- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under allmänt skratt och klingande med glasen
dracks skålen. Sedan dracks även en för magistern som,
jag är övertygad, trodde sig nu vara en hel liten Bellman.
Efter måltiden skänktes Emilia den angenämaste
överraskning. På ett stort bord i salongen voro utbredda
hennes foräldrars och syskons porträtt, målade i olja
och nästan alla av träffande likhet. »Vi skola på detta
vis alla följa dig i ditt nya hem», sade översten i det han
omfamnade henne, »ja, ja, du slipper oss icke!» Ljuva
tårar runno utför Emilias kinder, hon slöt i sina armar
sin far, sin mor, sina syskon, och kunde först efter en
lång tid få röst nog för att tacka. Sedan företogs av
sällskapet en noggrann granskning av vart porträtt för
sig, och anmärkningar av alla slag felades icke. Här
fann man fel på en näsa, här på ögonen, som voro för
små, här på en mun, som var för stor; dessutom hade ej
artisten befattat sig med att embellera, snarare tvärtom,
m. m., m. m.
Arma artister! Se där den revy, som klandersjukan,
den allmännaste av alla sjukdomar, låter era arbeten
genomgå; arma artister! lycka, lycka för er, att I så ofta
ären litet döva, ären nöjda med att känna pengarna
i eder ficka och medvetandet av er talang i eder själ!
Emilia ensam såg ej något fel. Detta var just hennes
fars blick, hennes mors leende, syster Julies skälmska
min, bror Karls raska väsende, Helenas uttryck av
godhet och lugn. Och små paltarna, o! de voro alldeles
förvånande lika. Man hade lust att bjuda dem konfekt.
Stackars små paltarna! Brända och skrämda hade
de måst lämna kalaset, som de i tre veckors tid fröjdat
sig åt. Under hela aftonen smög sig likväl alltid någon
av oss upp till dem med äpplen, sockerbröd m. m.
Magistern sprang själv i förstone allra flitigast, i
trapporna, men efter att ha på den mindre kända vägen tre
gånger slagit omkull sig, blev han i ro i salongen.
Hennes nåd hade under tiden minst sex gånger sagt
till mig, med ett uttryck av största oro: «Mina stackars
små gossar! Jag blir visserligen tvungen att vaka hos
dem i natt!» och jag svarade var gång:
»Det skall hennes nåd icke, utan jag skall vaka hos
dem.»
»Men du somnar visst!»
»Jag skall icke somna, hennes nåd.»
»Parole d’honneur?»
»Parole d’honneur, hennes nåd.» Och jagad av
hennes nåds oro gick jag upp till dem innan sällskapet
åtskildes, väl utrustad med plåsterpaket,
droppflaskor och namnam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
