Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett folkträngselns offer. Från Engelskan för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
ernpel den starka, långa fru Sinclair, men Eva -
och stackars Geoffrey glömde, att de intet annat
medel haft att komma hem på och att till och med hans
svärmor icke kunde göra honom ansvarig för grälet
mellan borgare och soldater.
Ännu tio minuter förgångna! Geoffrey förbarmade inom
sig både illuminationen och soldaterna och folkhopen
och sin egen dårskap och alla de grofva män och ännu
gröfre qvinnor, hvilka han icke kunde hindra från
att klämma henne.
Hon talade icke på en stund, höll blott hårdt fast
om hans arm. Plötsligen klämdes hennes små händer
konvulsiviskt fast om den, .och ett ansigte, blekt
ända ut till läpparna, såg upp i hans.
»Geoffrey, jag är så ledsen», sade hon med en qväfd
snyftning, »men jag tror, jag svimmar."
Orden föllo som ett slag öfver honom och drefvo allt
blodet från hans ansigte. Den obestämda, obeskrifliga
fruktan blef med ens en hemsk verklighet. Han sökte
göra rösten stadig och tala lugnt, nästan strängt.
"Hör på mig, Eva», sade han, »gör våld på dig och
vänta och gör hvad jag säger dig! Hopen kommer
att röra sig framåt snart igen. Jag ser rörelsen
der framme redan. Så snart vi blifva förda framåt,
upphör trängseln bakom oss för ett ögonblick. Jag
skall söka tränga mig framför dig och böja mig
ned. Du måste då genast hoppa upp på min rygg. Jag
yrkar bestämdt härpå. Jag skall göra mitt bästa att
hjälpa dig upp, men jag kan icke få tag om dig på
annat sätt. Svagheten ger med sig, så snart du kommer
högre upp och får andas ut. Har du förstått mig?»
Hon svarade icke, bara nickade.
Der blef ett ögonblicks stiltje, och så kom
rörelsen. Geoffrey kastade käppen ifrån sig, drog
hustrun våldsamt bakom sig och böjde sig ned,
trängande dem, som voro framför honom, med all
makt åt sidan. Två nervösa händer lades mot hans
rygg. Gode Gud! Hon tvekade. Ännu ett ögonblick
och hopen bakom dem skulle trampa ned honom, och de
voro då båda förlorade. »Fort, fort!» ropade han,
men innan orden kommit öfver hans läppar, hade två
darrande händer konvulsiviskt slagits om hans hals,
och med en öfver-mensklig ansträngning kom han upp
på benen igen, skakande som ett lof af den långa
förfäran öfver ett ögonblicks tvekan.
Men det fasta taget om hans hals, bördan på hans
starka [ skuldror, gaf honom nya krafter. Han
kände all sin styrka och sin beslutsamhet återvända
tiodubblade. I medvetandet af sin unga marinakraft
kände han sig nu i stånd att tåla hvad som hälst,
emedan den gräsliga ångesten för henne var slut,
Han visste icke längre, hvar han var. Han var för
mycket nedlutad, för att försöka något annat än stå
rätt på sina fötter.
En lång väntan! Skulle massan aldrig skingras? Den
rörde sig, stannade, trängdes, knuffades, stannade
igen. Ännu en lång paus, som aldrig tycktes vilja
taga slut, En skuff-ning från motsatt håll nu. Och
han hade icke rum nog för att vända. Nej, lofvad
vare Gud! En darrning gick igenom hopen och sedan
ett förskräckligt skrän och skuffande. En knuff
bakifrån. En slintning. Han föll på ett knä. Gode
Gud! Ett slag öfver mun af någons armbåge. En
förtviflad kamp, än ett slag. Upp igen! Upp, endast
för att stöta foten emot en stenkant och kasta sig med
all sin tyngd åt sidan för att undvika en lyktpåle,
mot hvilken han klämdes.
Stora svettdroppar sprungo fram på hans panna,
andetagen kommo korta och täta. Han raglade fram
igen. Tyngden, han bar, och häris fall började
kännas. Men när han kände styrkan börja vika, tog en
envis beslutsamhet dess plats. Han stålsatte nerverna,
han drog dem liksom tillsamman. Det var blott en
tidsfråga. Han ville och måste hålla ut. Hans hela
själskraft var blott samlad på en enda sak - att stå
på sina fötter. En gång nere och - han biter ihop
tänderna.
