Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
qvinnor; men om clet också vore det, såge jag hellre att
Tillie-tudlems åkrar bure ingenting annat än kam-exing och lärkor,
än att de brukades af rebeller emot Konungen."
"Godt, Mylady," sade Mause; "jag var född här och
tänkte få dö der min fader dog, och ers Nåd har varit en god
husbondfru, det går jag aldrig ifrån, och jag ska’ aldrig upphöra
att be för er och för Miss Edith, att ni måtte blifva bragt till
insigt om villfarelsen i edra vägar; men likväl —"
"Villfarelsen i mina vägar," afbröt Lady Margreta henne
— "Villfarelsen i mina vägar, ni ohöfliga qvinna?"
"Ja, Mylady, vi äro alla förblindade som lefva i denna
mörkrets och tårarnas dal, och hafva alla, så väl höga som låga,
alltför många villfarelser — men som jag nyss sa’, min ringa
välsignelse skall följa er och de edra, hvarhelst jag än är, och
det ska’ göra mig sorgsen att höra om er bedröfvelse, och glad
att höra om er välgång i både timligt och andligt hänseende.
Men jag kan ej föredraga en jordisk husbondfrus bud framför
min himmelska mästares, och derföre är jag äfven redo att lida
för rättfärdighetens skull."
"Det der är alltsammans mycket bra," sade Lady
Margretha, i det hon häftigt missnöjd vände henne ryggen; "ni vet
nu min vilja i denna sak. Mause. Jag vill inte veta af något
whiggeri på baroniet Tillietudlems område — det skulle väl
inte töfva länge förrän man ville hålla konventiklar i sjelfva
mitt kabinett."
Sedan hon sagt detta, aflägsnade hon sig med en mine af
mycken värdighet, hvarvid Mause öfverlemnade sig åt de
känslor, hvilka hon återhållit under samtalet — ty liksom sin fru,
hade äfven hon sin stolthet — och upphof sin röst och grät högt.
Cuddie, hvars verkliga eller föregifna sjukdom ännu
qvarhöll honom i sängen, låg under hela detta samtal gömd i sitt
på alla sidor tillslutna sängställe, och alldeles dödsskrämd vid
tanken på att Lady Margretha, hvilken han höll i ärftlig
vördnad, skulle upptäckt hans närvaro, och gifvit bonom personligen
några af dessa förebråelser hvarmed hon öfverhopade hans mor;
men så snart han trodde henne riktigt och väl utom hörhåll,
hoppade han upp i sitt bo.
"Må olyckan ha1 er, att jag skulle säga så," utropade han
till sin mor, "ni sladdrande qvinna, som far min, den
hedersmannen, alltid kalla1 er! Kunde ni inte låta Ladyn vara i fred
för ert whiggeri? Och jag var också en lika stor narr, som lät
er öfvertala mig att ligga här instoppad mellan lakan som ett
piggsvin, i stället för att gå till vapen-synen som annat folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
