Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Amerikanska humoristiska skizzer. Af Max Adeler
- Handens skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter trenne veckors trägen öfning, under hvilken tid
min hustru många gånger yttrade, att det var brutalt
af Twiddler att icke slagta den arma kon och befria
henne från hennes lidande, lyckades jag lära mig de
tre första tonerna, men sedan var det stopp. Jag kunde
blåsa »Ensam jag –», men det var också alltsamman. Jag
blåste »Ensam jag –» minst sju eller åtta tusen
gånger, och som det föreföll mig osannolikt, att
jag någonsin skulle kunna lära mig hela melodien,
beslöt jag försöka, hvilken verkan den del deraf,
som jag kunde, skulle göra på min hustru. Klockan
tio en qväll smög jag mig ut, ställde mig utanför
byggningen och stämde upp. Först »Ensam jag –»
en femton eller tjugo gånger, så några af de der
olycksaliga stönandena, derpå melodien om igen några
repriser, och så vidare. Nu tussade Butterwick sin
stora hund på mig, och jag retirerade skyndsamligen
in i huset. Min hustru hade fört in barnen i det
inre rummet, och sjelf stod hon bakom dörren med min
revolver i handen. När jag kom in, utbrast hon:
»Ack, hvad jag är glad att du kom hem! De ha’ hållit
på och mördat en karl här utanför. Den arma varelsen
uppgaf de förfärligaste skrik och nödrop, jag någonsin
hört. Jag var så rädd, så rädd, att mördarna skulle
tränga in i huset. Det är ju rysligt eller hur?»
Jag tog nu revolvern af henne – den var icke laddad,
och hon hade icke någon föreställning om, huru man
skulle handtera den – och derpå gick jag till sängs,
utan att omnämna valdthornet. Jag tänkte, att det
kanske var bäst att tiga med saken. Dagen derpå sålde
jag hornet, och om jag hädanefter vill hafva musik,
skall jag köpa mig ett godt positiv. Det vet jag
åtminstone, att jag kan spela på det.
*
Efter som jag kommit att tala om musik, kan det
måhända roa läsaren att här äfven höra några ord om
det sätt, hvarpå en annan af de sköna konsterna,
nämligen bildhuggarkonsten, utöfvas i vårt lilla
samhälle. För en tid sedan var det auktion hos
Jacksons, och herr Whitaker köpte då en ganska vacker
marmorstaty, som föreställde William Penn. Herr
Whitaker lät genast köra statyn till bildhuggaren Mix
och bad att få tala med denne. Han sade till Mix, att
han önskade få bildstoden omgjord på ett eller annat
sätt, så att den kunde föreställa någon af de hedniska
gudarna. Han frågade, om icke herr Mix kunde hugga
bort kläderna på Penn och sätta en lyra i hans hand,
så att han kunde gälla för Apollo eller Hercules.
Men herr Mix svarade, att det blef allt bra kinkigt
att få bugt på Williams hatt. Hatten var naturligtvis
af marmor och hade ett ofantligt bredt brätte, och Mix
sade, att fast han just inte gaf sig ut för att hafva
mycket reda på den hedniska mythologien i allmänhet,
föreföll det honom likväl, som om en Hercules i
bredskyggig hatt skulle se tämligen besynnerlig ut
och lätt blifva föremål för hvarjehanda kitsliga
anmärkningar.
Herr Whitaker lät nu förstå, att när han köpte statyn,
hade han ursprungligen haft för afsigt att låta omgöra
den till en Venus, och han tänkte, att hatten måhända skulle
kunna mejslas om till ett slags gloria kring
hennes hufvud.
Mix invände, att det blefve allt svårt för honom, det,
ty hatten var tämligen stukad, och en gloria,
som var stukad, kunde rakt inte kallas för någon
gloria. Och, vidare, huru skulle han bära sig åt med
Penns väst? Den nådde ju nästan ända ned till knäna
på honom, och att försöka framställa en barbent Venus
med en gloria kring hufvudet och klädd i en
ofantlig väst, skulle förstöra hans
konstnärsanseende. Hvar enda menniska, som finge se
det, skulle ju smågrina deråt.
