- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smärtor, hat och kärlek, böner och blickar längesedan
slocknat, nu skåda fram med stilla, drömmande leenden på
deras levande ättlings strider med livets mörka makter,
och i dessa tankarnas andekörer, dem tanken blott
förnimmer, viska;
»Du skall glömma, du skall glömmas!
Dagens kamp i natten gömmas —
vila följa på din strid;
ande! minns det — och hav frid!
Frid? Stilla vålnader! I viljen trösta. Men det gives
stunder, då tanken på detta gravens och himlens ord
låter oss gjuta bittra tårar,
Översten stod i sitt fönster och såg ut i den månljusa
natten. Hans höga panna var blekare än vanligt, och
dunkla lågor framblixtrade ur de djupt liggande ögonen.
En ojämn stormvind rasslade fram och åter över
borggården, och förde med sig flockar av gulnade löv,
som slogo ringdanser framför den gamla bergfasta
byggnaden och påminde om hovfolk, som söka roa sin
mörkt blickande furste. Tornflaggorna svängde sig
gnisslande, och ett oroligt, ängsligt vinande, sådant man
under stormar får höra i stora byggnader, drog
jämrande av och an genom slottet. Dessa ljud förtjäna att
vara olyckors förebud; de ängsla som sorgliga aningar.
På himlen jagade vita moln i besynnerliga fantastiska
skepnader förbi och liknade härar, som med
sönderslitna fanor hasta flyende fram. De svepte
stormslöjor över nattens drottning, som likväl snart med
segrande strålar genombröt dessa, och samlade sig slutligen
i dunkelgråa massor längre ned mot horisonten.
Med oroliga och dystra känslor betraktade översten
den vilda kampen i naturen. Bittert kände han att
ofridens ande hade med sin giftiga andedräkt även stört
friden inom hans förr så lyckliga och eniga familj.
Han, som så högt älskade de sina, som av dem så ömt
var älskad tillbaka, han hade nu på en gång liksom
blivit främmande för dem. Maka, barn avlägsnade sig
från honom, vände bort sina anleten från honom,
— och det var hans skull; han hade nekat deras böner,
— de voro olyckliga genom honom; och i denna stund,
då hans samvete gav honom vittnesbörd att han hållit
sig fast vid sina principer om det rätta, att utan vank
hava handlat enligt dess stränga men höga idé, i
denna stund höjde sig smärtsamma känslor i hans
hjärta, som tycktes anklaga honom att ha misstagit sig
i dess tillämpning, och att därigenom ha vållat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/familjen/0149.html
