Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur jagtlifvet - Till lyckan, af Sigrid P. - Hundratusen martyrer för djefvulstron. Af J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
nare, som förekommer i hela Europa och norra Asien
och för öfrigt ej skiljer sig från den förra genom
annat, än mindre kroppsstorlek och bristen af svart
svansände, vi å vår bild (sidan 305) se angripa den
lika olycklige som otymplige haren. Så mycket mindre
veslan synes vara mot haren, så mycket större synes
hennes mod, jämnfördt med dennes. Och hon är ock af en
den djerfvaste, blodtörstigaste, mest dödsföraktande
natur. Till och med menniskans närhet bereder henne på
intet sätt förlägenhet. Hon sätter sig helt lugnt på
bakbenen för att bättre kunna beskåda det fenomen, som
går på två ben och saknar naturlig beklädnad. Någon
rädsla förspörjes sällan. Det har till och med
förekommit, att hon angripit menniskor. Ett djur,
utrustadt med sådant mod, måste, om ock litet, vara en
Rinaldo Rinaldini bland rofdjuren. Så är det ock. Ur
sitt bo, ett skymundan i stenhögar, gamla murar,
ihåliga träd, undergräfda stränder, mullvadsgångar,
sorkhål och om vintern i lider, källare, stall,
vindar på land och i stad, går veslan, om hon känner
sig trygg, både dag och natt, eljest endast nattetid,
ut på jagt efter hus-, skogs- och åkerråttor, sorkar,
mullvadar, harar, kaniner eller i fågelverlden efter
unghöns, dufvor, lärkor och andra
på marken nästande fåglar jämnte deras ägg eller bland
kräldjuren efter ödlor, grodor och ormar. Lägga vi
härtill fiskar och skaldjur, så finna vi veslans
matsedel mer än tillräckligt riklig. Hon är en
synnerligen njutningslysten och grym läckergom.
Efter att hafva tagit kännedom om dessa
sakförhållanden, skall den lifliga scen, vår bild
erbjuder, ej öfver-raska oss, i synnerhet om vi
derjämnte erinra oss harens andliga brister. Hvem
känner ej historien om hans trygghet, så snart han
fått hufvudet instucket i en buske? Nu har det häftiga
anfallet från veslans sida och smärtan af bettet bragt
honom från all besinning, så att han, i stället för
att bruka sina ingalunda föraktliga försvarsvapen,
klor och tänder, till värn, låter ängslan gripa sig
och sprattlar som vansinnig omkring, tills fienden
utfört sitt tillintetgörande arbete, eller dör redan i
kampens början af pur förskräckelse. Man har exempel
på detta sednare. En hare befriades ännu lefvande
från en katts klor, men afsomnade omedelbart efter
befrielsen, oaktadt den noggrannaste undersökning ej
kunde fastställa ett enda dödande sår. Ångesten hade
tagit lifvet af - haren.
Till
(Se teckningen å sid. 309.)
lyckans strålande gudinna 5 Ömsom spotsk och ömsom
huld, Är, likt mången jordisk qvinna, Mer än lofligt
svag för guld.
Der dess sken förföriskt blänker, Hvarje lyte skönhet
får, Hvarje fel hon efterskänker, Hvarje brist i
glans förgår.
När en åsna stolt bland andra Ett Golkondas skatter
bär, Fordra ej, att hon skall klandra Då, att hon en
åsna är.
Döm ej, om hon sig förbarmar Yid det ädla djurets
syn Och på sina hvita armar Lyfter upp det emot skyn.
Efter snillet ingen traktar, Då det är med armod
slägt.
Undra ej att högt man aktar Åsnan i en furstlig
drägt.
Dock det går igenom tiden Dånet af ett vredesord,
Kraftigt manande till striden För det rättas makt på
jord.
Kanske Lyckan hejdar färden För att lyss i
svärmeri. Mumlet från den vida verlden Tystar sjelft
ett åsneskri.
Då skall nog till sist med bäfvan Hennes armar falla
ned, Och till trots för hvarje sträfvan Faller hennes
gunstling med.
Ljufva Lycka, till din ära Grunda vi det glada hopp,
Att du aldrig mer vill bära Blott för guldet åsnor
opp.
Sigrid P
Hundratusen martyrer för dljefVulstroii.
Af J. M.
(Forts, från sid. 266.)
misstanke för trolldom kunde råka den högste såväl
som den lägste, den allvarligaste såväl som den
gladaste, ovanlig skönhet såväl som ovanlig fulhet,
utomordentlig enfald såväl som utmärkt förstånd,
fattigdom eller rikedom, helsa eller sjuklighet, ett
obetänksamt ord, en oförsigtig åtbörd, dygd eller
last, företräden eller brister, godt eller dåligt
rykte - allt, allt! Ja, i sanning, allt kunde gälla
såsom kännetecken (indicium) på trolldom!
Utbröt någonstädes en smittosam sjukdom, så hade
häxorna tillställt den; härjade boskapspest, hade
trollkonor framkallat den; misslyckades årsväxten,
föll hagel, kom öfversvämning eller eldsvåda,
mjölkade kon illa, förlade hönan sina ägg, var mannen
oförmögen, var hustrun ofruktsam eller nedkom med ett
missfoster eller en vanskapling, förlorades eller
stals något - häxeri, idel häxeri! Anträffades en
qvinna vid benknotor, vid en padda eller en ödla
eller med
smörja, Orenlighet eller ovanliga örter i handen
- otvifvelaktigt var hon en trollkona. Förde en
flicka en lättsinnig vandel, var hon häxa; förde
hon en exemplarisk vandel, också en häxa. Gick en
qvinna sällan i kyrkan, var hon häxa; gick hon
deremot ofta i kyrkan och var mycket andäktig,
måste sådant äfven ingifva misstankar. Tillkallades
hon som vittne och dervid visade sig ängslig, syntes
detta mycket misstänkt; likaså om hon uppträdde med
säkerhet. Försökte någon att genom flykten undandraga
sig vittnesbörd eller anklagelse och anträffades
hon under utförandet - genast på pinbänken med
henne och sedermera på bålet! Hade en qvinsperson
röda eller skelande ögon, måste hon vara en häxa;
likaså om en hund eller en katta visade henne
påfallande tillgifvenhet. Döttrar, hvilkas moder
blef anklagad för trolldom, voro otvifvelaktigt äfven
häxor. Betviflade någon trolldom eller häxprocessernas
rättvisa - grip honom, grip honom på stället, ty det
måste vara en ärkekättare, en ärke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