Whitaker yttrade nu, att Neptunus var en gud, som
han alltid tyckt bra om, och kanske kunde Mix göra
om skörten på Penns rock, så att det såge ut, som
om figuren rede på en delfin; så kunde möjligen
hatten ändras om, så att den föreställde sjögräs,
och ett ljuster kunde ju sättas i statyns hand.
Bildhuggaren förklarade likväl, att om en hvit
marmorhatt af sådan storlek gjordes om till sjögräs,
skulle det se ut, som om Neptunus återvände hem
med en höknippa på hufvudet, och han sade, att fast
konsten hade gjort jättestora framsteg under det sista
århundradet och säkerligen hade en lysande framtid för
sig, hade den dock ännu icke upptäckt någon method,
hvarigenom en frack med ficklock kunde förvandlas
till någonting liknande en delfin.
Nu ville herr Whitaker veta, om Pan icke var den gud,
som hade horn och klöfvar och som var försedd med
lurfviga ben, ty i så fall skulle han gerna vilja,
att statyn gjordes om till Pan, om det kunde ske utan
allt för stor kostnad.
Herr Mix svarade, att han med största nöje skulle
utarbeta en dylik Pan-figur och att William Penns
klumpiga skor sannolikt utan särdeles stort besvär
kunde ändras om till klöfvar, men han trodde knappast,
att han skulle kunna få hans knäbyxor att likna
lurfviga ben, och hvad det beträffade att förvandla
hatten till ett par horn, kunde herr Whitaker lika
gerna tala om att tömma Atlantiska oceanens hela
vattenmassa med tillhjälp af en vanlig liten magpump.
Den förnumstige herr Whitaker anmärkte nu, att det
måhända vore bäst att klyfva den gamle hedersmannen
långsefter och af de båda halfvorna förfärdiga ett
par små kärleksgudar, hvilka han kunde hänga upp i
sitt förmak på ett snöre, så att det såg ut, som om
de sväfvade i luften. Det ståtliga hattbrättet kunde
kanske klyfvas sönder till vingar att sedan limmas
fast vid de små kärleksgudarnas skuldror.
Men den värde artisten genmälte, att fast ingen
hällre, än han, ville göra sina vänner en tjenst,
måste han likväl förklara, om man frågade honom om
hans uppriktiga mening, att det skulle vara barnsligt
att söka göra en Cupido af William Penns ena ben
och halfva kropp, ty om han använde kroppshalfvan på
ena sättet, skulle han få en mycket liten Cupido med
mycket långa ben, och om han använde den på det andra
sättet, skulle han nödgas hugga ut Cupidos hufvud ur
Williams vad, och der fanns inte rum nog, hvarförutom
knäskålen skulle gifva kärleksguden utseende af
att hafva fått ryggen afbruten. Och hvad vingarna
angick, så, om den menniska vore född, som kunde
mejsla om ett hattbrätte till vingar, skulle han –
Mix – gerna vilja träffa den mannen, för att riktigt
noga få betrakta honom och taga honom till förebild.
Slutligen föreslog Whitaker, att Mix skulle göra om
statyn till en ängel och sälja den som prydnad till
ett grafmonument.
Mix lät dock förstå, att om han också kunde besluta
sig för att förolämpa de döda genom att ställa upp
på kyrkogården en ängel med trubbnäsa och isterhaka,
skulle det sedermera blifva omöjligt för honom att
få sälja några grafmonument.
Summan af saken blef, att Whitaker sålde marmorstatyn
åt honom för tio dollars, och Mix sågade sönder den
i skifvor att användas till bord.
Det ser verkligen icke ut, som om de sköna konsterna
blomstrade synnerligt mycket i vår lilla stad.
*
Handens skönhet.
Alla forn- och nutidens civiliserade folk äro
på det hela af samma mening om hvad med en skön
hand bör förstås, om de också ej alltid afgifva
noggrann räkenskap derför. Hvad närmast måttet
beträffar, så går man, med hänsyn till den
menskliga kroppens proportioner, ut ifrån
ansigtslängden och antager, exempelvis, att
armen hos en välproportionerad menniska är
närmast tre och en half gånger längre än
ansigtet. Handen, mätt från första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0371.html
