde aldrig under
färden utför haft fart nog att åstadkomma skadan.
Fru Lunddal var en ytterst skarpsinnig och misstänksam
qvinna, så snart någon fråga förekom, deri mannen
var inblandad. I sitt innersta hade hon icke ett
ögonblick trott något så hemsjct, som att »Lars
legat och drumlat i ån», som hon uttryckte sig. Någon
instinktmessig aning, obestämd visserligen, men ock
omöjlig att förqväfva, sade henne, att det stod orätt
till på helt annat sätt. Såsom motiv för sin känsla
kunde hon för sig sjelf ej anföra annat, än att det nu
var så länge sedan Lasse sist dummade sig. Det var då
han försvarat sig med vattenskopan nere i den mörka
förstugan. Han hade vid det tillfället vunnit ett
slags moralisk seger, hvaraf han allt intill dagen
i fråga smakat en och annan frukt. Frun hade icke
än förmått rycka till sig tömmarna, huru väl hon än
passat på hvarje tillfälle. Lunddal var och förblef
den, som satt på kuskbocken och verkligt körde.
Färgaren rodde uppför ån, följd af båten med de tre
qvinnorna. Ingen talade. Fru Lunddals oro för mannen
var alldeles skingrad. Hon kände allt tydligare på
sig, att här förelåge äfventyr af troligen helt annan
art, än pigans första uppskakande rapport gifvit vid
handen.
Det mörknade hastigt, moln hopade sig öfver
landskapet octi allt tydde på, att patronens spådom
om långvarig torka åtminstone icke ännu skulle börja
gå i fullbordan.
Färgaren hade tagit in sina garn, då han var på väg
utför strömmen. Båtarna gledo derför utan hinder öfver
stället, der de legat. Snart skimrade ett fladdrande
ljus från ett fönster genom albuskarna på stranden och
vägledde de roende under de få återstående årtagen.
»Kanske patronen ä’ inne hos Karolina»,... sade mannen
i främste båten.
Något kallt gled ned för fru Lunddals rygg, vände igen
och dref en varm blodström uppåt hennes kinder. Ett
ljud hördes, alldeles som om en af pigorna fnissat
åt färgarens förmodan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
