- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det återstår ännu några ord att säga om denna
aftons tilldragelser, och jag knyter åter vid denna min
berättelses tråd. Den blinda, som länge suttit stum och
stilla, sade på en gång med ett slags häftighet: »Jag
skulle vilja sjunga.» Helena steg genast upp, förde
henne till pianot och satte sig för att ackompanjera.
Den blinda förblev stående. Helena frågade vad hon
ville sjunga. »Ariadne à Naxos», var det korta, bestämda
svaret. De började. Jag fann i förstone sångerskans
röst ej behaglig, den var stark, djup, nästan hemsk, men
ju uppmärksammare man lyssnade, ju mer man gav
akt på den känsla, som talade genom den, och som den
med förtrollande sanning uppenbarade, ju mer hänfördes
man... man ryste ofrivilligt, man kände sitt hjärta
klappa i sympati med Ariadne, då hon, genomträngd
av en stigande ångest, söker sin älskare och fattar
beslutet att uppstiga på en klippa för att därifrån lättare
kunna upptäcka honom. Ackompanjemanget uttrycker
här mästerligt hennes stigande; man tycker sig se huru
hon skyndar flämtande och aningsfull. Äntligen har
hon nått spetsen, hennes blick svävar över havet och
blir varse det vita, alltmer försvinnande seglet. Den
blinda följde Ariadne med hela sin själ, och man skulle
ha kunnat tro av det spända i hennes blickar, att de
sågo något annat än — mörkret allena. Tårar trängde
ovillkorligt fram i allas ögon, då hon, med ett
sönderslitande uttryck av kärlek och smärta i röst och anlete,
med Ariadne utropade: »Teseo Teseo!» Vid högsta
punkten av hennes inspiration och av vår förtjusning,
steg översten hastigt upp, gick fram till pianot, tog
sångerskan vid handen, förde henne därifrån, utan att
säga ett enda ord, och satte henne åter i soffan, där han
även satte sig vid hennes sida. Jag märkte att hon
häftigt drog sin hand ur hans. Hon var dödsblek och utom
sig. Ingen, utom jag, tycktes vara förvånad över detta
uppträde. Man började ett likgiltigt samtal, varuti alla
deltogo, utom den blinda. Efter en stund sade översten
till henne: »Du behöver vila», steg i detsamma upp och
ledde henne ut ur rummet, sedan hon stumt, men med
en slags högtidlighet böjt sitt huvud till avskedshälsning
för de kvarblivande. I begrepp att gå ut, ropade
översten »Helena!» och Helena följde dem.
Snart därefter gick jag upp på mitt rum för att
njuta vila. Den blindas bild, som oupphörligt svävade
framför mig, hindrade mig länge därifrån; jag hörde
hennes genomträngande röst, såg hennes uttrycksfulla
ansikte, och kunde ej avhålla mig från att söka gissa
till naturen av de känslor, som skakade hennes själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
