- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ädle och olycklige far! Då vi sågo dina ögon fästas
på din son, vände vi bort våra, men du hade våra
brinnande böner.
Allt husfolket hade jämte mig vid olycksbudets
ankomst kommit i rörelse; stumma stodo vi alla omkring
båren. Vid en vink av översten och orden: »En fältskär!»
kom allt i verksamhet. Ett bud avgick genast till
staden för att avhämta en skicklig, av familjen känd
kirurg, och den livlösa kroppen lyftes från båren och
bars in i ett rum. De bärandes tårar föllo ned på deras
älskade unge herres kropp. Översten och jag följde det
långsamma, sorgliga tåget. Jag vågade ej se upp på
honom, men hörde de djupa, nästan rosslande suckar, i
vilka han med största svårighet andades.
Då kroppen blivit nedlagd på en säng, började man,
fastän med misströstan, ivrigt använda alla medel, som
brukas till avdånade eller skendöda personers
återfående. Fötterna borstades, bröstet, tinningar och
handlovar gnedos med spirituösa saker. Blod rann ännu
långsamt ur ett hål i huvudet; det förbands. Sysselsatt
vid fötterna, vågade jag en ångestfull frågande blick
på översten, men vände den åter hastigt bort med en
rysning. Hans färg var dödens, en kramp hade
sammandragit och vanställt hans anletsdrag. Läpparna
voro hårt sammantryckta, ögonen stirrande.
På en gång kände jag liksom en lätt darrning gå
genom de stelnade lemmar mina händer vidrörde. Jag
andades knappast — den förnyades; jag såg åter upp
till översten.
Den ena handen höll han hårt mot sitt bröst, den
andra förde han mot sin sons mun. Han fattade min
hand och förde den dit, en svag ånga kändes utgå
därifrån. Lätta pulsslag rörde sig vid tinningarna, en
suck, det återväckta livets första hälsning, höjde bröstet,
och en matt livsfärg spred sig över ansiktet. Översten
blickade upp mot himlen! O, med vilket uttryck!
O fadersglädje! Du är värd köpas med smärtan. Skåden,
o himlens änglar, med strålande blickar ned i
ett saligt fadershjärta! Det är en syn för er.
Nu öppnades den slumrandes ögon och speglade sig
i den faderliga blick, som med en ångestfull glädjes
högsta uttryck vilade på honom; de förblevo stilla en
stund och tillslöto sig sakta åter. Förskräckt förde
översten åter sin hand till sin sons mun för att erfara
om andedräkten försvagades; då rörde sig de bleka
läpparna till en kyss mot den faderliga handen, och ett
uttryck fullt av frid och försoning spred sig över ynglingens
anlete. Han fortfor att ligga orörlig, med ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
