- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en lärka, kunnat svinga mig mot höjden i frihet,
ljus och sång, och nu, nu skall jag — som jag fruktat
— på livets sandbank krypa omkring, som en ostra,
släpande med mig mitt fängelse!»
Vid förnyandet av denna förfärliga, fast mindre
riktiga liknelse, bemäktigade sig en ny, häftig sorg Julie;
hon kastade sig åter ned på soffan och förblev där hela
dagen, utan att vilja äta eller höra någon tröst. Hennes
nåd sprang dels själv, dels skickade mig oupphörligt
upp och ned i trapporna, med droppar och luktvatten.
Julie blev verkligt, ehuru lindrigt, illamående och
dröjde tvenne dagar på sitt rum, under vilka hon ej såg
sin far. Varken löjtnant Arvid eller generalen hördes
under dessa dagar av, till stor hugnad för Julie.
Hennes nåd hade alltid haft sin egen lilla taktik
eller inomhuspolitik, då någon gång stridigheter
föreföllo mellan hennes man och hennes barn. Då hon
nämligen talte med den förre, stod hon i orden alltid på de
senares sida, och med de senare yrkade och bevisade hon,
att den förre måste ha rätt. Hennes hjärta var, tror jag
dock ofta en överlöpare till de svagares sida, ty då, i
vissa fall, allt måste ge vika för överstens järnvilja,
smekte hennes nåd alltid med fördubblad ömhet sina
barn. Hon hade även nu talat med sin man för Julie
och för hennes förlovnings upplösning, men funnit
honom oböjlig (»omöjlig» sade hennes nåd), och då hon nu
såg Julie så olycklig, blev hon oförmärkt mot honom,
— ej ovänlig — gudbevars!... men ändå litet mindre
vänlig. Till utseendet (jag svarar därför, att det ej var i
själva verket) något mindre mån om hans välfägnad
och vältrevnad i en mängd småsaker. En slags otrevnad,
hittills alldeles främmande uti denna familj, rådde
morn huset några dagar.
»Berget vill ej komma till Mahomet, Mahomet måste
väl förfoga sig till berget!» sade en morgon till mig
översten med godhetsfullt leende, i det han beredde
sig att stiga uppför trappan, som förde till Julies rum.
I detsamma stannade en reskärra på gården, och
kornett Karl, med upphettade och nästan förvirrade
anletsdrag, sprang därur och uppför trapporna,
omfamnade med stum häftighet sina föräldrar och syskon
och bad genast därefter att få ett ögonblicks samtal med
sin far.
Ögonblicket växte och blev till en timme, innan
kornetten med blekt och förstört utseende, kom ensam ur
sin faders rum. Liksom utan medvetande gick han
genom förmaket och salen, kom in i hennes nåds kabinett,
utan att tyckas bli henne eller mig varse, satte sig tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