Han mil icke tillåta sig sjelf att tänka. Han är
som söndermalen och hvarje lem värker genom hopens
påträng-
ande. Hans tinningar börja slå och läpparna blöda. Der
är som en dimma af blod och dam öfver hans ögon. Men
han håller ut med förtviflans rasande energi. Ännu
en stöt. Gud i himmelen! Nästan nere igen. Han ser
ingenting. En vanvettig kamp i mörkret. Armarna
om hans hals skälfva, och han hör ett plötsligt
ångestskri. Händer sträckas ut emot honom genom
mörkret och fatta tag i hans; han återvinner fotfäste
än en gång. »Mod, herre!» säges på franska till honom,
och de hjälpande händerna ryckas bort ur hans. Han
söker röra läpparna till ett tack, men inga ord komma
öfver dem eller om de komma, äro de ljudlösa. Det
är ett buller i hopen, men det är blott som en svag
hviskning, jämn-fördt med det brusande och susande
och bullrande som af stora vatten i hans öron.
Han kan icke härda ut mycket längre nu. Hans sista
kraft är slut. Men hopen glesnar. Om han blott
kunde hålla sig uppe ännu fem minuter till! Hopen
glesnar. Han får plötsligt se en skymt af mark framför
sig. Men den skymtar förbi lika fort, som hafvets
vågor. Ännu ett ögonblick! Han tumlar åt sidan,
då han känner, att der är luft och rum framför honom.
En plötslig stillhet och fullkomlig frånvaro från allt
skuffande. Han är ur hopen. Han tycker sig dunkelt
förnimma, att många fötters tramp går förbi honom,
men följer honom icke. Stenläggningen reser sig
plötsligt framför honom, och han ramlar ned emot
den. Han kan icke åter stiga upp. Men det betyder
intet, det betyder intet! Allt är ju slut Striden
är vunnen, och hon är räddad. Han söker lyfta sina
armar för att lösa upp de hopknäppta händerna, som
göra så ondt om hans hals, men vid hans beröring lösa
de sjelfva upp sig darrande. Hon hade icke svimmat
då. Han trodde nästan, att hon hade gjort det, Han
reste sig på armbågen och sökte stryka bort den röda
dimman öfver ögonen, så att han kunde mer tydligt
urskilja henne. Hon gled ned på marken, och han drog
henne intill sig med sina förlamade armar. Gaslyktorna
lyste dunkelt cch blekgult i det första, gråa ljuset
af den tidiga daggryningen och hans blodsprängda
ögon sågo ängsligt in i hennes; - hennes ansigte blef
tydligt äfven för hans skumma blick och - det var en
annan qvinnas! En annan qvinna! En stackars varelse,
som bar en prålig hatt, som var sminkad på kinden och
försökte att skratta, men sedan, dunkelt medveten om
den plötsliga ångesten i det förvridna, blodstänkta
ansigtet framför henne, klagade ett jämrande tack
och linkade bort i en portgång, för att skyla sitt
härjade ansigte undan det gråa dagsljuset.
Det var en af de engelska vännerna från gårdagen,
som fann honom sent på dagen ännu sökande, ännu
vandrande utan mål gata upp och gata ned.
Hans gamle vän Langton gick till honom och tog
honom hem med sig ifrån hotellet. Alphonse gret, och
portvakten kunde icke häller tillbakahålla en tår.
»Och hafva de funnit henne ännu?» frågade fru Langton
samma qväll och följde med mannen in i hans rum,
ty han kom sent hem.
Han var krithvit i ansigtet.
»Ja», svarade han, men vände bort hufvudet. »Jag
har varit vid - jag har sett. Ingen skulle kunna ha*
sagt, du sjelf skulle icke kunnat känna igen, hvem det
var. Och alla hennes små dyrbarheter, hennes klocka
och ringar, allt var taget. Men kammarjungfrun kände
igen henne på^klädningen, Och, - och - jag ville
rädda en, lock af hennes hår, men -» här svek honom
rösten - »och så fick jag en af hennes små handskar
åt honom. Det var den enda sak, jag kunde taga.»
Han drog upp en nött skinnhandske, trasig och smutsig
af de många fötter, som trampat på den, och som den
nya vigselringen hade nött helt litet på det venstra
ringfingret. Han lade den vördnadsfullt på bordet
och gömde ansigtet i händerna.
»Om han blott kunde gråta», sade han slutligen, »han
sitter och sitter der blott och talar icke ett ord
och ser icke upp,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
