Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogslapparna. Skizz af Gubben Noach - Det gamla tornuret. Saga af J. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
presten, såsom fjällapparna ofta nog göra och hvarom
Petrus Laestadius har efterlemnat de lifligaste
skildringar i sin Journal*. Mycket af fjällapparnas
råhet har dock sedan Lsestadii tid hunnit bortnötas,
och äfven de bete sig nu för tiden hyggligt nog,
när de komma fram till kyrkoplatsen, ehuruväl de i
anständighet icke kunna jämn-föras med skogslappen.
Nedåt landet har man i allmänhet den föreställningen
om lapparna, att de omöjligen kunna undvara
brännvin. Denna uppfattning är emellertid alldeles
oriktig, ty förf. kan försäkra, att icke mången svensk
bonde eller annan kroppsarbetare (undantagna de icke
spritförtärande) så länge kan undvara snpen, som
lapparna, huru högt de än älska denna vara. Det kan gå
månader om, utan att en sup finnes i kåtan, hvartill
bidrager, att särskildt straff är stadgadt för den,
som förer spirituösa upp i lappmarkerna. Endast
i Herjeådalens lappmark har förf. funnit ett annat
förhållande, hvilket förklaras af närheten till Eörås
och den stora lättheten att härifrån insmuggla den
kära drycken, då tullbommen är belägen flera mil in
på svenska sidan och dessutom har tusen stigar på
sidan om sig.
Det är således endast vid marknaderna och
kyrkobesöken, lappen kan taga sig ett rus, och
detta tager han också så grundligt, att han ofta
blir alldeles redlös. Innan han nått detta stadium
af mensklig förnedring, är han emellertid glad
och oförarglig, han gnider näsa med sina vänner,
kysser dem och sjunger af hjertans lust. Dessa
naturtoner äro dock mer karaktäristiska, än egentligen
tilltalande, och för den, som ej förstår de sången
åtföljande orden, kunna de till ock med blifva rent af
vidriga. Men lappen bryr sig icke om, hvad kritiken
säger, han sjunger icke häller för penningar eller
bifall, utan blott för att få gifva sina känslor
luft.
Då skogslappens - likasom ock fjällappens - giftermål
egentligen kan räknas som en affär, beroende på
förmögenhetsvilkor, så är det naturligt, att något
kärlekspjunk Makarna bemöta dock alltid
åtminstone skogslappen ingår icke gerna en affär,
utan att först rådfråga sin hustru.
Barnen lära sig först tala sitt modersmål och så
småningom lära de sig sedan svenskan. I Norr- och
Vester-bottens lappmarker tala lapparna, i synnerhet
de yngre, en fullt riktig, gammatikalisk svenska,
alldeles som när man läser i en bok. Språket blir
dock härigenom något tungt och liksom främmande,
enär man öfverallt saknar de nedåt landet så brukliga
och för örat bekanta hvardagsvändningarna. Lappens
skarpa uttal af svenskan gör ock sitt till att störa
intrycket, likasom hans oförmåga att fullkomligt rent
uttala vissa ord. Detta sednare härrör deraf, att
han först får lära sig lappskan, som har helt andra
ljudlagar. I Jämtlands och Herjeådalens lappmarker
åter är svenskan så uppblandad med norska språket, att
man ibland råkar i verklig förlägenhet vid försöket
att tyda detta sammelsurium. Lapparnas barn begagna
sig också här sällan af skolmästarens undervisning,
och några särskilda lappskolor af obligatorisk natur
hafva, tyvärr, ännu icke kommit till stånd.
När ett skogslappens barn blifvit fem-sex år
gammalt, är det i allmänhet färdigt att sköta sig
sjelft, hvilket också väl är en lätt sak, då af-
och påklädning sällan förekommer och man lägger sig,
som det faller sig. De äta dock naturligtvis ännu en
tid ur fars och mors kittel, hjälpa till, så godt de
kunna, med att kasta lasson (snaran) öfver de renkors
horn,
Lappsk skidstaf (klakkaX
Lappsk knif (nipe)
(Bilderna å denna och föregående sida äro tagna efter
föremål å Nordiska museet.)
här icke är tillfinnandes, hvarandra med höflighet,
och
som skola mjölkas. Somliga af dessa lappbarn hafva
redan vid denna ålder uppnått en förvånansvärd
skicklighet i denna konst. Under sommartid sitta de
på lediga stunder vid sjöstranden eller en fjällbäck
och meta laxöring, och när vintern kommer, börja de
sinsemellan täfla i konsten att löpa på skidor, hvari
de snart uppnå stor färdighet. Vighet, smidighet
och djerfhet i rörelser äro utmärkande drag hos
lappbarnen, så snart de blott lärt sig gå.
Det föreliggande ämnet är förf. så kärt, att han ännu
en stund önskat få samspråka med Familj-Journalens
talrika läsare om förhållandena i det
bortglömda och föraktade Lappland. Men han finner
å andra sidan, att tidskriften icke gerna kan bära
mer på en gång.
I>et g-amla toi*niuret.
Saga af J. W.
var nyårsafton, det vill säga, det var redan öfver
midnatt, och den lilla vackra staden låg så lugnt
och fridfullt dernere i dalen. Öfver den tindrade
de klara stjernorna, som de skönaste diamanter i den
blåa skyn. Midt i staden, på en kulle, stod det höga,
hvitrappade klocktornet, liksom en trogen väktare
öfver den slumrande verld, som låg utbredd vid dess
fötter.
Endast i ett par fönster glimmade ännu ljus. Månne
ungdomen derinnanför tanklöst dansade in i det nya
året? Månne det var en sorgens boning, der gråtande
och af smärta förkrossade barn stodo omkring en
innerligt älskads dödsbädd,
hvilkens bortgång skulle göra lifvet fattigt på
glädje, tomt på hopp? Eller var det der vid glaset och
tärningen, som unga män sökte döfva samvetets röst,
sökte glömma det förflutna, det tillkommande? Eller
måhända ljuset utströmmade från den gamla, trogna
tjenarinnans vindskammare, der hon, trött efter
dagens mödor, med skumt öga, men tacksamt hjerta,
läste nyårspsalmen, hembärande den Högste tack och
lof för mycken barmhertighet under det förflutna året,
utbedjande sig hans välsignelse för det tillkommande?
Det stora tornuret kunde ej så noga veta, hvad
som föregick inom alla dessa menniskoboningar,
men det hade
* Första delen tryckt år 1832 hos Zacharias Häggström,
andra delen hos Henrik Gustaf Nordström år 1833.
ST, Familj-Jonrn. 1885,
46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
