- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men har du verkligen», frågade jag, »slagit upp med
din fästman?»
»Jag har... jag har ungefär...», svarade hon
betryckt och ängsligt, »jag hinner ej nu säga... i går
afton undfor det mig ett ord till Arvid... han var så kall
och försmädlig... jag blev häftig, han blev ond... och
red i vredesmod härifrån...»
Åter hördes överstens klocka.
»Min Gud!» sade Julie och tryckte sina händer mot
sitt hjärta, »nu måste jag gå... och måste ha mod. Ack,
vore det ej för denna förgörande blicks skull... säg,
Beata, såg pappa mycket allvarlig ut?»
Jag kunde ej säga nej; bad henne att ej förhasta sig,
— att väl betänka sitt eget, en gång högtidligt gifna
löfte och överstens stränga grundsatser angående
löftens helgd.
»Ack, jag kan ej... jag kan ej!» var allt vad Julie
förmådde säga, under det hon darrande och blek gick
nedför trappan, som förde till överstens rum. Kommen
till dörren, stannade hon, tycktes fatta en föresats
och sade: »Jag måste!» samt gick in.
Efter omkring en halvtimmes förlopp kom Julie in i
Helenas rum, där jag även befann mig, och såg alldeles
övergiven ut. Hon kastade sig på soffan, lade sitt
huvud i Helenas knä samt började snyfta högt och
häftigt. Den goda Helena satt tyst, men deltagande tårar
runno från hennes ögon och föllo som pärlor på Julies
gyllene flätor. Då, efter en lång stund, Julies smärta
tycktes något stilla sig, sade Helena ömt, i det hon
förde sina fingrar mellan systerns rika lockar: »Jag
har ej ordnat ditt hår ännu i dag, söta Julie. Sätt dig
upp ett ögonblick och det skall snart vara gjort.»
»Ack, klipp av mig håret! — Jag vill bli nunna!»
svarade Julie, men reste sig likväl upp, torkade sina
ögon, lät ordna sitt hår, hjälpte Helena och blev
därunder lugnare.
Så visst är det, att vardagslivets små omsorger äga
en ofta förunderlig förmåga att förströ sorgen.
På våra frågor, om vad som egentligen förefallit,
svarade Julie: »Det har förefallit, att jag blivit dömd
att under hela mitt återstående liv plikta för ett
ögonblicks obetänksamhet — och att bli en olycklig varelse,
... det vill säga — om jag underkastar mig domen —
men det gör jag ej... hellre pappas misshag...
hellre...»
»Ack, Julie, Julie!» avbröt Helena, »tänk väl på vad
du säger!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
