- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall slumpa med hans bok och slå över ifrån femte till
åttonde kapitlet. Högst angelägen att förekomma
sådant för min hedervärda familj, skyndar jag att med
denna taga ett litet skutt över cirka tre månader och
endast i hopknipt sammandrag omnämna, huru mina
H:ska vänner gingo dem igenom.
Julie och hennes fästman promenerade dem igenom.
Varenda dag, då väderleken det tillät, gingo de hela
långa Drottninggatan utåt, hälsade på och sprakade med
bekanta, bekikade figurer och toaletter, medan de voro
behagligt medvetna om, huru vackra och utmärkta deras
egna voro. Stundom gingo de in i en bod och köpte
något smått, eller åto de en tårta hos Berndts, vilket även
var »fasligt nöjsamt». Om aftonen var det någon supé
eller något spektakel eller någon bal, och alltid gav
detta ett talämne för morgondagen, så att, gudskelov,
icke hade de förlovade brist på konversation. Dessutom
hade löjtnant Arvid, som var med över allt i stora
världen, alltid något smått att berätta, någon anekdot för
dagen, något ord av den och den över den och den, och
se, det var mycket roligt, tyckte Julie.
Kornetten hade fått en lustig vurm. Han hade slagit
sig på att studera. Han studerade krigsvetenskapen,
matematiken, historien m. m. och fann allt mer och mer,
att såväl som hans kropps öga var skapat till att se i alla
riktningar över jorden och uppåt himlen, så var även
hans själs öga danat till att skåda in i naturens och
vetenskapernas riken och i dessa uppfatta himlens ljus.
Eget var, att ju mera han lärde se, desto mera mörkrädd
blev han. Han blev till och med rädd för spöken! Ja,
mina herrar, det är verkligen sant; och de spöken, han
fruktade, äro sedan urminnes tider kända i världen
under namn av Okunnighet, en vidunderligt tjock fru,
klädd i något blankt vitt tyg, Självklokhet, dess
långhalsade dotter, som alltid går och kliver på söta mammas
släp, och Stortalighet, som säges vara vålnaden av
en gammal fransysk språkmästare, vilken i livstiden
lärer varit släkt med dessa damer och ofta synts i deras
sällskap.
För övrigt sökte han gärna äldre och kunnigare mäns
sällskap; var hemma mycket tillsammans med sin far
och med Helena och lät ofta sina unga herrar bekanta
förgäves bullra och ruska på hans stängda dörr, ibland
likväl något tvehågsen om att öppna, ty han tänkte:
Kanske min gode vän kommer för att betala mig
igen mina pengar. Men så besinnade han sig och
tänkte åter: Man skulle då ej ruska så starkt, och blev
vid sitt arbete i ro. Två unga vänner hade kornetten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
