- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon öppnade den på glänt, så slöts den i nästa minut
åter till och låstes i dubbelt lås. Lyckligtvis var
prinsessan Turandottes tidevarv längst förbi, och i Sverige,
där skön Elimia bodde, torde väl luften vara av en mera
kylande art än uti det land, där prins Calaf suckade,
ty man hörde aldrig att de avskedade älskarna gjorde
slut på sina dagar, man såg dem knappast förlora aptiten,
ja, man vet till och med några, som (skulle man väl
kunna tro det?) bytte om älskarinna, liknöjt som man
byter om strumpor.
Den förste, som anmälde sig såsom pretendent till
skön Elimias hjärta, befanns av henne vara för
sentimental, emedan han ryste för brottet att döda en mygga
och suckade över de oskyldiga kycklingarnas öde,
vilka vid middagsbordet figurerade som stekar och
utgjorde för övrigt hans älskarinnas favoriträtt.
Förenad med honom, ansåg hon sig böra komma i fara att
svälta ihjäl av bara blancmangé och grönsaksföda. Den
andre undvek ej att trampa på myrorna, älskade fiske
och jakt, ansågs genast för att vara grym och
hårdhjärtad; hellre, långt hellre ville hon ha till man en
hare än en jägare! En hare kom, rädd i blick, darrande
på knäna, stammande sin suckan, sin önskan och sin
misströstan. »Stackars liten», blev svaret, »gå och göm
dig, du skulle eljest bli ett lätt rov för det första
rovdjur, som fann dig på sin väg.» Haren hoppade bort,
lejonmannen steg fram med stolta friareord. Nu kände
den sköna stor rädsla att bli uppäten själv, och hon
gömde sig till dess den mäktige gått förbi. Detta var
den fjärde. Den femte, munter och glad, ansågs för
lättsinnig, den sjätte troddes ha fallenhet för att bli
spelare, den sjunde, i anseende till några finnar på
näsan, böjelse för starka drycker. Den åttonde såg ut som
om han kunde ha elakt lynne, den nionde tycktes vara
egoist, den tionde sade i var fras »ta mig fan!» Med
honom var det ej gott att våga sig ut i livet! Den elfte
såg för mycket på sina händer och fötter — och var
således en narr. Den tolfte kom. Han var god, ädel,
manlig, vacker; han syntes älska uppriktigt, han förde sin
talan väl; man var i största bryderi vad man hos
honom skulle finna för fel. Han syntes älska sant... men
kanske syntes han blott, eller om han älskade, kanske
var det mera den vanskliga förgängliga kroppen, än
den odödliga själen... Gudbevars, vilken svår synd!
Om så förhöll sig... så... men älskaren svor att det
var själen, just själva själen, som han tillbad, och i en
lycklig stund bestormade han så mäktigt den skönas
redan eftergivande hjärta, att slutligen hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
