- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon stod en stund, liksom i spänd väntan, och sade
sedan, med en slags stilla hänryckning: »Hur härligt,
hur härligt det sjunger där uppe bland molnen!
Syskonharmonier kallar er mitt hjärta. Här, i mitt bröst,
är den första stämman; — där tonar nu den andra. Nu
är enhet, nu blir liv och glädje! Eld av himlen!
Moderssköte! Slut mig i brinnande famn! Moder,
moder, är det din röst jag hör? — din hand jag såg... som
jag ser... jag ser nu åter? Vinkar du mig? Kallar du
mig? — Luft!» skrek hon nu vilt och befallande, »för
mig ut i fria luften! Jag vill höra min moders röst,
jag vill flyga till hennes bröst och bli varm åter. Det
finns eldvingar där ute, de skola bära mig. Där finns
en vagn... hör hur den rullar! Den skall föra mig.
Fort, fort! Ser du ej handen? Den vinkar. Hör rösten!
Den kallar! ha! hör du?»
Jag omfattade henne med ömhet och bad henne att
förbliva stilla. Hon avbröt mig, i det hon högtidligt
sade: »Gud skall neka att höra din sista bön, om du
nekar min. Han skall välsigna dig, om du lyder mig.
För mig ut i det fria! Det blir för sista gången, som
jag begär något av dig. Du vet ej, huru allt mitt väl
och ve vilar på denna stund. För mig ut i mitt rike —
i orkanens rike... där, blott där, skall jag kunna få
frid. Beata, goda Beata! se, jag är stilla och sansad,
jag är ej tokig. Hör mig... bönhör mig! Jag har
legat i bojor hela mitt liv... låt mig blott ett ögonblick
bli fri... och alla mina många blödande sår skola
läkas!»
Jag hade ej mod att emotstå denna röst, dessa ord.
Jag förde henne ned på en terrass, anlagd på själva
berghällen, ett stycke utanför slottet. Den unga flickan,
som var Elisabeths vårdarinna, hade av fruktan
för åskan ej velat följa oss.
Snart ångrade jag min eftergivenhet. Knappt voro
vi utkomna i den vilt upprörda naturen, förrän Elisabeth
slet sig lös från mig, sprang några steg framåt,
stannade sedan, i det hon uppgav höga rop, fulla av
trotsig, vansinnig glädje.
Det var en scen av ryslig skönhet. Blixtarna
kringkorsade med röda tungor hela nejden; stormen svepte
omkring oss, och ömsom dånande, ömsom väsande
åskknallar cirklade över våra huvuden. Lik orkanens ande
stod på klippan den blinda med vilda, hemska åtbörder.
Än skrattade hon och slog ihop händerna med vansinnig
fröjd, än vände hon sig runt omkring med
utsträckta armar, i det hon sjöng med stark och klar röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
