- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min dag — min stund är inne! Jag är fri, och du är
fången. Jag trotsar dig — jag trotsar dig, att
någonsin bliva fri!»
Var det ordet »trotsar», som väckte mannens trots,
eller var det någon annan känsla, men översten löste
sig hastigt ur Elisabeths armar och stod stilla på ett
par stegs avstånd från henne.
»Ja, jag trotsar... jag trotsar dig», fortfor hon. »Du
har fängslat mina lemmar, du har bundit min tunga,
och ändå står jag nu framför dig, mäktig och stark,
och vill låta ljunga mot dig likt blixtar de hemska
orden: ’jag älskar dig! jag älskar dig!’ Du kan ej mer
förbjuda mig dem, din vrede är vanmäktig. Åskan är
med mig — stormen är med mig. Snart är jag för
alltid med dem där uppe. Som ett moln på din himmel
skall jag följa dig hela ditt liv igenom; som en blek
vålnad skall jag sväva över ditt huvud, och, då allt
tystnat omkring dig, skall du ännu höra min röst ropa:
’jag älskar dig! jag älskar dig!’»
En sällsam och djup rörelse tycktes ha bemästrat sig
översten; han stod orörlig med korslagda armar, men
dunkla lågor flammade i hans ögon.
Med en stillare hänryckning fortfor Elisabeth: »O,
huru högt har jag ej älskat dig! Så högt, så varmt har
ingen dödlig älskat! Himmel, som dånar över mitt
huvud... jord, som snart öppnar min grav — er tar jag
till eviga vittnen! Hören mina ord! Förnim dem du,
du mitt livs älskade plåga, ädla, höga föremål för alla
mina tankar, för min kärlek, för mitt hat — ja,
mitt hat... hör hur det talar: jag älskar dig! Med
hela min varelses innersta, heligaste liv har jag älskat
dig; djup som havet, men ren som himlen var min
känsla. Du har ej förstått det... ingen på jorden skall
förstå det... min moder vet det... och Han, som är
över oss alla. Om vi hade levat i en värld, där ordet
och gärningen kunna vara oskyldiga, som känslan och
tanken... o, då hade jag, lik en klar och varm flamma,
kringslutit och kringstrålat din varelse... genomträngt
dig med salighet... brunnit, en ren offerlåga, blott för
dig. Sådan var min kärlek. Men du förstod den ej...
du älskade mig ej... och du stötte mig bort, och du
föraktade mig... och jag blev brottslig... men älskade
ändå... och älskar ännu... och alltid och evigt... och
— ensam!»
»Ensam?!!» utbrast översten, i det en våldsam känsla
tycktes föra honom utom sig.
»Ja, ensam...», återtog den blinda häpen och
darrande, »var det någonsin annorlunda? Jag har ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
